Att vara Frida Frey

Gåendes på en bro mellan centrumet i det färgglada miljonprojektsområdet mot det stora enorma sjukhuset. I en del av Stockholm som både visar framfötter och bakfötter gick jag som liten.

Jag hade min nyckel på en spiralnyckelband. Vilken färg minns jag inte alls.

Jag gick och höll den i ena endan och snurrade själva nyckeln i cirklar. Tillsammans med min barndomsvän som ofta var vid min sida och som bodde i lägenheten bredvid så följde vi min mor.

Hon skulle till ett av sina oändligt många behandlingsbesök. Där och då förstod jag inte att hon på det sjukhuset skulle dra sina sista andetag kanske var det 8 månader senare.

Vi berättade historier av sorten: Kom nu ketchup så går vi. Det var en härlig stund. Jag snurrandes med nyckeln. Min kompis som hade många berättelser på lager och min mamma som skrattade med oss. Inte dömande och helt accepterande i våra ibland gränslösa historier som andra vuxna skulle tystat ned.

Från bilvägen under betongbron hördes bilar. Det var min värld. Rätt som det är flög min nyckel iväg och ja den landade uppe på ett tak. Mamma gick till sin behandling och nyckeln kom tillbaka. Ingen skällde.

Jag blev inte skälld på. Jag blev uppmuntrad av mina föräldrar. Jag lyssnades på behandlades som en jämlik. Jag var väl 10 år.

Vi skuttade vidare genom livet och det var rätt enkelt. Vi hade kul jag och min kompis. Vi rörde oss fritt i det bilfria området. Det fanns alltid folk i rörelse.

Jag var nog en udda unge. Rak, kavat och rätt envis.

Skolan var min osäkra plats. Jag var inte läskunnig, kunde fel saker och kunde inte behålla fokus, men satt still och syntes inte.

Idag när jag både diagnostiserats, med ADHD och Dyslexi, förstår jag att där och då började mina skolsvårigheter ta fart på riktigt.

Av motgångar blir man stark. Ja eller åtminstone blev jag ett geni på anpassning och hittade strategier som fått mig dit jag är idag. En kompetent och starkt person som fortfarande är rak, kavat och envis. Jag är en mycket välfungerande svensklärare med hög kompetens inom det specialpedagogiska fältet.

Jag är imponerad över vad jag klarat med tanke på mina förutsättningar där min mor valde att åka ifrån mig, skriv- och lässvårigheter och uppenbara problem med koncentration och impulskontroll som gjorde att jag klarade skolans kunskapsstoff dåligt. Stabilitet har funnits och jag har andra vuxna där min pappa är den allra viktigaste och som alltid trott på mig även om jag betett mig som ett monster. Det har skapat en stabil grund.

Tänk att få ha så många fina personer runt mig. En fantastisk fin kollegial gemenskap, finaste barnen som kommer att göra precis det de själva vill och kan gå hur långt som helst om de vill. Småsyskon som bara ger mig energi. Deras mamma och min pappa som skapat förutsättningar för trygghet. Mina nära som vet när de behövs. Mannen som bakar och ser till så att ekonomin är stabil. Familjevänner som alltid finns att bolla med.

Återigen vill jag minnas stunden med min mamma. Att gå där och tillsammans vara. Få känna tryggheten och minnas doften av henne. En blandning av hudsalva och ja henne. Minns hennes hud. Lik min idag.

Jag trivs i mitt liv med de mina runt mig. Jag värdesätter och känner mig stärkt av att förstå att jag som kämpat är värd en eloge. Det värmer min kropp att se så många kloka personer runt mig och förstår att jag nog ändå är rätt bra också.

Miljonprojekt till annat bostadsprojektområde. Bostäder stöpta för att ge boende till många. Där jag som en i mängden kan hitta vägar att leva. Så är det dags att byta till julgardiner. Det blir kul! Se gärna serien ”så byggdes Sverige” so hittas på svtplay.

Glöm inte att stanna upp och se det som varit och lyssna på dem runt dig.

I december ska jag sätta terminsbetyg. Skolverket skriver:

”Vid betygssättning gör lärare en bedömning av elevens kunskaper i förhållande till betygskriterierna och sätter det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper i ett ämne eller en kurs. Betygssättningen ska vara rättssäker för eleverna och vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”

Då kan man ju tänka sig att det finns en tydighet i hur det ska göras. Ja det finns det. Eller framförallt hur man inte ska göra. Jag som lärare ska planera bedömningssituationer enligt:

• Vad är det jag vill veta?
• Varför vill jag veta det?
• Hur ska jag använda informationen?

Skolverket har starka åsikter om vad som inte är bra men egentligen inga åsikter om hur man ska göra istället. Skulle jag följa deras råd om exempelvis återkoppling så skulle jag för varje elev ha en uppsats skriven där jag sätter syfte, mål och bygga ett allsidigt underlag för bedömning. För om jag använder mig av exempelvis skolpallformens system så tänker jag att det bryter emot nedan:

Enligt Skolverket: ”Det kan dessutom vara olämpligt att använda ett dokumentationssystem som exempelvis bygger på automatiserade och förenklade sätt att sammanfatta bedömningsunderlag till omdömen eller betyg. Om dokumentationssystemen används är det viktigt att systemet hjälper dig att göra en allsidig utvärdering vid tiden för betygssättning. Hur du sedan konkret utformar din dokumentation kan bland annat bero på ämnets karaktär, skolform eller årskurs.”

I den skolplattform jag åläggs använda ska jag enligt min chef fylla i om elev nått godtagbar nivå eller mer än godtagbar nivå. Det bidrar inte till att jag ska kunna sätta terminsbetyg. Därför behöver jag skapa ett eget system där jag på ett överskådligt sätt lyfter ”vilket betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper” inom de ämnen jag undervisar. Jag får alltså veta att det system jag tilldelats inte verkar vara tillräckligt flexibelt för att användas.

Skolverket skriver att ”Verktyg som uppgiftsspecifika bedömningsmatriser eller exempel på elevlösningar kan, om de används på rätt sätt, stödja elevernas lärande. Samtidigt är det viktigt att vara öppen för att elever kan visa sina kunskaper på andra sätt än vad som ryms i en matris.”. Den möjligheten är alltså inte längre möjlig i skolplattformen jag har.

Så skriver Skolverket vidare att ”Undvik att ge återkoppling enbart i form av betygskriterier eller betygsbeteckningar. De är inte anpassade för enskilda uppgifter och kan vara svåra för elever att använda för att utvecklas vidare.”. I plattformen finns möjlighet att fylla i betygsnivå E, C och A alt. godtagbar eller mer än godtagbar nivå. Jag kan också fylla i poäng.

Jag kan alltså inte på något sätt visa att eleven är på väg att nå högre kriterier. Eller jo om jag skriver det i fritextrutan. Då ska jag alltså själv formulera mig på ett precist, för eleven anpassat sätt och där jag både visar vad eleven är bra på, behöver jobba med.

När jag väl gjort det så ska jag i slutet av terminen sätta terminsbetyg alltså göra ”bedömningen utifrån vad undervisningen gett eleven möjlighet att utveckla. Elevens kunskaper vid betygstillfället” och alla betygsnivåer kan sättas alla terminer. Alltså F-A.

Påminner om att jag bara kunnat registrera E, C och A-nivå.

Skolverket tipsar oss lärare:

”Du kan till exempel

• ge en överblick över vad som är väsentlig kunskap i ämnet
• sammanfatta det som beskrivs i betygskriterierna.

Det kan vara svårt för eleverna att förstå betygskriterier i början av ett arbetsområde, därför kan det vara bättre att informera längre fram, när undervisningen har gett ett innehållsligt sammanhang.”

Ja det är inte lätt att vara lärare.

Jag önskar klarhet i hur jag förväntas göra. Jag förväntar mig att de system jag åläggs att använda fungerar och kan användas för att lägga in bedömningar. Jag har rätt låga förväntningar. Ändå tycks det svårt.

Vi behöver plattformar som inte gör att vi måste bygga egna system vid sidan om.

Det är rofyllt. Jag sitter själv i en stuga längs svenska kusten.

Läser mina elevers fina svar om boken vi läst. Så duktiga och kloka. I en uppgift så skulle de skriva fem punkter om vad du tänker kring boken. En klok elev skrev: ”svårt att förstå vissa ord som man aldrig hört som t.ex kamerasökare. Vad är ens det?”

En annan: ”jag tycker karaktärerna i boken passar perfekt in i handlingen, vilket gör att boken blir mer fyllig och lättare att sätta sig in i”

De får också fundera på vilka frågor de skulle vilja ställa till författaren. Bland annat skriver en: ”En fråga jag har är hur man lyckas skriva en så lång berättelse, det vill säga hur man kommer på alka sidospår, vändpunkter…”

En annan undrar kring om det finns något i författarens liv som han varit med om som gör att han skriver denna typ av bok.

Ja de måste ju uppenbarligen ha enbra svensklärare när de gör så fina iakttagelser och reflektioner.

Så är de sedan små skolade in i att jämföra, resonera och reflektera.

När jag gick i högstadiet kunde jag knappt stava än mindre resonera och reflektera.

Många av ungdomarna kanske inte älskar att läsa. De kanske fuskar sig igenom läsläxan. De kanske glömmer stor bokstav i sitt namn men de kan resonera, reflektera och uttrycka sig både i skrift och tal.

Det jag också imponeras av är att de faktiskt försöker. De vill göra ett bra arbete.

I veckan ser jag fram emot att den svenskklass jag undervisar håller sina presentationer om olika delar av Runriket. Jag har sett deras presentationssidor. Jag kommer bli imponerad. Det räknar jag med.

När jag själv gick i högstadiet stod jag högröd och stammade fram det jag skulle säga. Jag litar på att se många fina presentationer.

Det är kul att undervisa så fina, kloka och roliga elever.

I tystnad har jag ätit. Jag njuter och tänker på livets förgänglighet. Det är viktigt att ta vara på alla små fina stunder som lätt annars passeras i revy.

Aldrig kunde man tro att jag som varken kunde stava, lära mig vad adjektiv är eller ens knappt läsa skulle bli en lärare i svenska. Det är rätt fantastiskt.

Slutsatsen är: kan jag som gick genom grundskolan med endast lite kunskap som fastnat och ändå klarat mig rätt bra hur långt kan då år åtta elever jag undervisar gå. Jag tror gott om framtiden.

Det är mitten av oktober och stabilitet har slagit in. Jag sover gott, äter regelbundet och får till träningstillfällen.

Vad gör jag annorlunda? En retorisk fråga som kan besvaras med att medicinen verkar ge rätt effekt.

Mer fokus i längre stunder där jag klarar att göra klart. Det är en mycket givande känsla som jag nog aldrig upplevt.

Jag har lättare att slappna av och känna när det är läge för vila.

De bieffekter jag mött är knappt mätbara medan effekterna är mycket positiva.

Det är uppenbart så att jag mår bättre och trivs bättre utan att jag förändrats negativt.

Jag kommer fortsätta höja dos tills jag känner att det börjar gå åt fel håll och blir överslag.

Det är så skönt att kunna bromsa impulser som slår till.

Jag funderar mycket på hur mitt liv skulle förändrats om jag fått diagnosticerats tidigare.

Även om det gör mig ledsen så vet jag att många av mina styrkor bygger på mina erfarenheter vilket således är konsekvensen av att levt 46 år som odiagnostiserad och omedicinerad.

Såklart hade jag fått må bättre vid tidigare diagnos eftersom jag nog skulle förstått mig själv bättre.

Jag tar varje dag av välmående som trivsam och försöker se min ryggsäck som en styrka.

Vikten av att få bekräftelse och acceptans oavsett hur du är tror jag på men i vårt samhälle så är det svårt om man fungerar annorlunda än de inom normen.

Det är inte viktigt för mig att passa in normen men det är viktigt för mig att må bra.

Jag mår bra nu. Medicinen gör att jag lyckas utan att behöva överkompensera för att dölja mina brister.

Stabilare och tryggare än någonsin. Jag ser ljust på framtiden.

Jag har lurat ut mig själv på en löptur trots att jag kämpade hårt för att slippa.

Huvudvärk kunde inte motivera mig att skippa. Inte heller frustrationen över skolplattformen.

Jag känner mig tillfreds och stolt över att inget hindrat mig. Det var till och med så att jag slog rekord enligt min smarta klocka.

I skogen blåste det motvind på sina ställe . På andra yrde höstlöv omkring. Temperaturen var precis lagom.

Springturen har gjort mig redo för resten av dagen.

Dagen inleddes med att jag skrev in bedömning i skolplattformen sen tidig lunch och så skjutsade jag ”cirkusungdomarna” till söder.

Inköp av kanelbullar hann jag med på väg hem och sen en vilostund innan motionen.

Kvar av dagen är lite av varje.

Först en skål med yoghurt, nötter och banan och ”Den som dräper” på en skärm.

Det är nog rätt okej att vara jag ändå. Och jag är stolt.

För mig skyndar livet enormt snabbt. Jag har hunnit med två krasslighetsperioder under ht 25. På skolan fungerar inte plattformen som är det verktyg vi använder mest helt optimalt. Det har gått ca. 6 veckor sedan första dosen. Det är en jobbig höst för mig. Jag behöver rutiner och enkel vardag.

Hemma blir högarna större, stöket mer och ja det är jobbigt. Jag accepterar att hösten är extra jobbig. Det är jobbigt att börja med ny medicin. Stark medicin har många bieffekter.

Jag ser ändå ljust på det hela.

Plattformen på skolan är inte funktionell. Jag vägrar skapa andra sätt att göra mitt jobb. Även om det skapar ångest i mig så försöker jag acceptera läget. Undervisningen görs, eleverna lär sig och jag är säkert en helt okej lärare.

Jag vill kunna fylla i bedömningsmatriser och sammantagen bedömning som jag gjort historiskt och som självklart legat till grund för den rättvisa bedömning jag utfört i de ämnen jag undervisar. Tills jag kan det så får jag famla i mörker. Hålla tummarna för att jag minns i huvudet, grundar mina bedömningar på rätt saker och vet hur jag tänkte när jag fyller i det vaga system som nu finns och sen i dec ska sätta terminsbetyg..

Kanske får jag som många av mina mycket mer kompetenta kollegor ha två system så att jag vet att när plattformen vi har förändras så har jag ett eget fungerande system. NEJ! jag vill inte dubbeljobba. Jag vill att det system min arbetsgivare köpt in ska innehålla de funktioner jag behöver.

Under mina 12 år som lärare har jag varit med om att ha bytt system minst 4 gånger. Vid alla övergångar så dras mattan bort och systemen är inte kompatibla och det som byggts upp i ett system fungerar inte i nästa.

Just denna gång är det annorlunda. Det är samma plattform men där de som gör den bestämt sig för att bygga om under pågående period. Innan det är färdigt implementeras det för oss och många av de funktioner som fungerade tas bort innan nya är igång.

Jag jämför med en tandläkare som har en journal att registrera patienters munhälsa. Systemet fungerar okej. Plötsligt bestämmer sig företaget de köpt den från att bygga om systemet. De plockar då bort den där funktionen att skriva in vilka tänder som har hål. Var hålen sitter och hur stora de är. Dock ska tandläkaren undersöka patienten, följa upp och senare laga hålen.

Ungefär så har jag det. Jag kan ta närvaro, jag kan lägga in läxor, jag kan bedöma uppgifter, men endast på två på enklaste sättet. Jag kan informera eleven om den är underkänd, godkänd eller mer än godkänd.

I jämförelse med tandläkare kan hen alltså se att något är fel på tänderna och ta digitala röntgenplåtar men i programmet kan tandläkaren bara fylla i att det finns ett hål eller många hål. Det går inte att fylla i vilka tänder som har karies och hur stort eller djupt. Det går heller inte att registrera om tandköttet ser inflammerat ut eller om någon tand växer snett.

Funktionen att skriva in ovan detaljer kommer 30 oktober. Sen kommer också möjligheten att koppla röntgenbilder till rätt patient senare i höst, Tandläkaren har alltså undersökningar som vanligt och förväntas laga rätt tänder och utföra sitt uppdrag ändå trots att hens journalsystem är under ombyggnad. Tandläkaren kan ju ha en kalender där den gör noteringar så att den kommer ihåg vilken tand som ska lagas i slutet av september på patienten den träffade i augusti.

Det är så här jag som lärare har det. Jag förväntas alltså ta in bedömningsuppgifter men kan inte registrera elevernas resultat på ett vettigt sätt så att när jag sen i dec ska sätta mig och sätta terminsbetyg kommer jag inte ha ett system där jag kontinuerligt kunnat registrera hur det gått för eleverna om jag själv inte hittat på ett eget system. Jag kan registrera att den enskild eleven når mer än godkänd nivå. Jag förväntas ändå sen kunna sätta betyg D, C, B och A.

Informationen har gått ut att möjligheten att fylla i bedömningsmatriser och sammantagen bedömning för mina ämnen kommer. Det är under utveckling. Jag påminner om att det här är funktioner som fanns och som fungerade.

Inte så konstigt att jag som också har ADHD uppfattar denna höst som lite tung. Jag har ju också startat medicinering för att få ett lugn i huvudet. Det är bra och jag gillar hur jag numera kan fokusera mer och lättare kan stanna i även tråkiga arbetsuppgifter längre men då blir det extra jobbigt när plattformen krånglar och jag ändå inte kan utföra mitt arbete.

Det är alltså inte så konstigt att jag känner mig stressad, oroad och frustrerad.

Jag vill kunna utföra mitt jobb. Jag har hög ambition om att vara transparant gentemot min elever så att de vet hur de ligger till inom det ämne jag undervisar dem i.

Jag är övertygad om att en tandläkare som har ett system som beskrivs ovan och som jobbar inom ett skattefinansierat system inte skulle kunna ha öppet. Det är kanske inte lika farligt att tandläkaren råkar borra i fel tand. Eller är det kanske lite farligt att jag råkar sätta fel betyg när det råkar vara betygen som ligger till grund för gymnasieantagningen.

Det spelar väl ingen roll om vilket av betygen D, C, B eller A jag sätter. Det är ju mer än godkänt. Sen att eleven som då får D men borde fått A inte kommer in på det gymnasie hen vill är väl inte så petigt.

Jag vill kunna registrera nivåer en uppgift når kontinuerligt i det system jag tilldelats så att jag i slutet av terminen kan betygsätta efter det.

Visst kommer jag lösa det. Jag kommer sätta betyg och jag kommer bedöma uppgifter så att jag har betygsunderlag som visar vilket betyg jag ska sätta.

Det är ingen skön och lugn höst. Detta tillsammans med startande av medicin har skakat om mig. Jag kommer att klara det.

Nu är det dags att träna så att min frustration flyger sin kos och jag sen på eftermiddagen kan läsa elevnoveller som jag inte kan registrera bedömning för.

Idag besöker jag en ort lik den jag växte upp i.

Butiker som fanns i min uppväxt finns här idag. Nostalgin slår till.

Jag blir sugen på solrosfrön.

Under min uppväxt var det Flemingsberg idag är jag på besök i Jakobsberg. Olika sidor om Stockholm men lika på flera sätt.

Dofter slår emot mig. Känslan av liv, energi och ett sammanhang jag så väl känner igen mig i och inte trodde jag saknade.

Sitter och ser ut över ett torg fullt av rörelse.

Jag gläds över att min Saga deltar i en uppvisning här.

Bakom mig vid baren sitter stammisarna och tar en öl. Ute rör sig folk födda i Sverige, nyanlända, tidigare invandrat blandat med åldrar. Så härlig energisk och glad stämning.

Personalen med tydlig dialekt från en annan del av Sverige.

In kommer en burgare och i högtalaren ljuder ljuv musik.

Så trivsamt.

Många fina minnen ur en svinnen tid väcks.

Kvinnor med sjalar och deras barn. Unga killar som klustras och folk som småpratar.

Jag njuter.

Dottern som börjar natur på gymnasiet på måndag har ägnat veckan åt att jobba på kulturfestivalen.

Den cirkusgymnast hon varit redan sedan liten låter andra barn testa på det hon gör flera gånger i veckan.

Två gånger per dag har det också varit uppvisning. Min tös som tidigare bara uppträtt för närmast anhöriga gör nu uppträdanden på Kungsträdgården.

Jag är så grymt stolt.

Hon är en stabil tjej som kan både konsten att plugga, vågar utmana sig på cirkusgymnastik och truppgymnastik.

sSen är hon omtänksam också. Hon kom just och erbjöd mig mango i väntan på föreställning.

Från att ha sett och pratat med runt åtta personer om dagen till att omges av 50 är brutalt. Det babblades, berättades, kaffemaskiner lät och fläkten i ett rum var helt klart på.

Det var förvånansvärt härligt.

På kvällen så fick jag mig en cykeltur till det lokala centrumet. Där gjorde jag ett kort ärende. Även det hanterbart.

Något märkligt har skett. Jag överlevde första dagen utan att vara utmattad.

Jag överlevde även andra dagen. Det är helt oväntat vad energi jag har.

Är det så här andra människor känner?

Visst jag har lite huvudvärkskänning, det är full av tankar efter dagens föreläsningar och det flyger tankar om måsten men jag är fungerande.

Imorgon är det tredje dagen och jag har också ett läkarbesök inplanerat. Spännande. Ja det är verkligen spännande. Det gäller den diagnos jag fått.

Tankarna går. Undrar om de kommer vilja sätta in medicin. Kommer jag notera någon skillnad. Kommer det lugna sig i skallen.

Min största önskan är att komma ned i varv. Behålla en tanke mer än 2 sek. Att inte behöver störas av varenda litet ljud, ljus eller distraktion. Kanske är det mycket begärt.

Jag har haft några bra dagar och tänker då direkt att är det såhär är det väl inget problem. Fast jag anar att två bra dagar inte räcker för att säga att det flyter på bra.

I väntan på maten försökte jag fånga lugnet. Det genom att skriva av mig.

Stal denna bild och citatet ”Som hon ser det har personer med adhd inte en koncentrationsbrist, utan en koncentrationsförmåga som är varierad och intressedriven.”(Åsa Samuelsson lektor på Högskolan i Gävle”. Jag instämmer. Jag är jättebra på fokus när jag förstår och vill.

Till exempel kan jag lätt fokusera när vi pratar om elever men är helt värdelös på fokus gällande klassrumsplaceringar. Jag förstår att båda uppgifterna är viktiga. Jag är rätt bra på att organisera möten med föräldrar och elever men helt kaos i att börja planera undervisning.

Vissa saker klarar jag utan uppstartstid och andra är promt omöjliga.

Jag behöver ett tag för att komma ihåg. Jag är rätt långsam. Det är faktiskt rätt så jobbigt.

Ett gympass gör att jag kommer ned på jorden och jag avslutar kvällen med lugna tankar.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

bakom kassan skiner de upp när de inser att jag har frikort. Själv inser jag att det ju innebär att jag behövt bruka vården mer.

Jag är såklart tacksam för att få tillbaka lite skattepengar jag genom åren betalt in.

Det är för mig inte självklart. Jag vill inte belasta i onödan. Gör jag det? Nej det tror jag faktiskt inte.

Efter lite ögonundersökningar väntar jag igen. Doktorn ska titta på vad undersökningarna visat.

Just träffat den roligaste läkaren. Inlån från Värmland. Verkar älska sitt jobb. Helt underbar. Berättade att han fick utbyta erfarenheter med kollegor här och familjen gick på HM. Haha.

Och ja mina ögon var i finfint skick om man bortsåg från den buckliga synnerven som han i te var det minsta oroad för.

Bästa läkarbesöket på länge. Vilken stjärna.

Så åker jag hem för att se vad dagen ger.