…var jag höggravid. ”Beppen” låg i magen och gjorde volter in i det sista. Försök gjordes att få bebis att vända sig. Det gjorde bebis men för att sen snurra rumt igen.

Ja det är hon som nu är cirkusgymnast. Alldeles nyss stod hon på händer här i gymmet. Från början var hon envis. Ja det har fortsatt. Envis i att lära sig det hon vill.

Hon går sin egen väg.

I detta fall är det rätt bra. Väljer att plugga, träna, njuta och göra kul saker. Hon är den person jag ser upp till mest.

När jag var snart 17 hade jag inte förstått att det var kul (och såklart läskigt)att hålla presentationer inför folk. Jag hade inte förstått att det var kul med matte. Härligt att lära sig fysik även om det är svårt.

Jag var osäker. Hon är trygg, cool och vet vad hon vill.

Visst kan det vara klurigt för henne att veta om hon vill ha kvarg eller macka, men i det stora är hon målinriktad och arbetar strukturerat.

Erbjuds det ett extra (frivilligt) fysikprov gör hon det för att hon inser att hon ju kan ha nytta av att lära sig det hon tyckte var klurigt på det tidigare provet.

Ja hur gick det till att jag fick en sådan fantastisk dotter. 😇🙋🏼‍♀️😇🙋🏼‍♀️

Idag firar vi hennes födelsedag. 19 dagar före födelsedagen. Tänker att det gör att jag får fira henne mer.

Mors dag och jag som mor är så sjukt stolt över båda mina barn. Min son som är socialt stark, fysiskt stark och älskar politik. Min dotter ja som ni läst här innan är alldeles perfekt. 💜

När kroppen reagerar då ska man lyssna. Det säger jag till andra. Ändå är det så klurigt att själv leva efter.

Ett par dagar av lugnare tempo krävdes. Streamat halvbra tv-program, småfixat i hemmet, smygjobbat(säg inget till någon), pratat i telefon och ja minskat tempot.

Ryggen förstår att jag lyssnat och börjar återgå till att vara i periferin. Gav mig ut på min sedvanliga förmuddagsrunda i närskogen. Det blommar för fullt.

Syrener, vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer och ja naturen är i prakt. Jag på trevande lite osäkra ben och det gör lite ont, men mindre än väntat.

Visst är det lite ömt i ryggslutet och jag är inte helt återställd men jag kunde löpträna. Yay!

Det är inte förrän efter att värk börjat avta jag inser hur ont jag haft.

Min övning att lyssna in min kropp fortsätter. Livslång övning vad det verkar.

Ser fram emot en nästan vanlig helg och en nästan vanlig vecka.

Nej det är inte jag på bilden. Min dotter är lite mjukare, smidigare och yngre.

När man inser att det finns utbildningar på hög nivå som innebär att man får göra saker så som gunga högt upp eller snurra runt i en metallring så avundas jag. Så coolt och fantastisk kul.

Visst var det grymt imponerande att jag som knappt klarat grundskolan klarade studier på högskolenivå i svenska och geografi. Fast nog är det orimligt mycket häftigare att se studenterna som går ut Stockholms konstnärliga högskola cirkusutbildning och forskning. Mitt examensarbete om externhandelsområden var möjligen inte lika publikintressant. Helt ok.

Det är en ynnest att få se några av min dotters tränare och andra som examineras i år när de har sina examensnummer på SKH. Så fantastiska förmågor visar upp sådan bredd med allt från jonglering, träsnurror och hopp likväl som humor, sång och scennärvaro.

Det är inte så himla konstigt att min dotter är så duktig när hennes tränare håller sjukt hög nivå själva. I många sporter tränas man av föräldrar eller någon som för länge sedan själv varit aktiv men i Cirkusgymnastik är det drivna, sådana som själv aktivt utövar aktivitet på mycket hög nivå som är tränare.

Tyvärr bidrar det till att halltider är svårt att få eftersom andra sporter prioriteras och har företräde. Jag har aldrig sett en sport som på så effektiv sätt skapar utveckling för varje individ utifrån dennes förutsättning men där de som utövar den kan vara blandad ålder, kön, etnicitet osv.

För idag talades svenska, franska, engelska och mycket annat precis som det ofta gör på de helt vanliga träningarna varje vecka. Jag ser fram emot att följa min dotters utveckling i hennes föreställningsgrupp kopplad till Cirkus Normal. Även om hon inte utbildar sig på SKH så ser jag utveckling på alla fronter som bridrar till att hon vågar stå för sin åsikt, tro på sig själv och vara sig själv. Det är vad jag kallar ett sammanhang som ska främjas.

Eller nja en överdrift. Sitter dag tre och ser inspelningen från firande av kungen.

Jag blir så glad. Äntligen får Sverige något fint att samlas kring. Nya musikstycken, fina samhällsmedborgare, militärer i full praktklädsel, Stockholm i sitt bästa.

Sverige äger. Jag är stolt.

Eftersom jag själv arbetar i kommunal skola så var vi till skillnad från många andra inte befriade från arbete utan var i tjänst vår normala ramtid (som hag till 14) och fram till 16:00 för en del.

För som feriearbetande lärare som bidrar till att skapa goda samhällsmedborgare som de som står runt Stockholms slott idag, är ute i samhället, är en del av högvakten, utbildat rika och fattiga är i tjänst och håller våra framtida samhällsmedborgare i utbildning fram till 16:00 på Valborg.

Det gör vi såklart med stolthet!

För mig som är det dock viktigt att vara insatt i firandet för att i mitt arbete framåt kunna framhäva Sverige för att fortsätta bidra till att skapa Sveriges framtid och blivande samhällsmedborgare.

Jag är ledig, men ser det som mitt ansvar att vara insatt i Sverige. Som svensklärare och geografilärare.

Skollagen säger att utbildningen ska:

”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.”

Det innebär bland annat att skolan ska arbeta med:

• demokrati
• samhällsdeltagande
• traditioner och kultur
• mänskliga rättigheter
• källkritik och samhällsanalys  

Således ingår det att jag den 30 april och 1 maj håller mig uppdaterad eftersom de berör flera delar av skolans uppdrag:

• Valborg → kulturgeografi, traditioner, svensk kulturhistoria, urban kultur (t.ex. studentstäder), människors användning av offentliga rum.
• 1 maj → demokrati, arbetarrörelsens historia, politiska manifestationer, yttrandefrihet, arbetsmarknad och samhällsutveckling.

Dessutom har skolan enligt värdegrundsuppdraget ansvar att:

• förbereda elever för aktivt deltagande i samhället
• utveckla demokratisk kompetens
• låta elever förstå olika perspektiv och samhällsprocesser  

Vidare är Kungens födelsedag ett konkret exempel på:

• konstitutionell monarki
• ceremoniel makt vs politisk makt
• nationalism och symbolik
• offentliga traditioner

Skollagen kräver inte att jag särskilt uppmärksammar kungens födelsedag, men den ger stöd för att behandla den som en relevant samhälls- och kulturhändelse — precis som 1 maj, nationaldagen eller valborg.

Så därför ägnar jag tid åt detta trots att ferietjänsten jag jobbar inom försvårar uppdraget då undervisning pågår precis som vanligt under 30 april och 1 maj är ledig dag.

För mig som lärare är det just denna tid även aktuellt att läsa och bedöma de argumenterande brev årets åttor som undervisas av mig svenska skrivit och de väntar på återkoppling.

I texterna ser jag styrka, klokhet och kompetens. Framtidens vuxna samhällsmedborgare kan använda språket för att argumentera för sig och sin situation och det framgår tydligt i de texter jag läser som vänds till skolans rektor och behandlar det beslutade mobilförbud.

Det är svårt att hinna uppdragen och samtidigt övriga åtaganden som just denna helg inneburit sedvanliga skjutsningar, vilande jour vid tonårs-Valborgsfirande och besök på sjukhus osv.

Idag blir det mitt val att besöka Liljevals med min dotter och lunch på Blå Porten. Det ser jag också fram emot likväl som att läsa några till argumenterande brev ikväll.

Livet leker.

Väcktes av väckarklocka. Den var felinställd för att gälla för några veckor sedan.

Det är sol. Sol precis som på Valborg och kungens födelsedag men också på arbetarnas dag den 1 maj.

Jag ägnade 1 maj i lugn och återhämtning. Idag ser jag inspelningen av kungens firande.

Så vackert. Så fin reklam för vårt fina land. Min uppfattning är att monarkin har en mycket viktig roll i vårt moderna annars så splittrade samhälle.

Jag känner vördnad och glädje över att ha en sådan fin kungafamilj med Kungen främst.

De är människor. De är vårat ansikte utåt likväl som något att hylla.

Precis som Sveriges andra stabila delar i form av möbelföretag som Norrgavel, möbelformgivare som Bruno Mattson men också inom många branscher framstående svenskar bidrar till vårt vackra land. Våra fantastiska författare som Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren.

Vidare tänker jag att tiden när Vasaskeppet var vår största och mest säljande turistattraktion är förbi. Visst kan man besöka den. Spännande och kul men nog är det udda att lyfta fram ett av de största misslyckanden i mannaminne som ett av det finaste vi har.

Vi behöver lyfts och synliggöra det vi är bra på. Vi behöver jobba tillsammans för att stärka vårt land. Jag börjar förstå orden ”För Sverige – i tiden”.

I vår tid behöver vi gå samman och tro på oss själva. Att se att olika instanser, individer och delar i Sverige kan parallellt fungera och arbeta tillsammans mot ett enat Sverige för oss i Sverige.

Detta i syfte att när vi enats kunna hjälpa andra. Så som jag sagt förr. På flyget ombeds vi hjälpa oss själva innan vi hjälper barn och behövande. Det gäller på alla nivåer i ett samhälle. Från lilla jag, till familjen, till storfamiljen, till närområdet, till arbetsplatsen, till kommunen, till regionen, till landet och sen utåt.

Från det lilla till det stora.

Det krävs en by för att skapa en god samhällsmedborgare och det krävs många kommuner/regioner för att skapa ett land. Det krävs många länder för att skapa en värld vi vill leva i.

Bild från ett Riksdagsbesök där jag som medföljande vuxen med SO-lärare och en år 9-klass fick en härlig guidning genom lokalen och deltog även från åhörarläktaren vid partidebatt. Besöket är en del i allt arbete som sker i syfte att bygga vårt Sverige. Tack Riksdagen för att vi fick komma, tack elever för att ni visade respekt och tack bästa kollega för att du tog med mig.

Det var härligt att se eleverna nyfiket lyssna, uppleva och känna in. De vågade ställa frågor till person som stod utanför och protesterade. Det är genom detta vi bygger Sverige.

Jag ser vad du bidrar med Kungen. Din familj gör det som förväntas.

Varje individ kan göra något och varje medborgare har rättigheter och skyldighet att bidra till vårt land.

Jag har varit naiv. Lite dum. Jag har varit okunnig.

Häromdagen insåg jag på riktigt varför jag i min lärarlegitimation läser behörighet att undervisa i sameskolan.

Nä det är inget litet påhitt för att rätta till det beteende generationer av svenskar haft mot ett folk.

Det är för att visa respekt mot det folk som alltid bott här. De som fanns här när mina förföder flyttade hit alltså långt innan jesu födelse.

Jag har kunnat historien, jag har berättat om minoritetsspråkens lagstadgade plats och varför det är viktigt.

Dock slog det mig för några dagar sedan varför sameskolan nämns i min lista kring skolformer jag är behörig att undervisa i.

Det är just för att det är samerna som var här först.

Jag har säkert mött en same men aldrig kan jag riktigt förstå. Även fast jag som svensk utsatts för omvänd rasism i en av Stockholms mest segregerade områden där jag växt upp där jag under en period var ensam svensk tjej i klassen men där den tiden var kort och där vi oftast var två.

Jag har ändå svårt att sätta mig in i hur det kan vara att leva i sitt land men där ens rättigheter först 2000 gjorde att man fick möjligheten att undervisas på ett språk som talats i Sverige längre än svenskan.

Så när jag tittar på vilka skolformer jag är behörig i så blir jag stolt. År 3-9 i grundskolan, 3-6 i sameskolan, gymnasiet, komvux, och annan vuxenutbildning på gymnasienivå.

Ämnena är svenska och geografi.

Jag minns en film jag såg om sameskolan när jag utbildades och tänker att nog vore det fint om de kunde utbilda mig i samekunskap eller samiska istället för att jag får undervisa dem i geografi och svenska.

Det ser jag fram emot. Tänk om alla blivande lärare för att bli legitimerad behövde besöka en sameskola under minst en dag.

Då skulle det vara rimligt.

Vi kom hit, vi tog över mark och vi fortsätter kräva att svenskar med samiskt ursprung och kultur ska flytta på sig så att internationella företag och svenska ska kunna tjäna pengar på deras och vår mark.

Min förhoppning ligger hos nästa generation som snällt lyssnar när jag berättar om svensk språkhistoria och våra minoritetsspråks historia. Kloka ungar!

Tänk att Svenska kraftnät och danska motsvarigheten gjort upphandlingar där noll bolag har svensk koppling får uppdrag att bygga kabel mellan Sverige och Danmark men där ett av de största involverade har dansk, men övriga är kopplade till Norge, Italien, Frankrike och ja till och med Storbritannien.

Kabeln som byggs för att säkra eltillgång och stärka elutbyte gissar jag är helt avgörande för Danmarks och Eus elproduktion men där Sverige i liten mån kommer kunna tillse sina behov nät vi faktiskt behöver.

Den sekundära produktion som Danmark har när vindkraften inte tillser behov kommer räcka för dem, men inte för export till Sverige ändå kommer vi få betala för kabeln och utbyggnad av våra kraftnät.

Jag tror att samma sak är på gång som under världskrigen. Vi låter snällt andra använda våra järnvägar och infrastruktur men ser inte att vi utnyttjas.

Det är fascinerande att följa arbetet som gemene man och undrar om vi svenskar snart ska agera.

Det är val snart och vi lever i en demokrati. Se till och aktivt välja det parti som ni tror kommer välja Sverige och svenska behov framför andras.

Vi måste hjälpa oss skälva innan vi hjälper andra. Så är det på flygplanets säkerhetsgenomgång och så är det på alla nivåer. Individ, närsamhälle, kommun, region, stat och Eu.

Vi behöver bli ett Sverige i tiden som vår kungs talesätt lyder. Vi behöver alla ta ansvar för val vi gör. Vi behöver agera och skapa förutsättningar för kommande generation.

Jag är bara en medborgare men många tillsammans blir starka.

…tro att det skulle vara så fruktansvärt fysiskt och psykiskt påfrestande att sluta med sista dosen SSRI och i detta fall Ecitalopram.

Jag förstod att det skulle vara jobbigast. Därför planerat det till påskhelg och påsklov. Sista dosen tog jag skärtorsdag. Påskafton urartade det och jag mådde så dåligt att jag nog inte riktigt visste hur jag skulle hantera det.

Stabil i minst två år med högsta dos av Ecitalopram och sedan i höstas även hög dos av ADHD-medicin. Det var dags att börja trappa ned felmedicineringen. Det började jag med 28 december i samråd med kontaktsjuksköterskan jag träffat regelbundet sedan insättning av Concerta i höstas.

Det har gått fint jan-mars och visst har nedtrappningen känts men stabiliserats rätt snabbt och jag har gått från stabil till trygg, lugn, aktiv och mig själv.

Lovveckan blev en berg-och dalbana där jag under dagarna var okej men där utsättningssymtomen från Ecitalopram gav grova symptom som elstötskänsla i huvudet, yrsel, humörsvägningar, blodsockerfall med skakningar i händer och balansproblem. Jag kämpade i tron att ovan bara var låtsatskänslor som jag ville härda ut.

Det blev värre. Synen påverkades, tryck över bröstet, yrsel och trötthet. Lördag kväll alltså 9 dagar efter utsättning så fick min man idén om att jag skulle ta blodtryck. Jag hade då förhöjd blodtryck.

På grund av det började jag ta blodtryck lite regelbundet och mätte under söndag 145+/93+. Måndag på arbetsplatsen hade jag samma obehagliga symtom som under söndagen alltså känningar i bröst, obehag och synförändring. Jag började ännu mer aktivt söka vårdkontakt. Innan hade jag bara haft vårdkontakt via 1177 meddelanden med min kontaktsjuksköterska som i samråd skrivit ut liten dos Ecitalopram om mina utsättningssymtom blev outhärdliga. Eftersom jag är envis som en åsna så stretade jag, men hade beslutat i samråd med min far (Dr Niklas Storck) att sätta in denna lilla dos från måndag.

På måndag hade dosen ännu inte börjat göra nytta. Det tar några dagar. Mina blodtrycksvärden på måndag uppmättes mellan som lägst 132/73 och högst 172/102. Påminner om att jag normalt har 117/73. Framåt lunch började jag inse att detta kan bli fysiskt farligt. Jag hade ändå styrkts av min far som sa att mina värden är inte farliga. Jag skulle agera när jag når 200+/100+ i viloläge. Jag tar bara Blodtryck i viloläge!

Tisdag får jag äntligen kontakt med vården. Både min egen vårdenhet som styr medicinering av ADHD men också den lokala Vårdcentralen. Jag får övertyga VC om att jag behöver besök. De ger mig en tid kl 10:00.

Jag får träffa en riktigt duktig specialistläkare som bekräftar min oro, men också ser att rätt sak gjorts och att den lilla dosen av antidepressiva som sattes in på mån och som på onsdag ökades från mina försiktiga 2,5 mg till av vården rekommenderade 5 mg kommer att börja göra att blodtryck sjunker. Han lyssnade på mig, på mitt hjärta och mina lungor. Han bekräftade det gamla blåsljud som alltid funnits men sa att det låter som ett friskt hjärta som kommer klara belastningen tillfälligt. Han lyssnade på lungor som lät fint och på mig.

Jag ombads fortsätta följa blodtryck några gånger per dag för att se att det verkligen går åt rätt håll.

På torsdag morgon rings jag upp av kontaktsjuksköterskan som har pratat med enhetens läkare och sett i journalen vad vårdcentralens läkare noterat och hon bekräftar att jag haft det extra tufft mot vad man kan förvänta sig vid utsättning. Det är så skönt att vara lyssnad på. Vi beslutar att den lilla dosen kommer få kvarstå tills jag och min omgivning återhämtat sig från det vi har omkring oss just nu. Uppföljning kommer ske tätt.

Idag är första dagen jag inte har förhöjt blodtryck som påverkar mig fysiskt. Dag 6 efter återinsatt Ecitalopram har jag blodtryck som är nästan som vanligt alltså 130/84. En positiv trend.

För mig fanns det inte ens på kartan att en utsättning av medicin för arbetsrelaterad/stressrelaterad depression kunde påverka mitt hjärta. Jag är så glad att jag nu är på rätt väg igen. Det har varit läskigt.

Jag är så imponerad över min arbetsplats. Kollegor har funnits, sett och lyssnat. Min chef har efter påtryckning av mig satt in veckovisa möten med mig. Det tog ett tag för min närmaste familj att förstå men även de har steppat upp. Tack!

Arbetsrelaterad stress kopplad till ADHD som inte var känd då men är nu ska inte medicineras med antidepressiva mediciner. Jag är så himla glad att jag tog tag i mig själv och krävde utredning förra året som visade att jag hade ADHD på medelsvår nivå.

Det är förklaringsmodell som ger mig styrka och trygghet i att jag är riktigt bra. Jag duger och jag får vara jag. Dock mår jag som bäst när jag får stöd av medicin för att fungera i den miljö där jag verkligen vill vara. Jag vill arbeta som lärare och jag vill göra nytta för de elever som har det svårast men också helt vanliga elever. Jag hade säkert kunnat vara omedicinerad och fungera i ett annat sammanhang på savannen med spjut i handen men med risken att dö i en lejonfejd. Det vill jag inte. För självmordsbenägen är jag inte om man bortser från en kväll häromveckan när medicinutsättningen var som svårast. Då var det inte jag som var sugen på att inte leva utan utsättningen som skakade om de kemiska reaktionerna i min skalle och som stökade till det så att jag en kort stund tänkte tanken flyktigt.

I en riktigt bra artikel som jag läste då så framgick just att för vissa mycket känsliga individer kan utsättningen kräva mer planering och ibland beställning av smådoser från Holland eller att tabletter krossas fördelas i småportioner.

https://lakartidningen.se/vetenskap/nedtrappning-av-antidepressiva-lakemedel-en-oversikt

Jag hade i samråd med min kontaktsjuksköterska redan beaktat försiktighet och har från annandag jul till skärtorsdag sakta minskat från 20 mg till 0 mg. Visst har de yttre förutsättningarna inte varit fördelaktiga då förhöjd oplanerad stress på jobba och min fars behandling som visserligen gått över förväntan men som psykologiskt påfrestat även mig har bidragit till att öka svårighetsnivån men det har gått jättelångsamt i uttrappning.

Den dag jag sen kan plocka bort det antideppressiva helt kommer jag jubla men förstår nu att det kan dröja länge och ju faktiskt inte är jätteviktigt. Viktigast är måendet hos mig och de mina.

I in vildaste fantasi tänker jag att min fars operation på måndag går som förväntat och att jag i en framtid kan trappa ned och ta bort den sista delen. I min vildaste fantasi så önskar jag få fortsätta jobba och njuta av ett intensivt arbete på normalnivå.

Jag vet inte riktigt hur dessa två bilder hänger samman men de finns i mitt fotoalbum som min mamma skapat. Det jag ser en kavat tjej som helt klart fått hela uppdraget att klä sig själv. På den övre vilden var vi i Danmark. Den undre bilden är från något annat sammanhang.

Vi vari Danmark för att förbereda inför och planering av en resa där min mamma skulle vara iväg 6 månader från mig för att hjälparbeta i ett Afrikanskt land.

Jag var liten. Hon valde att åka till andra för att hjälpa dem. Det kan vara anledningen till att jag ifrågasätter när jag ser reportage eller inslag med hjälparbetare. Jag funderar alltid på om de har lämnat sin egen avkomma hemma. Hur det är för de som lämnats hemma?

Visst är det fint med hjälparbete, bistånd och insatser för andra. Jag streamade ett avsnitt ur Gränsbevakarna igår där en kvinna stoppades i tullen då katterna hon ville föra in i landet inte hade rätt papper. Katterna blev avhysta och den organisation kvinnan volontärarbetade för fick organisera för att skicka tillbaks katterna. Jag satt under episoden och tänkte. Hur kan någon tänka att det är prioriterat att flyga katter över världen.

Finns det någon denna kvinna lämnat hemma som nu får vara utan henne ett tag till. Många andra skulle nog tänka att varför kan hon inte få ta in katterna och vilken fin kvinna. Jag ser en organisation som uppenbarligen inte bryr sig om katterna eftersom de inte sett till så att kvinnan som reser med dem har rätt papper. Jag ser att gränsvakterna fått slösa våra skattepengar på katter från ett annat land.

Jag är verkligen inte emot bistånd, men jag är av åsikten att stöd ska ges till självhjälp. Stöd som bidrar till att det egna landet självständigt kan bygga sitt land och skapa förutsättningar för barn, vuxna, husdjur, vilddjur och platsen får frodas där.

Katterna placerades i karantän som får betalas av organisationen vilket innebär att de medel som organisationen fått in i form av donationer går till fel sak. För att visa min tankegång följe ren inblick i min historia.

I bilden ovan är jag med på en av resorna där min mor som har röd tröja sitter strax bakom mig som har rosa tröja. Jag vet inte om ni ser det jag ser. Alla står/sitter som för att titta på något.

Det är en sammankomst där kvinnor får lära sig om att skydda sig sexuellt, lära sig om hygien och annat viktigt att veta som kvinna. Dit kvinnor går, går barnen. Kunskap är makt. Inte vet jag om den korta tid som min mamma och hennes grupp var i byn gjorde någon skillnad. Det förtäljer inte historien.

Jag ser en liten flicka med en pinne som inte förstår språket, som vill vara nära sin mamma men där mamman har viktigare saker för sig än att fokusera henne. Där i centrum var många blickar vända mot mig. Jag fick uppleva att personer ville känna på mitt hår, ta på min hud och studera vad jag gjorde. Jag var inte som dem.

Se bara på skillnaden i på fotbeklädnad. Inget barn i hela byn bar skor. Jag hade strumpor och skor. Jag ser min fot nästan vidröra ett av de andra barnens bara fot. Minnen av lek kommer upp. Jag hade mycket kul med dessa barn. Pinnar var en huvudleksak. De använde man till att få gamla cykelhjul (fanns typ två i hela byn) att rulla.

Det jag också ser är en inblick i vad jag fått att vara i nuet ifrån. Jag ser hur min mor verkligen pratar med barnet.

När någon i min del av världen säger att den gärna skulle vara utan rinnande vatten och el så minns jag detta ställe. Jag minns dassen som hjälporganisationen byggde i syfte att förbättra hygien och hälsa, men också trygghet. Jag minns alla kvinnor som tvättade i vattnen stående på huk, skrubbande kläder mot stenar med tvål. Skummet som sköljdes i vattnets rörelser.

Det fanns ett lugn där, men också enorma problem med jämställdhet, sjukdomar och fattigdom. Jag skulle aldrig själv välja att leva så. Skulle de få välja om de fick tvätta i tvättmaskin eller skrubba kläder på en sten i närmaste vatten så anar jag svaret.

Barnen hade alltid sina vuxna nära. I bilden ovan ser jag mor jobba och jag precis som vanligt precis nära. En del kan nog tänka att jag hade det himla bra. Det hade jag. Just i detta fall var jag med min mamma och vuxna som verkligen uppskattade mig. Jag fick lära mig massor som jag än idag har nytta av.

Det var där jag fick lärde mig öppna kokosnöt med hammare och skruvmejsel av en vuxen. Jag lärde mig planera bananplantor tillsammans med lokalbefolkningen och hjälparbetare. I sammanhanget fick jag också tvätta mina egna kläder under min duschning. Kläderna la man på golvet och tog en hårdtvål som rengöringsmedel, sen använde man fötterna att gnugga in tvålen och sen sköljde man samtidigt som man rengjorde sig själv. Det var Jan som syns lite till höger som lärde mig det. Jag lärde mig att det är dumt att gömma bananstängeln jag fått i lådan under sängen där jag hade mina tillhörigheter eftersom bananer snabbt blir dåliga.

Jag fick också uppleva en vulkan. Att stå vid kanten och se ned i en pysande krater var fascinerande.

Till saken jag inte riktigt förstod då men som jag vet idag är att vi senare blev utvisade eftersom organisationen inte hade alla papper rätt var också rätt spännande. Stackars pappa visste inte var jag var i 3 veckor när vi utvisades till Venezuela innan vi sen var åter på öar.

Påminner om min ålder och nivå.

Jag flög hem själv via London där min farfar mötte mig. Så om jag har ett annat perspektiv på saker så är det för att jag innan skolstart hade jag redan hunnit uppleva sådant som många inte upplever alls.

Så verkar jag ibland aktivt ifrågasätta saker som för er andra är självklart så finns det saklig grund.

Bilden ovan togs i London när jag varit iväg från hemlandet i många månader. Jag hade just flugit själv utan språklig förmåga att kommunicera med dem på flygplanet. Jag var iklädd en vuxentröja och hade en hängmatta under armen. Mina resehandlingar var inte helt fullständiga och gränsvakterna på Londons flygplats övervägde tanken på att sända mig åter till Caracas där jag anlänt från då jag inte hade resehandling från London och bara hade svenskt pass. Detta var innan EU.

Jag är lyckligt lottad. Min farfar var kompetent och såg till så att jag kom in i landet och tog mig sedan på en shoppingtur för att förse mig med åldersadekvata kläder som här syns på bild.

Väl hemma möttes jag av min älskade pappa som inte kunnat möta mig på grund av att han påbörjat sin väg till att utbildas till läkare. Han hade sett till så att mitt rum stod färdigt med fjärilstapet i den lägenhet som skulle bli mitt hem. Han hade skapat förutsättningar att vara nära mig genom att flytta till en plats där det var säkert att han skulle få göra sin praktik som lottades ut. Han valde utifrån mitt behov. Det gjorde han när han valde specialitet senare också. Det är klurigt att jobba natt när man har eget ansvar för ett litet barn

Han och enkom han är det som gjort att jag ändå fått en stabil grund. Så när någon säger något om att män inte kan vara föredömen och att kvinnor är bättre på att ta hand om barn så har de inte träffat min far. I min värld har han alltid stått för stabilitet, kontinuitet och trygghet.

Så om jag ofta verkar se saker ur andra perspektiv och ifrågasätter när individer säger saker som jag uppfattar som naiva så protesterar jag eller tyst förundras över folks oförståelse över att alla inte kan välja.

Jag är nyfiken, vill lära och har erfarenheter som gör mitt perspektiv annorlunda. För mig är det givet att andra ser saker ur sina perspektiv och att de ju självklart inte kan ha den insikten jag ju haft eftersom de kanske lekt i en egen trädgård med bullar bakade av sin egen mamma och har en pappa som försörjt familjen. Jag dömer inte, men ser att det kan göra att det är svårt att första att det är lättare att välja att vara utan el och rinnande vatten om man själv alltid haft rinnande vatten, tvättmaskin och trygg miljö omkring sig.

Nej kaffe odlas inte på alla öar. Inte på Öland, Gotland eller Åland. Ja vi i Skandinavien har absolut annan åsikt om smak. Hon var rätt smart min mamma och har genom sina album möjliggjort för mig att bearbeta mycket i min ryggsäck. Mitt perspektiv är också okej och jag baserar mina val på saker jag upplevt. Det är okej.

Vad innebär det att ha en ojämn begåvningsprofil där jag ”har auditiva och visuella inlärnings- och minnessvårigheter. [jag] hade stora problem att komma ihåg slumpmässiga siffror samt att göra enkla tankeoperationer i korttidsminnet. Minnesprofilen talar för problem med lagring.” medan andra delar ligger över snittet.

Vissa delar är alltså som den som nämns ovan under snittet med andra ligger klar över. Jo för mig innebär det att personer runt mig blir förvirrade. Jag uppfattas intelligent men kan ha svårt för enklaste mattetalet om det krävs huvudräkning. (Läs gärna på om normalfördelningskurvan)

Jag kan förstår samband på mycket avancerad nivå men har ibland svårt att få fram ord. Formulera mig och framhämtning av information är något jag upplevt stora problem med.

Det innebär att folk uppfattar en som puckad. Det är såklart okej att ligga i de nedre delarna av norfördelningskurvan men det som sker för mig är att jag blir missförstådd åt båda hållen.

I samband med det kan jag hamna i situationer svåra att ta sig ur. Jag har i stress svårare att hantera situationer. Fast i andra sammanhang är jag mycket högfungerande.

Jag tror att jag så sakteliga börjar förstå mig själv och kan då lättare parera situationer.

Kamouflage är något som används när man pratar om flickor med diagnoser och ser jag tillbaka i livet så är detta något jag ägnat mycket tid till. Jag tror till och med att jag hos utredaren kamouflerade vissa delar även om jag verkligen försökte att visa mig precis som jag är.

Det är svårt att bryta vanan. Jag har lärt mig hur jag ska möta ögon, ställa frågor och hur jag smälter in. Ja ni som känner mig noterar att jag bryter detta regelbundet. Det är bra! Jag vill inte dölja mitt jag. Den jag är och blivit bidrar till förståelse för dem som inte kommit lika långt eftersom jag ofta står upp för personer med liknande förutsättning som jag.

Idag testar jag att visa vem jag är med den fika jag tar med till en liten undervisningsgrupp jag håller:

Och ja den är skapad som ett cirkelformat pussel där bitarna har varierad form.