En av mina favoritsysselsättningar är att röra mig runt i butiker med konstnärsmaterial för att se över utbudet. Känna, dofta och iaktta.

Jag har försett hemmet med material så att den som vill kan skapa. Det är lycka för mig att ha möjligheten.

I veckan var jag inne i en av mina favoritbutiker och köpte några Polychromaspennor. Jag fick också med mig lite penslar. Målet, syftet eller anledningen till inköpet är inte aktivt välplanerat men oj så tillfredställande.

I kombination med det jag har innan så påbörjade jag något. Även det utan plan. Resultatet är för mig intressant.

Det är inte perfekt och heller inte drivet men det är något med ljustet och färgerna som gör mig glad.

Det är något tillfredställande med skapande.

När jag läser att ”under tio års tid har skolan haft en väldigt hög andel elever som når minst godkänt betyg i alla ämnen i årskurs 9. I rapporten som bygger på offentlig statistik från Skolverket uppvisar skolan en mycket hög och stabil kunskapsnivå. ”(pressmeddelande från rektor på Noblaskolan Täby 31.3.2026) så gläds jag. För några år sedan kom elever från nämnd skola till den kommunala skolan med svag förutsättning att klara sig hos oss.

Ofta var vanan att bete sig vettigt i klassrummet begränsad. För dem som valde oss tog det några månader att anpassa sig till att i klassrum är det arbete som gäller och att studiero skapas genom tydlig struktur. Jag tänkte att det var oturligt för dem som måste haft en lärare som ännu inte lärt sig hur man som lärare använder sin ledarskapsroll för att skapa inlärningsmiljö som passar även elever som inte klarar sig oavsett.

Jag noterar att vissa år får vi fler elever från skolan som omtalas och andra får vi färre. Och ja elever går även från oss till andra huvudmän eller skolor som har samma huvudman. Det är naturligt i det fria skolvalet och något jag tycker är bra. Varje elev har olika behov, förutsättning och därför fungerar olika skolor för dem. Valmöjligheten finns och jag är övertygad om att omnämnd skola är bra för en del individer.

När ”Valfrihetens vänner” som omnämns i pressmeddelandet sammanställer statistik så är det utifrån det som de driver och i sak värdefullt men där jag som mottagare behöver använda den källkritiska förhållningssätt som jag oavsett vem som publicerar har. På deras hemsida står:

”vi tror i stället på varje människas lika rätt att välja. Att det handlar om en slags allemansrätt att kunna välja sin utbildning, omsorg och vård.” och det är ju faktiskt rätt svårt att motsäga sig.”

När det i rapporten framhålls att ”friskolor kraftigt överrepresenterade bland de grundskolor som de senaste tio åren har högst andel elever som lämnar nionde klass med godkända betyg i samtliga ämnen.” så behöver det vägas mot urvalet av elever som skolan har och i vilken socioekonomiskt område den ligger.

Vidare så framgår i den statistik jag kan ta del av som Skolverket tillhandahåller i sin tjänst Utbildningsguiden så framgå att:

Noblaskolan är en skola där det är 17,5 elever per lärare till skillnad från den närliggande kommunala som har 13,8 elever per lärare och där behörigheten hos lärarna ligger på 90,3% till skillnad från 73,1%. Provbetyg på nationella proven för år 9 ligger på 13,8 vilket är lite över landets snitt och då är skolan placerad i ett socioekonomiskt mycket starkt område. Närliggande kommunala skola har provbetyg 15. Andelen elever med godkända betyg från den kommunala skolan är 93,6% där friskolan har 91,8 och landets genomsnitt ligger på 71,9.

Samtidigt kan jag ta del av att lärare med specialpedagogisk utbildning når 8,1% hos kommunens skola och 3,8% hos friskolan. Ja för mig är det givet att när jag väljer skola att arbeta på så väljer jag en skola där jag som lärare får möjligheten att skapa en lärsituation för alla och där kompetensen kollegor är mycket hög.

I Skolverkets jämförelseverktyg så ser jag att den skolenkät som Skolverket utför i alla åttor på den kommunala skolan besvarats av större andel på friskolan 98% vilket var 42 elever medan 91% svarade på kommunens vilket var 154 svar. Det är fritt för alla att gå in och studera resultatet men för att verkligen förstå resultatet så behöver man se till urvalet av elever som på den kommunala skolan är stort och består av ett brett spektra medan det på friskolan är för mig mer okänt. Det får man själv söka kunskap i.

För mig som ingår i ett kollegie som inte skryter utan ägnat alla år, timmar och tid till att skapa förutsättningar för fler att klara sin skolgång så sticker det i ögonen när publiceringar som 2026-03-26 publicerade en rapport som förmedlar att ”fakta visar att friskolor presterar bättre”. I ”rapporten presenterades […] vid ett lunchseminarium där två paneler med kommunpolitiker och riksdagsledamöter diskuterade rapportens slutsatser och vilka åtgärder som behövs för att lyfta de skolor i Sverige som har lägst andel niondeklassare med godkänt betyg i alla ämnen.” som också ingår i ett pressmeddelande från skolan själv som sprids i media som nämnts ovan så gläds jag åt att de barn som väljer att komma till oss framöver säkert är mer välfungerande än de jag historiskt mött. Det är min största önskan och verkliga förhoppning. Min skola behöver inte fler elever.

Jag imponeras av det kreativa i att ha geografilektioner på golfbanor som omnämns i en artikel i ”Mitt i” och är sådana delar jag önskar lyftes in även i kommunala skolor där samarbeten mellan Golfförbund eller andra utanför kommunen och staten är klurigare då kommunen självklart behöver se över om det finns en annan agenda än den som ryms inom skollagen men som självklart kan vara en breddning.

I kommunen behöver vi såklart se till kommunens upphandling som kan kännas ”onödigt fyrkantig” ibland, men syftar till att skattepengar ska nyttjas väl. Om hur det lyckas kan jag också resonera kring och är inget jag anser är helt perfekt. Även där finns förbättringspotential.

Så för att göra jämförelser mellan skolor mer neutralt skulle jag vid byte av arbetsgivare använda Skolverkets utomordentligt fina jämförelsesida som baseras på det material som Skolinspektionen tar in från alla skolor som tar del av skolpengen. På samma sätt skulle jag i val av skola för mina barn använda samma metod även om jag personligen ser att det kan vara större skillnader på just vilken klass man hamnar i, resvägen till skolan och vilka individuella lärare man möter.

Det finns riktigt bra lärare inom alla skolors väggar både i socioekonomiskt starka områden och socioekonomiskt svaga områden. De bästa lärarna finns överallt och de bästa lärarna jobbar både på skolor som fungerar bra, sämre och sämst. På samma sätt finns lärare som inte fungerar lika bra inom alla skolformer både privata, friskolor i vinstdrivande koncerner och mer icke-vinsdrivande friskolor likväl dem som har kommunen eller statliga huvdmän.

Så oavsett hur du väljer och tar dig an statistik eller tar del av den så se till så att du har de källkritiska glasögonen inte bar med dig utan sätter på dem men tänk också på att för olika individer så är en bra skola olika saker. Det kluriga är att välja skola som passar just individen.

Det jag dock noterat är när elever som jag mött från aktuell skola men även andra att vissa år har behövts längre inskolningsperiod än andra och det beror på lämnad huvudman men också lämnad lärare. Det är självklart fallet även när individer lämnar kommunala skolor. Olika år är det olika skolor där man ser att det är en utökat svårighet hos många av de ankommande barnen.

Jag är för fritt skolval och jag är för att myndigheter ser till så att vi individer kan göra ett genomtänkt val så att vi väljer utifrån mer neutrala utgångspunkter än från annonser från privata-, friskole-, kommunala och statliga- huvudmän.

I svensklärarens uppdrag ingår att lära ut om studieteknik. Det görs kontinuerligt och i samband med det lyfter jag olika delar. Vi ser i samband med att år 7 startar lite olika UR-produktioner men där jag alltid visar Pluggkoden som just tar upp olika delar kring hur man skapar förutsättning att lära sig. Varje program följer elev som får testa och utvärerar olika strategier för att uppnå bättre resultat. Det synliggörs att syftet inte är att bli en lydig elev utan att vinsten av att som elev bli effektiv är att det stärker självförtroende, ger möjlighet till mer fritid och bättre psykosomatiskt mående.

Folkhälsomyndigheten skriver att:

• Mer än 60 procent av flickor mellan 11 och 13 år har svårt att somna minst en gång i veckan
• Bland pojkar, i samma ålder, har omkring hälften samma problem med sömn
• Nästan 6 av 10 ungdomar lägger sig efter kl. 23 (jämfört med cirka 1 av 6 på 1980‑talet) (God sömn gör skillnad… i en rapport publicerad idag)

För mig är det självklart att min roll som svensklärare är att främja förmågan att varje elev ska lära sig det den behöver och att eleven ska få redskap så att den kan göra det och även ha en vilosam, rolig och varierad fritid.

Från serien använder jag många citat och ett av de allra viktigaste är fritt taget ungefär såhär : Väljer du mellan att plugga en timme extra eller en timme sömn mer så välj alltid sömn

Folkhälsomyndigheten lyfter sömnen som prioriterad och det stärker min känsla av att jag under de gångna 10 år prioriterat rätt. Jag har lagt mer tid än andra på att ägna undervisningstid åt studieteknik i syfte att skapa förutsättning för elever att bli effektiva så att de hinner röra sig, vila och njuta av livet. Det år jag minskade delen kring studieteknik till förmån för något skrivprojekt är inget jag kommer att återgå till.

Jag ser att de delar jag prioriterat i undervisningen mycket väl överensstämmer med det vi i samhället behöver.

Min utgångsåpunkt är att samhället behöver individer som vet när deras gränser är nådda, vet att det är viktigt att göra sitt bästa, vet att det är avgörande att man visar respekt för sig själv och för andra. Samtidigt vågar ge sin syn på saker, men är väl förtrogna att det ofta finns flera rätta svar och att det vettigt att se saker ur andras perspektiv för att bredda sitt eget. Det källkritiska förhållningssätt som genomsyrar bidrar till att stärka förmågan hos mig som lärare men också hos de elever jag möter.

Precis som min gamla slöjdlärare sa så bidrar inspektioner och genomgångar till att möjliggöra förbättringar eftersom det är lätt att bli hemmablind. Jag har ofta tänkt att jag måste ”rätta mig i linjen” men börjar inse att jag faktiskt har en del att komma med och som är värt att lyfta fram.

Så jag kommer att fortsätta samtala med elever och lyssna, vidarebefordra när deras arbetsmiljö är svag men också fortsätta tipsa om tekniker för att skapa mer jämnvikt mellan olika delar av livet. Jag övar själv på det själv också och tycker att jag börjar bli bättre men har stor utvecklings potential.

Jag är summan av mina erfarenheter.

En av dem som varit viktigs för mig är min gamla träslöjdslärare från högstadiet.

En man med hjärtat på rätt ställe och förmågan att lyfta många. Jag fick extratid vid svarven. Inte för att jag var dålig utan för att jag behövde få utmaning.

Där trivdes jag. På skolan fanns några vattenhål men ofta var det öken.

Jag var tyst, ”snäll” och störde ingen. Därför lämnades jag till hörnen.

De få som såg mig skapade på olika sätt en förmåga för mig att lyckas.

Idag ser jag att de som höll sina armar så att jag inte föll gjorde det utan att kräva något i gengäld.

Jag tror och hoppas att om jag bidrar till att en elev får en möjlighet att lyckas som annars mest lyckas så blir jag glad.

Precis som träslöjdsläraren jag just fått äran att återse så är min utgångspunkt att göra så lite skada som möjligt.

Han vet att han gjort nytta för många. Utan honom hade min och mångas skolgång varit vidrig.

Jag är inte den enda som haft lite klurigt att passa in.

Att se min träslöjdslärare visa den slöjdsal han byggt upp och berätta om att bänkarna är de jag stod vid. Svarven densamma och jag får lyckorus.

Nu sitter jag på den restaurang som ofta försåg mig med kebab som liten. Smaken sitter och känslan är stark.

En gåva framför mig med uppdrag att lära mig ett trick.

Jag är summan av mitt förflutna.

Eftersom jag är en enkel lärare så ägnar jag mig åt fortbildning på min fritid. Snart har jag hunnit med att uppdatera mig kring debatten i skolvärlden just nu genom att se Utbildningsförvaltningens öppna sammanträde om ”skolgången för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF)” som hölls 31 mars.

Snart kommer jag se ”en inspelad webbinarieserie om Att möta elever i läs- och skrivsvårigheter, årskurs 7-9 och gymnasiet” från SPSM som öppnades upp igår. Den är öppen för mig under en längre period men under ordinarie veckor så finns väldigt lite utrymme för att ta del av den.

Rektor vet att jag anmält mig till kursen och jag tänker att huvudman uppskattar att jag fortsätter utvecklas inom min profession. Jag förstår deras uppskattning.

När en rektor för första gången anställs som rektor ”är det obligatoriskt att gå rektorsprogrammet.”(Skolverket). Det är vettigt! I programmet ska de lära sig massor. Det påminns ”samtidigt får du aldrig tappa fokus på att barnen och eleverna ska vara i centrum” och ja det är ju givet. Och ”kompetensutveckling har visat sig vara en viktig faktor för hur rektorer kan utföra sitt arbete och klara de många utmaningar som yrket innebär” för mig är det lika viktigt att lärare utifrån deras roller får riktad fortbildning.

Rektorsprogrammet, till skillnad från övrig fortbildning inom skolan, framskrivs av Skolverket att det är ”en framgångsfaktor för utbildningen är att deltagaren kan avsätta tid för studierna inom ramen för sin tjänst.”(information om Rektorsprogrammet på Skolverkets hemsida). I dokument står att ”skolledaren behöver avsätta cirka 20 procent av sin arbetstid för utbildningen”. Jag är glad att rektorer ges möjligheten och det ska inte tas bort.

I samrådet jag sett nämns av Attention(en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)) som ges tid att uttala sig önskar de att inom rymden för ovan nämnd utbildning borde ingå specialpedagogiska delar. Det föreställde jag mig var självklart, men verkar mer vara annat.

Det är så mycket som jag tagit för givet.

Jag har accepterat att fortbildningen för lärare sker på generell nivå utifrån behov beslutade långt över mitt huvud. Detta tills jag insåg att jag ju kan ta egna beslut och har massor av tid utanför arbetstid att fortbilda mig på. Tyvärr ryms det inte inom ramen för arbetstid. På arbetstid behöver jag planera, ha undervisning, utvärdera undervisning, bedöma elevprestationer, hantera trubbiga skolplattformer och ja det givna att hålla eleven i fokus.

Något har gått snett. Läraren och eleven är skolans kärnverksamhet. Allt som ofta möts jag av att annat prioriteras. Det kan vara att fylla klassrum till bredden, att inköpt skolportal inte håller måttet då inköparen missade viktiga funktioner eller plötsligt tog bort fungerande delar eller att det är viktigare att visa sin kommuns förehavanden i sociala medier istället för att fokusera kärnuppdraget.

För mig är kärnuppdraget att varje dag skapa förutsättningar för att de barn som går på den skola där jag arbetar utvecklas och ges möjlighet att inhämta den kunskap den som framtida samhällsmedborgare behöver. Jag ser ständigt över min undervisning för att se om den följer riktlinjer, tillser det behov som samhället behöver och individualiserar så att de elever jag möter kan tillgodose sig det.

Jag förutsätter att i de reformer som väntar beaktas lärarprofessionens behov av att få riktad fortbildning som svarar för att stärka kompetens som behövs i samhället där individen tjänstgör. Vidare förutsätter jag att rektorsprogrammet reformeras och att rektorer både inom det och efter det fortbildas så att deras beslut som direkt påverkar kärnverksamheten och där står att du som rektor förväntas bli ”säkrare i din yrkesidentitet och rustad att leda och fördela resurser och arbete i verksamheten”. Rektor har en viktigt roll som möjliggör eller stjälper för oss i kärnverksamheten.

Lika viktig roll har läraren. Läraren är den som möter de individer som skolan finns för. I läroplanen: ”Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”. De är nästan lika bra på att skriva mycket som jag. 🙂 I lagens första kapitel står också att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”.

Vidare skrivs att ”i all undervisning är det angeläget att anlägga vissa övergripande perspektiv. Genom ett historiskt perspektiv kan eleverna utveckla en förståelse för samtiden och en beredskap inför framtiden samt utveckla sin förmåga till dynamiskt tänkande”. Lärare ska skapa förutsättningar för att ”eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper”.

I andra kapitlet framhävs att ”skolan ska ansvara för att eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem. Dessa ger också en grund för fortsatt utbildning”. Så min utgångspunkt är att om det är förväntat behöver lärare fortbildning och tid inom rymden för arbetstid att fortbilda sig, hålla sig ajour med samhällets utveckling få förutsättningar till det.

Reformerna som lyfts i Riksdagen just nu kommer om de godkänns kunna bidra till att jag som lärare faktiskt kan göra det som förväntas av mig. I något sammanhang nämndes även att skolans struktur kan behöva ändras för att skapa dessa möjligheter. Jag instämmer.

I dagsläget ligger arbetstid för en lärare förlagd under hösttermin och vårtermin. Under den tiden förväntas lärare arbeta in tid för att sommarlov ska finnas. Det moderna samhälle vi lever i där yrkesvärksamma utanför skolan behöver arbeta hela året med semester fördelat både under sommar men också andra tider på året är skolans upplägg med hösttermin, höstlov, jullov, sportlov, påsklov och sommarlov dåligt anpassat.

Det märks eftersom många vuxna frånvaroanmäler sina barn runt loven, under terminer och sen är barnen själva när de tvingas arbeta på sommarlovet. Skolan är en del av samhället som behöver anpassas för samhället.

På stan igår mötte jag drivor av barn och ungdomar som alla är skolelever som har lov. Visst några hade sina vuxna med sig men de allra flesta på Drottninggatan klustrades med jämnåriga.

Många av de i mitt område är bortresta och det är ju mysigt för dem som har den socioekonmiska förutsättningen att resa när det är som dyrast, att ha ledigt och njuta av familjeliv men jag anar att så inte är fallet för andra. Så även om det i min omgivning är öde i husen så anar jag att det på andra ställen är många av de som andra veckor spenderar sin tid i skolor som skolelever som har vuxenfri tid.

Jag tänker att det finns så mycket potential i vårt land att skapa förutsättningar för att skolan verkligen ska bli en plats där ”att eleverna ska ha möjlighet att uppfylla de kriterier för bedömning av kunskaper och betygskriterier som minst ska uppfyllas i alla ämnen och årskurser samt bestämmelser om elevernas utveckling mot utbildningens mål i övrigt” och alla elever ska ”få en utbildning av hög kvalitet i skolan”.

Så nog kan man förvänta sig att de reformer som önskas beaktas och omsätts så att vi får det samhälle vi önskar. Sluta tro att läraryrket är ett kall och att lösningen på problematik i samhället löses automatiskt. Det förhållningssättet har vi accepterat sedan min skolgång tills nu. Det är dags att vi lärare som stöttar framtidens röstare och medborgare ges möjlighet att göra ett bra jobb.

I väntan på efterlängtad förändring kommer jag göra mitt bästa för varje individ inom rymden för mitt kärnuppdrag. Det kommer jag göra även om jag i min profession inte prioriteras utan får ägna mig åt den fortbildning jag behöver på min fritid.

När man köpt en röd bil ser man röda bilar överallt.

På samma sätt fungerar det med annat. Jag läser, ser och reflekterar kring personer med liknande situation som jag.

I podden Pedagogik & Ledarskap bjuder Heddi Mobaraz in personer som på olika sätt vill bidra till samtal om svensk skola. Sedan 2019 ligger det avsnitt där Mombaraz i lugna samtal lyssnar och bjuder in till att låta olika personer lyfta skolrelaterade saker. Jag är imponerad. Det bidrar till min förståelse av situationen idag.

Kanske är det för att jag liksom han har befunnit mig i de områden alla tycks ha en åsikt kring men som få besökt.

Jag såg som barn andra barn i missär, barn som inte fock hjälp, barn som fick härja fritt. Idag är dessa individer vuxna.

Nä alla är inte vuxna för en besvärande stor andel av mina jämnåriga och de i nära ålder har av olika anledningar lämnar jordelivet.

En del har varit frihetsberövade, är frihetsberövade eller kommer bli frihetsberövade.

Jag hade redan då kunnat berätta att många familjer, individer och grupper behövde stöd. Det var synligt.

Det fanns behov även för mig. Min pappa sökte aktivt stöd. Han fick inte stöd. För mig gick det ändå bra. Jag hade varken misär, missbruk, psykiskohälsa(lite-mor) och jag hade en pappa som påbörjat en utbildning. Den utbildningen möjliggjorde förändringen och skapade förutsättning för mig.

Varje individ som dött, frihetsberövats eller fortfarande lever i utanförskap är ett misslyckande för samhället.

De som skapat segregerade samhällen och som upprätthållit dem sedan 70-80-talets är skyldiga.

Jag och övriga som vuxit upp och blivit välfungerande samhällsmedborgare trots att förutsättningarna var urusla ska hyllas.

Min önskan är att vi stärker Sverige och börjar med att stötta oss själva innan vi börjar stötta omvärlden. Jag hjälper mig själv för att stötta dem i min omgivning. Jag är ingen ensam ö. Jag är en del av en skärgård. En skärgård där varje ö är en del av en helhet och där helheten stärks när individuella öar får det de behöver.

Så även om jag köpt en röd tröja och ser många röda tröjor så tänker jag att det börjar bli synligt i samhället att röda tröjor är vanliga.

I detta fall kan röd bil vara synonym till person med NPF-diagnos, person uppvuxen i förort, person med trasslig skolgång, eller andra igenkäinnngsbara aspekter.

Tack Heddi Mombaraz för din utomordentliga förmåga att få personer att samtala ”ärligt” utifrån sin synvinkel. Vi är starka tillsamnans.

Skolan förändras. Insatser ska finnas under hela skoltiden om funktionshindret är av den arten. Rollen som lärare stärks och förutsättningen ska bidra till att vi ska kunna hantera alla elever.

Jag faschineras över att detta fallit mellan stolarna så länge. Nyexad ska få stöd första tiden, lärare ska få kompetensutveckling och det ska vara självklart.

När jag lyssnar Utbildningsutskottets öppna sammanträde om skolgången för elever med NPF som hölls 31 mars 2026 så uppkommer många reflektioner hos mig. Låter bilden nedan (hjarna-storm-tecknad-serie-karaktar-med-brista-i-huvud Vektorer av Vecteezy) representera min utgångspunkt i individen snarare än dess ursprung, kön och så vidare.

Olika sakkunniga uttalar sig och jag gläds åt många uttalanden. Bland annat så inser jag att jag saknar professionen lärare i elevhälsan. ”Vara nära lärarna”, säger Per Båhvner.

Det betyder inte att elevhälsan ska ha fri tillgång till lärarens tid.

Det betyder inte att elevhälsan ska ha fler möten på sina kammare.

Det betyder inte att mer information i form av föreläsningar från personer som själv inte undervisar ska förekomma.

Vidare nämns flera andra reformer inom skolan som ligger i startgropen. Jag önskar att lärare med god förmåga att få undervisning att fungera lyfts. Låt inte de som bäst talar för sig få förstelärartjänster utan synliggör dem som gör skolan välfungerande för fler individer. Se över kompetensen och stärk lärare som inte riktigt når hög kvalité. Gör riktade fortbildningar. Har någon en svag ledarskap i klassrummet så koppla ihop den med någon som har en stark.

Frigör utrymme inom skolans väggar att fortbilda och utveckla. Fråga individer vad de behöver. Själv har jag kommit till en punkt där jag mött många nya rön. Jag har arbetat i knappt 12 år inom skolan och har redan hunnit igenom så många projekt som inte landar riktigt bra. Kanske är det för att jag är för källkritisk.

Eller så beror det på att projekten inte är förankrade i skolans behov. De är framtagna i forskningssituationer i bästa fall kopplade till någon skola. Där kan det ha fungerat. Skolor på olika ställen även inom samma kommun har olika behov.

På min skola behöver vi lärare få känna att vår huvudman ser att vi skapar en skola med mycket hög kvalité och där vi gör ett utomordentligt arbete.

Jag väljer att fortbilda mig själv då det inom rymden för min tjänst inte verkar finns fokus på det jag i min profession behöver. För mig behövs konkreta, ämnesadekvata, rolladekvara och utifrån min kompetensnivå anpassad fortbildning. Jag blir ledsen varje gång jag behöver lyssna på grundläggande fortbildning på generell nivå.

Ofta lyfts delar inom fortbildningen som ”nytt och spännande”. Samtidigt som förväntas vi ta in det ”nya” och använda. Det är inte ni som får dessa uppdrags fel. Ni gör ert bästa och ni framlägger det på ett så bra sätt som går. Jag är imponerad över er.

När huvudman påminner om att söka försteläraruppdrag så tänker jag tyst:

de kommer inte ge mig uppdraget eftersom jag kommer tydligt vägra utföra uppdrag som jag inte ser kommer främja elevernas utbildning och mina kollegors utveckling till stärkta i sin profession.

Tack till er som tar på er detta. Ni borde vara värda mer än 5000 kronor extra lön. Såklart är det pengar jag gärna skulle vilja tilldelas men då upplägget är kortsiktigt, svårnavigerat och inte ges tillräckligt med tid så behöver huvudman inte oroa sig. Jag kommer inte söka uppdraget.

Dock innehar jag kompetens som med fördel hade kunnat nyttjas av huvudman. I väntan på att läraryrket liksom läkaryrket mer tydligt urskiljs i form av uppdrag för nybörjare, grundlärare och specialister så sitter jag i båten och gungar. Då och då gör jag inlägg, sätter ned foten och bidrar från min lärarposition

Jag fortsätter utvecklas och mina 12 år som lärare har bidragit till att stärka min kompetens. Detta eftersom jag suger år mig av mina kollegors kompetens när jag ser dem med elever, i fria pedagogiska samtal och när vi försöker förstå huvudmans, Skolverkets, forskningsvärldens och politikers infall. Mina år som elev, yrkesverksam inom andra sammanhang och den verksamhetsförlagda utbildningen framförallt i Asbergergrupp och min egen förmåga att ta in och utvecklas skapar min professionsutveckling.

Det som minst bidragit till min professionsutveckling är generella fortbildningar och lärarutbildningen. Det gläder mig att det nu vankas reformer inom många delar jag oroat mig för inom skolan. Lärares stress, stöd för elever i behov av stöd och återgivandet av professionen till professionen. Jag ser fram emot att få skapa utomordentligt bra undervisning i en skola för alla med en tilltro till läraren.

Ett fritt taget citat från min lärarutbildnings genusperspektivkurs: Tänk nu på att killar ofta inte är så bra på att prata om känslor.

Nej det är inte ett citat jag själv varken då, nu eller aldrig stått bakom. För mig var reaktionen skarp, men jag satt tyst och vågade inte reagera. Då som nu förstår jag inte vad personen menade. Det vi fick se efter uttalandet var inspelade elever (ungdomar) som på ett klokt, fint och seriöst sätt funderade kring de frågor de fått och besvarade på ett sätt som på många sätt överträffade både lärarutbildarens och många andras förmåga att uttrycka sig om känslor. Lärarutbildaren som är aktiv inom skolvärlden har säkert tagit sitt förnuft till fånga. Även solen har fläckar.

I en pdf publicerad av UR skriver Eva Bolin att ”Molloy erfar att samhället har en motvilja att förstå vari problemen uppstår och hur de verkligen ser ut. Skolan upprätthåller myten om den kärleksfulle pojken” och noterar såklart att hon säkert breddat sin bild. sedan jag gick min första del av utbildningen på det som då hette Lärarhögskolan och som sedan lades ned.

Avhandlingen ”Läraren, litteraturen, eleven : en studie om läsning av skönlitteratur på högstadiet”(Molloy, 2002) beskrivs syftet: ”att undersöka vad som händer i mötet mellan läraren, litteraturen och eleven inom skolans ram”. Det går att läsa i avhandlingen att ”kvinnors personliga
egenskaper samt det faktum att det inte spelar någon roll om de har riktiga
arbetsrum, skrivs här fram i texten som kunskap om just denna författare.” och att detta skulle vara det som möter eleverna i skolböcker. Jag kan inte minnas att jag läst detta i någon skolbok jag använt, men å andra sidan har jag bara jobbat i skolan i 12 år. Selma Lagerlöf är visserligen en av få kvinnliga författare som lyfts, men i texten jag hittar står: ”Selma Lagerlöf är en av de internationellt sett mest berömda svenska författarna. Unga läsare över hela världen har följt Nils Holgerssons spännande resa genom Sverige. ”(Läromedel, NE). Vi har fler skolböcker: Portalserien, Arkadserien och ja ofta används UR. Ingenstans lyfts Lagerlöfs kompetens enkom som bäst i gruppen kvinnor. Kanske har jag Molloy att tacka för det även om jag är tveksam.

Dock instämmer jag helt i att det är lättare att hitta eurocentrisk historia med mannen i fokus. Jag har aldrig som lärare skapat en uppgift som den som omnämns: ”arbetsuppgiften som följer efter porträttet är att beskriva hur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelins olika färger på kläder syftar på deras sysselsättningar samt beskriva vad de brukar göra.”. Det man söker det hittar man så att säga.

Formuleringar som följande som tas upp: ”utifrån ett genusperspektiv befinner mannen sig utomhus där han för oss återger vad han ser. Kvinnan befinner sig inomhus och hennes produktion skall lära oss något om kläder och inomhusaktiviteter.”, kommer jag i min roll som lärare i ett modernt samhälle skapa en uppgift kring att problematisera formuleringen. Det ingår i mitt uppdrag och något jag lärt mig sedan barnsben.

En elevtext från några år tillbaka där eleven på skolan där jag arbetar fått göra en faktatext kring ovan nämnd författare och tagit del av någon text författaren skrivit så framkommer följande beskrivning som lyfter författarens insats i sin tid: ”Selma tilldelades nobelpris i litteratur 1909 och blev därmed den första svenska kvinnan att tilldelas priset. 5 år efter pris tagandet blev Selma som första kvinna invald i svenska akademin. Detta visar på hur Selma var den första svenska kvinnan att dominera den svenska litteraturen under denna epok och gör henne till en stor förebild till resterande författare.” (elev år 7-9). Eleven lyfter författarens kompetens, sin roll som kvinna i en tid där oftast män fick mer utrymme och ja det finns inget i hela elevens text som omtalar Lagerlöfs utseende eller fritidssysselsättning och inomhusaktiviteter. Möjligen har eleven missat källhänvisning vilket självklart beaktades vid bedömning. Min uppfattning är att forskning är precis som användande av statistik. Som man frågar får man svar.

Vidare förmedlas i artikeln att: ”Lärarens val kan därför ibland av eleverna uppfattas som uttryck för lärarens maktposition”. Ja vad ska jag säga. Ledarskap i klassrummet ger mig en maktposition och det jag sen gör är att jag sätter betyg. Skolverkets som redan nu har ett mycket omfattande material som jag självklart satt mig in så ska ”betygssättningen [..]vara rättssäker för eleverna och vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” vidare är ”skolans uppgift[…]att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” (Läroplanen som är lärarens regelbok). Jag ser fram emot reformerna framåt.

Visst är ovan nämnda avhandling aningen gammal och slutklämmen kanske får det att framgå: ”En möjlig väg till tolerans för andra människors livsvillkor och tänkesätt skulle kunna öppnas för läsare i olika åldrar genom mötet med skönlitteratur i skolan. Men detta förutsätter en förändring i synen på skolämnet svenska” (Filosofie doktorsavhandling som försvarades fredagen den 27 september 2002, kl 10.00 av Gunilla Molloy) men eftersom Molloy haft en betydande roll i forskning kring svenskämnet så är det viktigt att beakta.

Den senaste produktionen Molloy beskrivs att ”ett kritiskt textarbete kan synliggöra olika maktrelationer, klart uttalade eller dolda, i de litterära texter och läromedel som eleverna möter” och att ” maktrelationer i elevernas egna texter kan lyftas fram, diskuteras och omformas i syfte att ge eleverna nya insikter om förhållandet mellan språk, text och makt”. Och ja kanske är det just hon som lagt grunden för mitt källkritiska förhållningssätt då jag i kursen hon höll på Lärarhögskolan om genusperspektiv i svenskämnet var den enda kurslitteratur vi förväntades läsa skriven av henne själv.

Molloy höll i kursens alla delar och bedömde vår prestation mot de betygskriterier hon utarbetet. I kursen skulle vi utifrån hennes bok resonera, reflektera och analysera. Vi skulle alltså ca ut citat, skriva läsloggar och jobba med uppgifter skapade av henne, med hennes bok som enda källa och med henne som enda bedömare. Det framgick att hon direkt reagerade, skambelade och bedömde personer som ifrågasatte det hon framhöll. Minns såväl en elev som underkändes och dennes protest hos högskoleledningen. Han fick rätt att få en omprövning som godkändes av annan bedömare. Såklart har även solen fläckar.

Jag utgår alltid ifrån att individer vill göra sitt bästa och säkert hade lärarutbildaren en god agenda liksom den speciallärare som i högstadieskolan där jag gick deklarerade att: Frida det kommer aldrig bli något av dig! Även det ett fritt taget citat, men som även det sitter djupt i mig och bidragit till att det tagit mig många år att tro på mitt egenvärde. Det var självklart inte enkom detta utan i kombination med att jag hade det trassligt runt mig och säkert varit rätt störig mot specialläraren.

Säkert har lärarutbildaren fog för att lyfta vissa delar och jag är tacksam för att jag var, är och alltid kommer vara källkritisk och ställer krav på att utbildare använder ett brett urval av källor. Min utgångspunkt är att jag kommer skapa undervisning som ”präglas av öppenhet och respekt för människors olikheter. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling”(Läroplanens första kapitel)

I min omgivning har jag sedan barnsben mötts av män som tänker, känner och reflekterar både om sina känslor, sitt ursprung och sitt sammanhang och jag som kvinna vägrar acceptera att trycka ned och förringa dessa personer. Inte heller vill jag förringa min dotters kapacitet, min sons eller mina elevers. Jag ser individer. Förändring sker genom att lyfta det bästa ur alla och ge det utrymme.

Ramlade över Skolverkets jämförelsetjänst om skolor. Detta eftersom jag ville se hur det gick för skolan där jag en gång själv gick. Den finns inte kvar i kommunal form länge. Dock ser det bra ut för dem. Huvudman har bytts och det verkar som att de bästa lärare jag haft tagit saken i egna händer.

Jag börjar jämföra de skolor som drivs i kommunal regi av samma huvudman som skolan där jag själv tjänstgör. Jag förundras över de skillnader jag ser.

Den skola jag arbetar i är den vänstra och vi har informerats om att skolan endast går runt om vi har fulla klasser. Kanske beror det på att vi också har flest behöriga lärare att vi måste ha fler elever per lärare.

Genomsnitt i Sverige är 12 elever per lärare. Vi har 15,2.

Vi har elever som klarar nationella proven bra. Provbetyg 15 (svenska) där genomsnittet i landet ligger på 13,1. Skolans elever klarar sig bättre i alla olika nationellaprov som jämförs. Ändå har vår skola lägre meritvärde. Dock sanlöst högt om man jämför med snittet. Skolans genomsnittliga meritvärde är 266,2 och snittet i Sverige är 228,8. Vi vet också att det brukar gå bra för våra elever i gymnasiet. Vi har fått kämpa för att inte betygsinflationen omkring oss ska efterföljas av oss.

Under lång tid har vi byggt upp en skola med kvalité, trygghet och kontinuitet i personalstyrkan.

På arbetsplatsen där jag tjänstgör är 89,3% legitimerade lärare. Snittet i landet ligger på 72,6. I väntan på att deras utbildning ska slutföras borde huvudman avsätta tid och ge dem möjlighet att lyckas så stärks statistiken än mer.

Idag är vår en riktigt bra skola, men det är lätt försämra den utomordentliga kvalitén. Det går snabbt. Sen tar det oerhört lång tid att få tillbaka den. Jag önskar att kommunen jag arbetar i betänker situationen innan det går utför.

Påsklovet står för porten och jag kommer att vila. Det kommer behövas för jag vill tillsammans med mina kollegor fortsätta skapa en högkvalitativ skola för de elever som får en plats där.

En del med ADHD har svårt att få saker gjort, avslutat och skjuter på dem.

För mig handlar det ofta om att reglera mig själv. Gör jag inte det så kör jag mig själv till soppatorsk.

Det gäller både när jag gör det roligaste, det jobbigaste och det jag för stunden tror är viktigast.

Vissa saker som ekonomi, leta mail eller hålla rätt på papper är verkligen längst ned på min prio.

Jag råkar se att det är damm på en hylla i köksskåpen och känslan som infinner sig är: ”jag måste lösa det nu”

Lösa nu betyder för mig. Innan jag äter frukost. Möter jag då motstånd i att diskmaskinen är full så tömmer jag den, torkar bänkar, diskar behållarna för soppåsar och annat för att sedan torka hyllplanet.

Ofta händer något. Ett glas ramlar. Jag får hantera det och ja det går lätt 80 min innan jag kommer till det jag egentligen skulle göra i köket.

Jag skulle ju fixa frukost.

Regelbundna tider är avgörande och det kan ställa till det rejält om jag inte lyckas bromsa mig själv.

I situationer som den jag har sedan en månad med otroligt hög och oförutsedd arbetsbelastning så blir ser klart fler gånger jag inte lyckas värja mig för mina infall.

Klockan är 8:30 och jag har fått i mig frukost och medicin. Den börjar kicka in.

Förutom köksstädning har jag sorterat lakanskåp, skapat städschema(städhjälp är uppsagd), vikt tvätt, stoppat tvätt i torktumlare och ny tvätt i maskin.

Påminner om att klockan är 8:29 och jag har varit vaken sedan 05:50 på en söndag.

Det är påskdagen.

En del kanske undrar hur jag mår. Det är en befogad fråga. Jag mår okej. Det finns en återhämtningsplan. Det finns en plan att kontakta vårdansvarig om jag inte på min lediga vecka kommer in i vanliga mer långsiktigt fungerande rutiner.

Jag har kommunicerat med arbetsgivare och synliggjort behov av stöd, min närmsta familj har aktiverats och agerar för att stötta.

För mig som har en fungerande omgivning som kanske reagerar lite långsamt men som gör det går det bra.

Alla har inte det.

Jag tänker på alla mina barndomsvänner där skyddsnätet var trasigt och nästan inte existerade.

Om det är klurigt för mig som har fantastiska personer runt mig hur är det då för dem som lever med situationer likt många av mina barndomsvänner.

Senaste dagarna har jag ramlat över mina gamla skolkataloger och det är minsann med oro jag funderar på många livsöden.

Där jag kommer ifrån fanns nästan inga skyddsnät. Visst har en del klarat sig galant. Det finns alltid de oavsett bakgrund, förutsättning och omgivning som når sin högsta potential.

Alla ni med skyddsnät påminner jag om hur lätt det är att ändå falka ur nätet. Beakta då hur det kan vara att inte ha ett nät.

Innan du dömer och skuldbelägger situationer och individer i exempelvis ”orten” så minns att det är personer med skyddsnät som skapat dessa områden.

Det här med tystnad är något jag funderar på. Sitter här själv. Övriga sover. Ljuden som hörs bidrar till stresspåslag. Medicinen har inte börjar verka än.

Luftvärmepumpen med sitt ljud både från innedelen och udedelen. Regnet som studsar mot ytor på utasidan. Kylen i köket som har sina ljud och ja det finns säkert fler. Knapprandet när jag skriver.

Jag stannar upp och märker variationen. Regnetljudet som förändras och påverkas av ja vad vet jag men vind osv. En bil som kör förbi. Det regelbundna ljudet från luftvärmepumpens flöde.

I väntan på att medicinen ska kicka in super jag in och funderar. Så här var det hela tiden i mer än 46 år.

Ett gäng fåglar flyger förbi. Den enas vinge snuddar fönstret. En liten duns. De rör sig på altanen och för söker skyla sig från regnet. Uppenbart irriterade på varandra. En tyst kommunikation som föranleder rörelse. Jag känner in.

Sakta noterar jag att medicinen kickar in. Ljuden blir lättare att blockera. Jag får fokus och ett lugn i mig infinner sig. Ljuden och rörelserna finns där men min hjärna behöver inte ta in dem längre. De tar inte energi från mig. Jag behöver inte längre kämpa för att kunna fokusera min blogg.

Det är ren och skär lycka.

Istället för att stressa mig kan jag njuta av knapprandet av regndroppar på plåttaket och fönster. Stannar upp och vilar i att fundera över varför ingen förstod.

Jag läser utredningen och ser att det fanns de som såg men att tiden inte var mogen. Tiden var inte mogen för att se att individer som jag behövde stöd. Jag var visserligen ingen stökig gosse men på insidan var det kaos.

Under mellanstadiet hade jag lärare som verkligen försökte. Det var i skolan jag gick tvålärarskap. Två män som verkligen hade hjärtat på rätt ställe. De var olika men oj så roliga.

Där den ena skrev massor av text som man skrev av från tavlan. I textmängden skrevs in orimligheter för att kolla vår källkritiska förmåga. Exempelvis. På träden växte spaghetti…efter att ha skrivit oändlig text innan och efter som stämde. Underbart.

De var olika.

Den ena mycket datorintresserad och vi fick en dator som placerades utanför klassrummet. Jag fick använda den. Det fick jag för att de såg mitt behov av att komma undan men också mitt intresse för datorer.

Det går att säga mycket om min skolgång men det var inte i år 1 och år 5 och 6 som jag hade det sämst. Detta trots att min mor var väg år 1 och sjuk år 5 och gick bort år 6. Det fanns vuxna som såg och lyfte mina behov då.

Det finns enstaka inslag i år 7-9 som synliggjorde och de återkommer jag till.