Det här med tystnad är något jag funderar på. Sitter här själv. Övriga sover. Ljuden som hörs bidrar till stresspåslag. Medicinen har inte börjar verka än.

Luftvärmepumpen med sitt ljud både från innedelen och udedelen. Regnet som studsar mot ytor på utasidan. Kylen i köket som har sina ljud och ja det finns säkert fler. Knapprandet när jag skriver.

Jag stannar upp och märker variationen. Regnetljudet som förändras och påverkas av ja vad vet jag men vind osv. En bil som kör förbi. Det regelbundna ljudet från luftvärmepumpens flöde.

I väntan på att medicinen ska kicka in super jag in och funderar. Så här var det hela tiden i mer än 46 år.

Ett gäng fåglar flyger förbi. Den enas vinge snuddar fönstret. En liten duns. De rör sig på altanen och för söker skyla sig från regnet. Uppenbart irriterade på varandra. En tyst kommunikation som föranleder rörelse. Jag känner in.

Sakta noterar jag att medicinen kickar in. Ljuden blir lättare att blockera. Jag får fokus och ett lugn i mig infinner sig. Ljuden och rörelserna finns där men min hjärna behöver inte ta in dem längre. De tar inte energi från mig. Jag behöver inte längre kämpa för att kunna fokusera min blogg.

Det är ren och skär lycka.

Istället för att stressa mig kan jag njuta av knapprandet av regndroppar på plåttaket och fönster. Stannar upp och vilar i att fundera över varför ingen förstod.

Jag läser utredningen och ser att det fanns de som såg men att tiden inte var mogen. Tiden var inte mogen för att se att individer som jag behövde stöd. Jag var visserligen ingen stökig gosse men på insidan var det kaos.

Under mellanstadiet hade jag lärare som verkligen försökte. Det var i skolan jag gick tvålärarskap. Två män som verkligen hade hjärtat på rätt ställe. De var olika men oj så roliga.

Där den ena skrev massor av text som man skrev av från tavlan. I textmängden skrevs in orimligheter för att kolla vår källkritiska förmåga. Exempelvis. På träden växte spaghetti…efter att ha skrivit oändlig text innan och efter som stämde. Underbart.

De var olika.

Den ena mycket datorintresserad och vi fick en dator som placerades utanför klassrummet. Jag fick använda den. Det fick jag för att de såg mitt behov av att komma undan men också mitt intresse för datorer.

Det går att säga mycket om min skolgång men det var inte i år 1 och år 5 och 6 som jag hade det sämst. Detta trots att min mor var väg år 1 och sjuk år 5 och gick bort år 6. Det fanns vuxna som såg och lyfte mina behov då.

Det finns enstaka inslag i år 7-9 som synliggjorde och de återkommer jag till.