tro att det skulle vara så fruktansvärt fysiskt och psykiskt påfrestande att sluta med sista dosen SSRI och i detta fall Ecitalopram.

Jag förstod att det skulle vara jobbigast. Därför planerat det till påskhelg och påsklov. Sista dosen tog jag skärtorsdag. Påskafton urartade det och jag mådde så dåligt att jag nog inte riktigt visste hur jag skulle hantera det.

Stabil i minst två år med högsta dos av Ecitalopram och sedan i höstas även hög dos av ADHD-medicin. Det var dags att börja trappa ned felmedicineringen. Det började jag med 28 december i samråd med kontaktsjuksköterskan jag träffat regelbundet sedan insättning av Concerta i höstas.

Det har gått fint jan-mars och visst har nedtrappningen känts men stabiliserats rätt snabbt och jag har gått från stabil till trygg, lugn, aktiv och mig själv.

Lovveckan blev en berg-och dalbana där jag under dagarna var okej men där utsättningssymtomen från Ecitalopram gav grova symptom som elstötskänsla i huvudet, yrsel, humörsvägningar, blodsockerfall med skakningar i händer och balansproblem. Jag kämpade i tron att ovan bara var låtsatskänslor som jag ville härda ut.

Det blev värre. Synen påverkades, tryck över bröstet, yrsel och trötthet. Lördag kväll alltså 9 dagar efter utsättning så fick min man idén om att jag skulle ta blodtryck. Jag hade då förhöjd blodtryck.

På grund av det började jag ta blodtryck lite regelbundet och mätte under söndag 145+/93+. Måndag på arbetsplatsen hade jag samma obehagliga symtom som under söndagen alltså känningar i bröst, obehag och synförändring. Jag började ännu mer aktivt söka vårdkontakt. Innan hade jag bara haft vårdkontakt via 1177 meddelanden med min kontaktsjuksköterska som i samråd skrivit ut liten dos Ecitalopram om mina utsättningssymtom blev outhärdliga. Eftersom jag är envis som en åsna så stretade jag men hade beslutat i samråd med min far (Dr Niklas Storck) att sätta in denna lilla dos från måndag.

På måndag hade dosen ännu inte börjat göra nytta. Det tar några dagar. Mina blodtrycksvärden på måndag uppmättes mellan som lägst 132/73 och högst 172/102. Påminner om att jag normalt har 117/73. Framåt lunch började jag inse att detta kan bli fysiskt farligt. Jag hade ändå styrkts av min far som sa att mina värden är inte farliga. Jag skulle agera när jag når 200+/100+ i viloläge. Jag tar bara Blodtryck i viloläge!

Tisdag får jag äntligen kontakt med vården. Både min egen vårdenhet som styr medicinering av ADHD men också den lokala Vårdcentralen. Jag får övertyga VC om att jag behöver besök. De ger mig en tid kl 10:00.

Jag får träffa en riktigt duktig specialistläkare som bekräftar min oro men också ser att rätt sak gjorts och att den lilla dosen av antidepressiva som sattes in på mån och som på onsdag ökades från mina försiktiga 2,5 mg till av vården rekommenderade 5 mg kommer att börja göra att blodtryck sjunker. Han lyssnade på mig, på mitt hjärta och mina lungor. Han bekräftade det gamla blåsljud som alltid funnits men sa att det låter som ett friskt hjärta som kommer klara belastningen tillfälligt. Han lyssnade på lungor som lät fint och på mig.

Jag ombeds fortsätta följa blodtryck några gånger per dag för att se att det verkligen går åt rätt håll.

På torsdag morgon rings jag upp av kontaktsjuksköterskan som har pratat med enhetens läkare och sett i journalen vad vårdcentralens läkare noterat och hon bekräftar att jag haft det extra tufft mot vad man kan förvänta sig vid utsättning. Det är så skönt att vara lyssnad på. Vi beslutar att den lilla dosen kommer få kvarstå tills jag och min omgivning återhämtat sig från det vi har omkring oss just nu. Uppföljning kommer ske tätt.

Idag är första dagen jag inte har förhöjt blodtryck som påverkar mig fysiskt. dag 6 efter återinsatt Ecitalopram har jag blodtryck som är nästan som vanligt alltså 130/84. En positiv trend.

För mig fanns det inte ens på kartan att en utsättning av medicin för arbetsrelaterad/stressrelaterad depression kunde påverka mitt hjärta. Jag är så glad att jag nu är på rätt väg igen. Det har varit läskigt.

Jag är så imponerad över min arbetsplats. Kollegor har funnits, sett och lyssnat. Min chef har efter påtryckning av mig satt in veckovisa möten med mig. Det tog ett tag för min närmaste familj att förstå men även de har steppat upp. Tack!

Arbetsrelaterad stress kopplad till ADHD som inte var känd då men är nu ska inte medicineras med antidepressiva mediciner. Jag är så himla glad att jag tog tag i mig själv och krävde utredning förra året som visade att jag hade ADHD på medelsvår nivå.

Det är förklaringsmodell som ger mig styrka och trygghet i att jag är riktigt bra. Jag duger och jag får vara jag. Dock mår jag som bäst när jag får stöd av medicin för att fungera i den miljö där jag verkligen vill vara. Jag vill arbeta som lärare och jag vill göra nytta för de elever som har det svårast men också helt vanliga elever. Jag hade säkert kunnat vara omedicinerad och fungera i ett annat sammanhang på savannen med spjut i handen men med risken att dö i en Lejonfejd. Det vill jag inte. För självmordsbenägen är jag inte om man bortser från en kväll häromveckan när medicinutsättningen var som svårast. då var det inte jag som var sugen på att inte leva utan utsättningen som skakade om de kemiska reaktionerna i min skalle och som stökade till det så att jag en kort stund tänkte tanken flyktigt.

I en riktigt bra artikel som jag läste då så framgick just att för vissa mycket känsliga individer kan utsättningen kräva mer planering och ibland beställning av smådoser från Holland eller att tabletter krossas fördelas i småportioner.

https://lakartidningen.se/vetenskap/nedtrappning-av-antidepressiva-lakemedel-en-oversikt

Jag hade i samråd med mon kontaktsjuksköterska redan beaktat försiktighet och har från annandag jul till skärtorsdag sakta minskat från 20 mg till 0 mg. Visst har de yttre förutsättningarna inte varit fördelaktiga då förhöjd oplanerad stress på jobba och min fars behandling som visserligen gått över förväntan men som psykologiskt påfrestat även mig har bidragit till att öka svårighetsnivån men det har gått jättelångsamt i uttrappning.

Den dag jag sen kan plocka bort det antideppressiva helt kommer jag jubla men förstår nu att det kan dröja länge och ju faktiskt inte är jätteviktigt. Viktigast är måendet hos mig och de mina.

I in vildaste fantasi tänker jag att min fars operation på måndag går som förväntat och att jag i en framtid kan trappa ned och ta bort den sista delen. I min vildaste fantasi så önskar jag få fortsätta jobba och njuta av ett intensivt arbete på normalnivå.