En del med ADHD har svårt att få saker gjort, avslutat och skjuter på dem.

För mig handlar det ofta om att reglera mig själv. Gör jag inte det så kör jag mig själv till soppatorsk.

Det gäller både när jag gör det roligaste, det jobbigaste och det jag för stunden tror är viktigast.

Vissa saker som ekonomi, leta mail eller hålla rätt på papper är verkligen längst ned på min prio.

Jag råkar se att det är damm på en hylla i köksskåpen och känslan som infinner sig är: ”jag måste lösa det nu”

Lösa nu betyder för mig. Innan jag äter frukost. Möter jag då motstånd i att diskmaskinen är full så tömmer jag den, torkar bänkar, diskar behållarna för soppåsar och annat för att sedan torka hyllplanet.

Ofta händer något. Ett glas ramlar. Jag får hantera det och ja det går lätt 80 min innan jag kommer till det jag egentligen skulle göra i köket.

Jag skulle ju fixa frukost.

Regelbundna tider är avgörande och det kan ställa till det rejält om jag inte lyckas bromsa mig själv.

I situationer som den jag har sedan en månad med otroligt hög och oförutsedd arbetsbelastning så blir ser klart fler gånger jag inte lyckas värja mig för mina infall.

Klockan är 8:30 och jag har fått i mig frukost och medicin. Den börjar kicka in.

Förutom köksstädning har jag sorterat lakanskåp, skapat städschema(städhjälp är uppsagd), vikt tvätt, stoppat tvätt i torktumlare och ny tvätt i maskin.

Påminner om att klockan är 8:29 och jag har varit vaken sedan 05:50 på en söndag.

Det är påskdagen.

En del kanske undrar hur jag mår. Det är en befogad fråga. Jag mår okej. Det finns en återhämtningsplan. Det finns en plan att kontakta vårdansvarig om jag inte på min lediga vecka kommer in i vanliga mer långsiktigt fungerande rutiner.

Jag har kommunicerat med arbetsgivare och synliggjort behov av stöd, min närmsta familj har aktiverats och agerar för att stötta.

För mig som har en fungerande omgivning som kanske reagerar lite långsamt men som gör det går det bra.

Alla har inte det.

Jag tänker på alla mina barndomsvänner där skyddsnätet var trasigt och nästan inte existerade.

Om det är klurigt för mig som har fantastiska personer runt mig hur är det då för dem som lever med situationer likt många av mina barndomsvänner.

Senaste dagarna har jag ramlat över mina gamla skolkataloger och det är minsann med oro jag funderar på många livsöden.

Där jag kommer ifrån fanns nästan inga skyddsnät. Visst har en del klarat sig galant. Det finns alltid de oavsett bakgrund, förutsättning och omgivning som når sin högsta potential.

Alla ni med skyddsnät påminner jag om hur lätt det är att ändå falka ur nätet. Beakta då hur det kan vara att inte ha ett nät.

Innan du dömer och skuldbelägger situationer och individer i exempelvis ”orten” så minns att det är personer med skyddsnät som skapat dessa områden.

Det här med tystnad är något jag funderar på. Sitter här själv. Övriga sover. Ljuden som hörs bidrar till stresspåslag. Medicinen har inte börjar verka än.

Luftvärmepumpen med sitt ljud både från innedelen och udedelen. Regnet som studsar mot ytor på utasidan. Kylen i köket som har sina ljud och ja det finns säkert fler. Knapprandet när jag skriver.

Jag stannar upp och märker variationen. Regnetljudet som förändras och påverkas av ja vad vet jag men vind osv. En bil som kör förbi. Det regelbundna ljudet från luftvärmepumpens flöde.

I väntan på att medicinen ska kicka in super jag in och funderar. Så här var det hela tiden i mer än 46 år.

Ett gäng fåglar flyger förbi. Den enas vinge snuddar fönstret. En liten duns. De rör sig på altanen och för söker skyla sig från regnet. Uppenbart irriterade på varandra. En tyst kommunikation som föranleder rörelse. Jag känner in.

Sakta noterar jag att medicinen kickar in. Ljuden blir lättare att blockera. Jag får fokus och ett lugn i mig infinner sig. Ljuden och rörelserna finns där men min hjärna behöver inte ta in dem längre. De tar inte energi från mig. Jag behöver inte längre kämpa för att kunna fokusera min blogg.

Det är ren och skär lycka.

Istället för att stressa mig kan jag njuta av knapprandet av regndroppar på plåttaket och fönster. Stannar upp och vilar i att fundera över varför ingen förstod.

Jag läser utredningen och ser att det fanns de som såg men att tiden inte var mogen. Tiden var inte mogen för att se att individer som jag behövde stöd. Jag var visserligen ingen stökig gosse men på insidan var det kaos.

Under mellanstadiet hade jag lärare som verkligen försökte. Det var i skolan jag gick tvålärarskap. Två män som verkligen hade hjärtat på rätt ställe. De var olika men oj så roliga.

Där den ena skrev massor av text som man skrev av från tavlan. I textmängden skrevs in orimligheter för att kolla vår källkritiska förmåga. Exempelvis. På träden växte spaghetti…efter att ha skrivit oändlig text innan och efter som stämde. Underbart.

De var olika.

Den ena mycket datorintresserad och vi fick en dator som placerades utanför klassrummet. Jag fick använda den. Det fick jag för att de såg mitt behov av att komma undan men också mitt intresse för datorer.

Det går att säga mycket om min skolgång men det var inte i år 1 och år 5 och 6 som jag hade det sämst. Detta trots att min mor var väg år 1 och sjuk år 5 och gick bort år 6. Det fanns vuxna som såg och lyfte mina behov då.

Det finns enstaka inslag i år 7-9 som synliggjorde och de återkommer jag till.

Ofta funderar jag på min bakgrund och undrar hur den har påverkat mig. En mamma som inte ville bli ensamstående mor i förorten och istället arbetade som volontärarbetare i olika delar av världen i långa perioder från jag var 3,5 år tills hon var så sjuk att hon inte längre kunde.

Istället blev hon i perioder inlagd på sjukhus för tung cancerbehandling och sedan efter att faktiskt varit ”hemma” med än någonsin så gick hon bort. Då gick jag i 6:an.

Jag väljer de mina framför allt på fritiden. På jobbet fokuserar jag dem som kanske är jobbigast. Fast också dem som är mest högfungerade och de där emellan.

Mig själv lära jag mig att fokusera. Jag är tränad att vara bortprioriterad från 3,5 års ålder av den person som många har som viktigaste i sina liv. En del förvånas och höjer på ögonbrynen när jag berättar om min trassliga skolgång med svaga betyg. Och ofta får jag höra att det trodde de inte. För jag är kompetent, kunnig och till det yttre stabil.

Då skör med kunskapsluckor och en livssituation som få kan känna igen sig i.

Jag påminner om att jag ändå haft den allra bästa av pappor som utifrån sin förutsättning var närvarande, försökte och ville. På den tiden var flickor inte prioriterade för stödinsatser eftersom i skolan där jag gick så var jag en av få som faktiskt hade en förälder som inte drack, var arbetslös, led av tung psykisk ohälsa eller var ny i Sverige och haft trauma i det land de kom ifrån.

När jag hör kollegor uttrycka sig om elever som har svårt att passa in i skolan oh svårt att nå godkänd nivå så slits jag ibland tillbaka till min egen skolgång.

För jag gick ut grundskolan med snälltvåor och ETT betyg jag faktiskt var värd. Det var betyget i trä- och metallslöjd. En femma.

I skolan möter jag barn som mig men också barn som har välfungerande hem. Skolan där jag arbetar har en elevgrupp långt ifrån den jag själv mötte.

Varje dag är jag tacksam för att jag träffar kloka, fina och trevliga elever. Jag älskar mitt jobb. Det är inget kall. Jag älskar att få se ungdomar utvecklas och jag lär mig så mycket varje dag. Sen är det trevligt att gå hem och släppa allt(nästan) och uppleva mer normalt familjeliv.

Inom mitt hems väggar finns en närvarande mor (övernärvarande pga sin egen barndom) en far som är trygg och lugn. Det är en miljö som bidrar till att barnen vågar ifrågasätta, vill prestera bra i skolan och tror på sin egen kapacitet.

Samtidigt övar jag mig på att bromsa, lyssna in mig själv och tro på min egen rätt att vara.

Njuter av egentid. Nej, jag är inte ensam.

Poddfest. Ja jag lyssnar på poddar. Många poddar. Allt från privatasmåpoddar till SRs poddar.

Idag blir det livepodd på Munchenbryggeriet. SRs poddfest.

Jag passar i väntan på nästa liv-podd på att lyssna på min nya favoritpodd: Pedagogik & Ledarskap som inte har med ST att göra.

Livet leker.

När år 9 skriver sina uppsatser sitter jag och bedömer sjuornas bloggar och brev.

Jag hör knapprandet på tangenter. Det är 15 min kvar till första utsläpp.

4 delprov av årets NP är snart klara. Många förmiddag har jag kvar i rummet där jag vaktar.

Jag sitter i en av de mindre salarna som alltid. Mobiler ligger vilandes. Eleverna har fått visa sina armar så att inga smartklockor finns där och hörsnäckor laddas i sina skal.

Tänker att tiden för små fusklappar är förbi och nästa år blir det säkert kroppsvisitering och metaldetektor innan eleverna får komma in i provsalen.

Det är rätt härligt. Provkänslan är stabil, lugn och rofylld. Tiden är väl tilltagen och plattformen där proven skrivs är säker och fri från yttre stimuli.

Jag ser lugna elever som tryggt jobbar.

Minns min egen uppsats situation. Jag skulle sitta med många elever, skriva förhand och oron för att inte lyckas var brutal.

Det läraren fick var svårlästa krumelurer med kaos i struktur och innehåll. Jag mådde dåligt innan, under och efter. Jag visste att jag skulle misslyckas.

När vi fick resultat så var det röda så alltäckande att det var svårt att urskilja ord utan notering. Jag kunde inte läsa vad jag själv skrev och det fanns därför inget svar från mitt håll när läraren snällt frågade vad det stod här och där. Jag använde mig av tekniken att skriva slarvigt för att förhindra upptäckt av att jag inte kunde stava.

Tänk på lärarna varit lite mer insatta och insett att det var läs- och skrivsvårigheter som skapade denna slarviga handstil. En täckmantel.

Eleverna i dagens skola skriver på dator. Visst är det slutna system och rättstavningsprogrammet om påkopplat bidrar sällan till det stöd som kan förväntas. Rätten att lyssna på sin egenskrivna text för dem med olika skrivsvårigheter tillhandahålls inte alltid.

För mig är det ändå tydligt att de elever jag som 47-årig lärare har framför mig har bättre förutsättningar än jag att lyckas. I den skola där jag gick var en liten stavningssvårighet det minsta problemet.

Vakter som patrulerade, rädda lärare som helst gömde sig och undervisningssituationer där om jag hade tur så var det lugnt en kort stund. Tänk om det redan när de barn som gick i min högstadieskola hade hanterats när de gick i lågstadiet då skulle den situation vi idag har inte sett ut som den gör.

Vi får tacka den tiden för det vi har idag. Det var då som nätverken skapades. I min värld där jag växte upp och det är mina gamla klasskamrater som numera organiserar och sätter unga i trängda situationer. Jag kunde varit en del av det där men gick en annan väg. Jag valde att stötta unga som av någon anledning inte fått det enkla liv som de förtjänat.

Visst jag hade kunnat göra mer men jag ser att om någon gjort ett liknande jobb där i den skolan där jag gick så kanske fler hittat andra vägar. Jag hade tur och hade en pappa som ändå skapade förutsättning för mig att ta igen missad tid.

Alla har inte det. Många i den miljön har inte det. Våga tro på ungdomen och våga stötta tidigt. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Tillsammans är vi starka.

En morgonstund av blomfix, hemmafix. En tur till gymmet som just i nuet avslutas med lite chill på matta i väntan på 16-åringen.

Ett lugnt pass med benen i fokus.

Börjar få bra rutin.

Gym på fredag kväll. Löpträning lördag och gym på sön. Tisdag gym. Ibland hinner jag ett springpass till.

Förra veckan blev det 06:45 på torsdag som prepp i för en stillasittande dag.

Jag känner mig stark.

Får se vad kommande vecka ger. 🙂

Efter att ha suttit två otroligt intensiva dagar med kollegor och bedömt årets uppsatser från Nationella proven i svenska för år 9 är jag: Trött! Tröttheten är så intensiv att hjärnan inte slutar snurra. Behovet av att skriva är stort.

Årets runt 178 uppsatser har bedömts av andra än undervisande lärare. Vi har läst 27,4 var. Flera har vi läst gemensamt för att samtala kring vad vi väger in i olika nivåer. Vi har läst flera extra för att sambedömmas av några.

Inte minst så har vi läst bedömningsanvisningarna från Skolverket som är på minst 40 sidor med elevexempel, bedömningskommentarer och instruktioner kring hur vi ska förhålla oss kring alla eventualiteter.

Mellan 8:30 till 16:30 satt vi ena dagen och nästa dag satt vi ungefär lika länge. Dag ett hade jag 30 min lunchrast och pausen bestod i korta toabesök.

När jag som inte har mer än ett enstaka nior i år var färdig det vi gjorde gemensamt så satt de kvar som undervisar klasserna. Då inleddes rättning av Läsförståelsen. Jag återgick till mina ordinarie uppdrag och följde upp kring incidenter, hade föräldrakontakt inför simning, återkopplade till elev och skapade ett läxförhör som en elev ska göra idag.

Om någon undrar så tycker jag att detta att sambedömma är oerhört viktigt och avgörande som en del av kvalitetssäkringen av oss som kollegium och mig själv som lärare.

Vi är inte alltid helt ense men vänder och vrider för att sätta ett rättvist och en välförankrat bedömning tydligt kopplad till läroplanens mål och de bedömningsanvisningar Skolverket delger oss.

För mig är detta en av de viktigaste delarna på hela året. Vi får fokusera på kärnuppdraget. I den del av kärnuppdraget som ingår i vårt myndighetsutövande. Skolverket uttrycker sig så här: ”Syftet med nationella prov är att stödja en rättvis och likvärdig betygssättning” och vidare informerar de att ”betygssättningen ska vara rättssäker för eleverna och vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” alltså är det vi gjort udner dessa två dagar helt avgörande för att stärka vår kompetens.

Det är inte förknippat med trender där vi behöver diskutera ”nya” pedagogiska förhållningsätt eller fundera på om vi sätter betyg på grund av någons könstillhörighet. Vi bedömer texter som är avidentifierade och bedömingen är just på slutprodukten.

När undervisande lärare får nycklarna som låser upp så att eleven urskiljs så kan det självklart vara så att eleven presterat bättre eller sämre än vad den gör i vanliga fall. Ofta är det dock inte så. I de fall där det skiljer sig från hur eleven normalt presterar har vi en genomgång av bedömningen.

Ibland visar det sig att bedömande lärare vid läsningen av just denna text missat något i innehållet eller missförstått något i texten de läst. Även om vi är mycket kompetenta och har lång erfarenhet så kan vi missa saker. Vi sambedömer för att ta ett gemensamt beslut om ändring bör ske eller om bedömning bekräftas och kvarstår. Allt som ofta hamnar vi i att vi är överens. Nästa steg är att undervisande lärare ser över sin klass, sina klassers texter för ytterligare analys. Det kan såldes komma att vi även framåt tar tillfällen för sambedömning av enskilda texter ur uppsatshögarna innan det är klart.

Årets texter var som alltid tre helt olika texttyper. Där många valde argumenterande text med mottagare rektor. Andra krönika och en del novell. Jag förundras över att 15-16-åringar är så kloka, har så god förmåga att formulera sig i skrift och på studs kunna prestera en text på mellan 500-2000 ord.

178 uppsatser med och man tänker sig att de snittar på 800 ord så är det 142 400 ord som min skolas elever skrivit. Enligt ett AI-verktyg så behövs 3-6 min för noggrann rättning av ex NP-texter. Låt oss då säga att det tar 5 min i snitt så tar det 15 timmar. Då är inte sambedömning medräknat alls såklart vilket är en viktig del och tar tid.

Det är tur att vi är flera som delar.

Förutom detta så har vi lärare planerat, skrivit instruktioner och skapat förutsättning för elever att få undervisning även om vi inte är i klassrummet under dessa två dagar.

Tack kollegor för att ni med era löner köpt snacks och gjort dagarna lite mysigare. Tack för att ni orkar och står ut när jag ibland tappar det helt på grund av någon intressant formulering eller udda syftningsfel. Eller att ni accepterar att jag behöver äta lunch klockan 10:30 fast ni andra anser att det är för tidigt.

Det är inte konstigt att åtminstone jag är lite mör idag.

Solen skiner och det är som någon elev en gång uttryckte det i en text ”en naken sol”. Så bra beskrivet. Så när jag tog del av hur elever ser på framtiden så blev jag inte förvånad. På Åva gymnasium i Täby hölls en inspirationskväll om demokratiuppdraget som Sveriges lärare bjudit in mig till. Nedan är en av föreläsarna från Myndigheten för civilsamhälle och unga.

En stärkt lärare men med viss oro för ungdomarnas syn på Sveriges, Europa och världens framtid. Detta i väntan på nästa nationella prov. Det är nästa vecka för eleverna. Då engelska. Skrivbehovet är slut för mig och jag kan återgå till det vanliga.

Idag när snuvan känns av och dottern bli hemma från träningen infaller den. Behovet av att titta igenom och hantera det som finns kvar.

Det har gått tre år sedan mormor gick bort. Tre år. I tre år har min koppling till mamma varit bruten. Jag har utvecklats mycket under dessa tre år och jag är övertygad om att både mamma och mormor skulle stått stolta vid min sida om de funnits kvar.

I en anteckning från mamma om livet efter kollektivet finns en lista. I listan som avhandlar vad som finns att glädjas åt står först: FRIDA

Därefter följer en lista av vänner däribland sin bror Ola och hans fru Ritva.

Sen antecknas oron om relationen med min pappa som inte går som hon önskat. Det står att det hon sörjer är de barn hon aldrig kommer att få. Så blev det. Hon förlorade en flicka i sen graviditet med mannen hon varit gift med innan hon träffade min far. Hon fick inga fler barn efter mig. Uppenbarligen var detta något hon önskat.

Hon skriver också att hon ser fram emot alla kommande vänner. Och ja såna blev det många. Karin och Anders med flera som hon träffade genom sina resor till länder som behövde hjälp av hjälparbetare. I det sammanhanget träffade hon även Jan. Han finns på bild i högen av hennes grejer. Album fyllda av vänner och upplevelser. Lena (min mor) levde ett rikt liv.

Dock försakade hon sin dotter. Ibland gör man som vuxen fel. Hennes egna behov fick stå först. Jag kommer aldrig helt förstå. Själv gör jag motsatsen vilket heller inte är det optimala.

När jag ser över mormors grejer hittar jag allt från kloka reflektioner till frustration. Vardagsrealism.

Kvinnorna innan mig kunde verkligen förmedla sig i skrift och visuellt. Mormor med 7-årig skolgång (senare till barnskötare) och mamma med grundskola och inledde komvuxstudier. Starka kvinnor med sköra och ärrade själar.

Det är från dem jag är sprungen. Även jag ärrad. Mamma blev inte mer än 41 ungefär och mormor 93. Jag har överlevt min mors ålder.

Hittade även följande notis:

Det som aldrig försvann från henne var den kärlek hon gav mig. Ibland fanns en oro att jag inte besvarade den. Jag pratar ofta om mormor. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv.

I brev som jag fått hjälp att skriva till min mamma. Jag undrar vad det skulle blivit av mig om jag inte haft en sådan fantastisk pappa. Och bråkat har vi gjort.

Min pappa har alltid funnits och stått upp för mig. Trott på mig och velat stötta. Jag gläds åt att han fortfarande finns och verkar få göra det ett tag till.

Tur är också att min stavningsförmåga blivit bättre sedan det jag skrivit när jag var i 5-årsåldern.

När jag ser min brorsdotter som är 4,5 år så inser jag hur liten jag var när mamma valde att göra annat. Det var när jag var runt 4 som hon började åka långt bort i långa perioder. Inte undra på att jag är ärrad.

Återigen vill jag påminna om att jag har världens bästa pappa som alltid (nästan alltid) satt mig först. Stark far som visat att män kan uppfostra barn helt själv.

Jag är idag stark, stabil och kompetent. Det är jag för att pappa alltid funnits där. Min pappa pluggade till läkare under tiden han var ensamstående far till mig. Mycket imponerande.

I nuet går mina tankar till mina barn. Jag tror och hoppas att de fått lite av de mammas och mormors envishet men också styrkan min pappa har. Mina barn växer och utvecklas. Olika som individer. Starka, kloka och fina på sitt sätt. Jag ser fram emot att fortsätta följa dem genom deras liv. Jag ser fram emot att fortsätta utvecklas.

Rensningen fortsätter och i samband med den fortsätter jag fylla de luckor jag har.

Innan vad. Ja det är dagen innan årets nationella drar igång för niorna.

Jag laddar med en springtur. Det var tungt men jag kom ut.

Redan vid 7:30 har jag planerat att rulla in med cykeln i cykelstället.

Skolverket har förhoppningsvis levererat rätt mängd elevhäften. Annars får vi använda kopiatorerna. Det har hänt förr.

Det brukar dock ordna sig. Varje år står klassrummen redo för årets 6 klasser.

Jag ser fram emot känslan av häftena. Att bläddra och se vad de fyllts med i år.

Vaktandet börjar imorgon och kommer fortsätta många förmiddagar under denna likväl som tidigare år.

Skillnaden i år är att jag är medicinerad. Jag kan med lugn och ro sitta still utan att kämpa mig utmattad.

Ja jag har vaktad alla np i flera år eftersom jag alltid sitter med en fin grupp av elever med behov av mindre sammanhang.

Tur är att Skolverket tydligt skrivit att 9-12:30 är tillräckligt med tid.

Jag planerar att njuta. Kanske blir det första gången jag kan njuta av stillasittande.

Eleverna kommer att klara det galant. De har möts av lärare som hållit hög kvalité. Mina kollegor är stabila, kunniga och bra på att skapa goda inlärningssituationer.

I många samtal ser jag engagerade och intresserade elever så nog finns det hopp om att det kommer gå finfint för dem.

Min misstro ligger hos leverantören av proven. De är säkert kvalitativt bra men är det tillräckligt många?

Ja vem vet. Vi får öppna förpackningarna imorgon bitti så vem vet.

Proven börjar 09:00 enligt bestämmelser från Skolverket. Förhoppningsvis stämmer antalen prov.

Jag ser fram emot morgondagen.

Kvällen innan och jag är redo.

Första dagen på lovet. Den har varit precis perfekt. Sovit längre än vanligt.

En lugn morgon. En snabbare springtur följt av lunch. Stund av egentid i tomt hus. Sen en fika hos far, finaste E och lillbrorsan A.

Hämtning av akrobatgänget för stopp vid söders godishål innan hemfärd.

Väl hemma lite matlagning och tv-tittande med mi dotra.

Jag njuter. Sonen iväg på ställe där han vill vara och mannen har hunnit med bakande av lingonbröd.

Snön faller vackert och jag har det bäst.