Att vara Frida Frey

hemma är ok. Mycket tvättande pågår. Grannar som har andra vakentider än jag och som njuter av utelivet. Det är ok. Jag klagar inte men reflekterar.

En ungdomsfest som fick ett abrupt slut och jag undrar så vad som hände. De lät så sprudlande galna och nästan hysteriskt pigga så lämnar någon med namn som börjar på E festen. Sen ropas det efter honom. Moppen kör iväg först åt fel håll sedan bort. Håller tummarna för att E kom hem.

Försäljare som vill att jag köper sladdar plingade på under kvällen. Grannar som vill att jag beskär träden plingade på.

Allt detta pågick under gårdagen. Jag kom hem igår. Det är fint att höra att området inte är öde längre.

Jag undrar vad några letade efter typ halva natten. När jag klev upp (05) stod två barn med huvudet i busken och sökte något. Här som brukar vara helt öde. Så spännande mina grannar verkar ha det.

Fördelen med hemmet är just nu typ inget. Fast ändå är det mysigt. Skönt som kontrast till livet vid kusten. Där brusade havet, fåglar skrek och målarfärgen torkade.

När vi kom hem var barnen är glada. Jag lagade god mat. Det är riktigt najs att gå på en riktig toalett.

Sammantaget är jag ändå rätt nöjd. Äntligen regnar det. Jag ska på gymmet.

Livet leker. Hemma är ok eller egentligen riktigt skönt att vara.

Jag passar med barn. Länge har jag funderat på varför. Jag ser att pappa min har samma förmåga med små barn. Något är alltså nedärvt.

Pappa och jag har en hel del gemensamt. En av de bättre sakerna är nog förmågan att leka med små barn och bli accepterad. Jag är möjligen mer uthållig men förmågan är densamma. Arv eller inlärt? Enligt det som Chatt gpt hittar och sammanställer så finns det medfödda delar så som temperament, socialt intresse och emotionell stabilitet. Vissa har alltså ”en naturligt varm utstrålning”. Fast det finns för er andra i sammanställningen mycket som kan läras in också. ;-). Tur.

En ska vara lyhörd, lekfull och trygg. Likväl som att vara väl anpassad till gruppens normer. En viktigt sak den hittat och lyfter fram är också att individen som får positiv kontakt med barn ”etablerar den snabbt utan att dominera”.

Källor som Chat GPT hittat ovan i är tre olika forskningsrapporter från 1984, 1994 och så en tvillingstudie. Det gällde endast det biologiska arvet sen fanns en lång källförteckning för andra delar som påverkar.

Så kan man undra varför jag lyfter detta. Jo för i mitt arbete som lärare behöver jag sätta mig in i nya sätt att inhämta kunskap och hur de kan användas. Jag fortbildar mig både för att lära om mig själv men också för att kunna använda och veta när eller hur jag kan låta elever nyttja verktygen som finns tillhanda för dem.

När jag var ungdom gick man in i ett bibliotek bläddrade i en bok och hittade ungefär det man ville ha. Boken var ofta daterad eller egentligen inte skriven för ens i närheten av syftet.

I en relativt lång period har sökmotorer varit platsen för faktasök. Där hittas ibland annonser, ibland jättebra saker och ibland vinklat.

Oavsett var vi letar behöver vi faktagranska och det är vad vi lärare behöver stötta våra elever i.

Tillbaka till barn. Det har visat sig att jag trivs i barns sällskap. Det är inget nytt. Det har jag gjort hela livet. Barn säger det de menar, säger när de vill göra annat och blir också hungriga på regelbundna tider.

Vuxna å andra sidan de säger inte att de är trötta och vill att man ska gå, de frågar inte om hjälp eller ens klappar händerna om man varit duktig. Det är svårt att tolka vuxna. Det kräver mer av mig. Jag överläser och övertolkar. Övertänker och försöker gissa för att ”göra rätt”. Ändå gör jag jätteofta fel. Det är svårt.

En del tycker att jag ska bli mer vuxen. Det har jag försökt sedan jag var 4 år. Jag gör inte annat än försöker. Varje dag.

Jag får inte vara för glad, irriterad, ledsen, sur, energisk, trött. Som vuxen ska man vara lagom. Nöjd, tillfreds och vilja lagom mycket. I teorin förstår jag. Min största önskan är att vara just det.

Min dotter vill ofta kramas. Det vill jag med. Sällan sammanstrålar våra behov samtidigt. Hon märker när jag inte vill för jag har svårt att förställa mig. Jag försöker.

Det är inte lätt att vara människa.

Idag ska jag måla vidare på huset. Skrubba en matta och ja så var det familjelivet däremellan. Så ska jag se om jag kan klämma in en kram med dottern ungefär samtidigt som hon vill. Vi får väl se…

Mina känslor är inte rationella. Ofta reagerar jag orimligt starkt. Jag missförstås och har svårt att förmedla vad jag egentligen känner.

Det är inte kul. Det ger mig ångest. Det vill jag heller inte ha. Så irriterande.

Jag är till synes välkommunicerande. Jag har svårt att få fram rätt ord, Jag gör fel, säger fel och förmedlar fel känslor Det är otroligt frustrerande.

Tyvärr snöar jag in och har svårt att släppa.

Jag är tyvärr också högkänslig för andras utstrålning. Det är användbart men också oerhört uttröttande.

Föreställ dig att vara i vatten och försöka hålla dig torr utan att ha flytdon, båt eller torrdräkt. Det går inte. Du kommer bli blöt även om du försöker låta bli. På samma sätt kan jag inte välja att inte reagera på andras känslor. Jag översköljs och blir trött. Ibland rinner det över. Jag kämpar för att inte bli en blöt, frusterad fläck. Jag kämpar emot. Kämpar i motvind.

Igår hamnade jag under ytan. Jag reagerade starkt. Istället för att falla undervytan och helt täckas av vatten så byggde jag en trätrapp.

Fin. jag fick tag i handtaget och drar mig uppåt.

Fågeln Fenix reser sig. Idag påbörjas målande av fasad fyra på gästhuset. Får se om jag hinner färdigt i år. Jag har en vecka på mig men får numera endast arbeta kortare pass om max 60 min. Jag prioriterar också annat. Jag övar på att inte snöa in.

Idag är en ny dag där planen är att nå ett handtag innan jag översköljs av vatten (känslor).

För övrigt har jag fått det pipande ljudet som väckt mig vid 04 att tystna. Det var askskålen till Cinderella. Hon är heller inte lågmäld. Fast nu är hon nöjd igen.

Lyckan är att se två av mina favoritpersoner framför mig i båten.

Sonen min till höger och äldsta brorsan till vänster. De trivs.

Pappa kör och vi har just ätit glass i Arholma. Fler är med. Alva, Lisa och Saga sitter på de mjuka sätena bakom mig och pappa. En härlig tur.

I jämförelse med min barndom blir det kontrast. Jag minns när jag själv var 14(eller oklart vilken ålder jag hade) som Emil. Jag hade förlorat min mor. Pappa i slutet av sin läkarutbildning och vi åkte runt i en bil där avgasröret gick sönder och där jag i korsningar fick knuffa på. Jag minns det med värme. Pappa och jag på tur genom Sverige. På besök hos vänner någonstans utanför Skara. Hundarna som bodde i hundgård. Det fina smycket i vitt guld jag fick.

Jag minns hur fint det var att lyssna på de vuxnas prat.

Sorgen efter mor har såklart följt mig genom livet men det har också skapad andra sammanhang och situationer. Många vuxna har jag fått kontakt med som jag kanske inte mött på samma sätt annars. Livet tar olika riktning beroende på vad som händer och det är bara att följa med.

Visst önskar jag att BUP tagit sig an mig när pappa sökte vård. Att skolan sett mig som inte lyckades alls. Fast ändå tänker jag att jag ju är den jag är just eftersom jag har de erfarenheter jag har. Det har gått 35år och ca 5 månader sedan mamma lämnade jordelivet. Tänk om hon fått uppleva mer av mig. Jag håller tummarna för att jag som redan passerat hennes dödsålder får leva länge till.

Idag planerar jag att röja upp på altanen och förbereda målning av framsidan. Jag ska också bygga en liten trapp till snickarboden. Så blir det väl familjeliv däremellan. Livet leker.

Det har gått en månad och jag läser utredningsrapporten igen. Jag fastnar vid några stavfel och orkar inte läsa hela.

Jag fastnar vid en mening ”Hon har lättare att prata med helt okända människor”. I detta ligger naturligtvis min bristande förmåga att minnas som också framgår. I ett samtal med en ny person så kretsar det hela på ett enklare plan för mig.

Det framgår att jag har strategier för att klara mig i sociala sammanhang där ”om det blir tyst så ställer hon frågor, och ber dem berätta mer”. För även om jag inte minns är jag otroligt duktig på att verka som att jag hänger med. Att veta vad det samtalas om.

Genom livet har jag övat på kamouflage. Jag har övat i många sammanhang. Förortens förort där nästan ingen var utbildad, universitetet och nuvarande hemort där nästan alla har hög utbildning och är välfungerande i yrkeslivet. Jag har övat på en ö utanför Venezuela där jag var ett exotiskt inslag med mina blåa ögon och ljusa hår.

I min uppväxt fick jag ofta höra hur svenskar var. Det var ofta nedvärderande och jag påminde: ”Jag är ju svensk”. Responsen blev då: ”fast du är inte så”. Jag fick lära mig att svenskar var något sämre men att jag inte var som dem.

Tänk att vi i Sverige är så uppdelade så att där jag bor idag är motsatsen tydlig. Nej folk pratar inte nedvärderande om invandrare men det finns nästan inga. Där jag växte upp fanns nästan inga svenskar. Åtminstone inga välfungerande svenskar. I området där jag bor finns såklart personer som har annan härkomst men de är välfungerande och få.

Skillnaden är brutal. Jag minns föraktet för svenskar. Jag har aldrig mött så mycket rasism som från de med varierad härkomst i mitt uppväxtområde. Kurder, turkar, syrier, iranier , finnar och fåtal svenskar men sen också från alla världens hörn men där åsikterna om varandra var kantade av hemländernas krigande, men också konflikter som pågått i generationer i Sverige.

Ibland slöt individer samman från olika härkomst för att istället bråka med personer från andra förorter.

Det var lärorikt och jag blev bra på att passa in.

En av mina barndomsvänner. En fin turkisk tjej tog med mig till en äldre dam som var kunnig. Min kompis hade skadat armen och kvinnan gjorde en röra som lindades runt min kompis arm. Även jag var skadad, men hade ett gips runt armen. Våra armar läkte. Jag fick hjälp av svensk sjukvård och hon av den kunniga damen.

Tyvärr var min kompis familj traditionell och hon var trolovad från mycket ung ålder. När det närmade sig giftermål framåt 18-årsåldern så tog hon det beslut hon kunde. Hon tog sitt liv. Jag hade då lämnar förorten och fick veta detta lite senare. Oj så sorgligt. Så bedrövligt att en klok, rolig och fin tjej kände sig tvungen att avsluta sitt unga liv. Jag minns hennes föräldrar som snälla om än traditionellt turkiska.

Jag tänker på all misär jag såg, men inte i den familjen som var välfungerande. Jag visste att hon var förlovad och förstod nog inte som barn riktigt vad det innebar. Alla familjer var inte så traditionella fast många var det. Pojkarna fick ränna ute och leka och flickorna fick vara hemma.

För mig som hade en pappa (och mamma) som trodde på fri pedagogik så var det såklart något jag hade svårt att förstå men barn accepterar och leker med de som finns. Vi var jättemånga barn som var ute jämt.

I utredningsrapporten läser jag: ”Hon har en rak och ironisk humor”. Ja så är det. Vid skolstart som förstaklassare fick vi frågan om vad vi tyckte var kul att göra. Jag svarade att jag tyckte det var kul att blanda cement. Det fick förstås alla att skratta. Det var inget skämt. Ja tyckte det var kul. Ofta kommer saker ut utan eftertanke. Det blir roligt för andra och jag har byggt min sociala färdighet på detta.

Dagens reflektion är alltså att min ryggsäck är tung att bära, men gjort mig till den jag är. Jag är glad över att mina föräldrar inte trolovat bort mig som liten för jag hade också behövt ta samma beslut som min kompis. Hon är en förebild och jag önskar att hon hade hittat en annan väg ut ur det fängelse hon upplevde.

Livet är värt att leva, men inte till vilket pris som helst. Jag har tur.

I veckan har vi varit i Jämtland. Fåtal flygfän och redigt varmt. Det var nog tur att jag packat 3 paraplyer och två regnjackor.

Himlen har varit blå med enstaka skira vita moln.

I Jämtland verkar det vara som att svära i kyrkan att klaga på solen. Känner man mig så vet man att jag på vintern bär blus med linneskärning. På sommaren är det precis som det alltid varit för mig ofta outhärdligt varmt.

I Järvsand sken solen från morgon till sen kväll. Oj så vackert det blommade. På Flåsjön var det nästa stilla. Massor av sik och abborre blev fångst.

I övrigt fick vi besök en morgon av någon dom kommit på avvägar.

Då menar jag inte gräsklipparen.

Så söt relativt ny tornfalksunge som nog testat sina vingar väl tidigt.

I övrigt har vi haft det finfint hos bästa Hasse och Inga. Det är de bäste jag vet.

Barnen och jag avslutade det hela med en natt på Spa-hotell.

Solnedgång i Östersund är inte fy skam.

Värmen på tåget är galet och korsdraget hjälper föga. Vi håller ut.

Sonen fem säten bakom och dottern precis bredvid.

Nöjda och glada på väg hem för några dagar i våra egna sängar. Det ser vi fram emot.

Värmen kämpar jag med men klagar bara pyttelite.

…promenad på Alvaret för i år.

Molnen ligger lågt och det är fridfullt. Blå Jungfrun siktas i fjärran.

Idag lämnar vi den fina platsen för hemfärd. Min familj anser att jag överdriver när jag vill lämna huset i långt bättre städskick än när vi kom. Jag håller med men kan inte låta bli.

Jag vill få känna mig tillfreds och det gör jag först när dammet bakom rören i badrummet är avtorkat. Fast jag är långt mer avslappnad än jag var för några år sedan. Jag kommer inte handtorka golvet eller skrubba hela badrummet. Med stolthet gör jag mer än som förväntas och familjen himlar med ögonen.

Sen får jag vila hela dagen i bilen. Studera åkrar, skogar och hus passera. Sova och vila.

Det dags att börja packa det sista och stänga ned. 10 ska vi vara ute och det kommer vi vara.

Med önskan om en fin söndag för oss alla.

En härlig promenad efter frukost, en god kycklingsallad till lunch och en stund av sömn gör mig redo för eftermiddagen.

Idag väntar guidning på Borgholms slott. Sonen tycker gymmet ropar och dottern följer med i brist på annat. Mannen leker med datorn.

Vi gör det vi vill. Jag gör det som ger mig energi. Bästa S bidrar med sin närvaro.

Ännu en dag i min smak.

Minsann tror jag att jag hittat till min plats. Att röra sig över den karga markens stigar på Alvaret passar mig prima likväl som på Raukarna.

Sandstränder ger frustration och klapperstensstränder är svåra att gå på om än så häftiga. På Alvaret får jag spring benen.

Det väcks en frihetskänsla.

Fåglar kvittrar, vinden viner och jag trivs.

Idag är en dag av njutning. Lunchfix, Gocart, middag på restaurang och ja härligt familjeliv väntar.

Igår njöt vi av en sån fin regnbåge.

såklart kom jag på att fota först när den var påväg bort men vad gör väl det. Småkusinerna och mina badade och vi vuxna njöt.

Ser fram emot dagen.

Första dagen jag känner mig utsövd.

Frukost och sen en löptur på Alvaret. Nä det är inte så obehagligt.

Barnen sover och vi har det bra.

Som sagt det är himla skönt att springa över en öppen yta. Småvägar som leder mig ned till havet.

I ena örat rullade poddar om ADHD och i andra hördea fågelkvitter och vind.

Jag känner trivsel och är på helt rätt plats. Inga människor, bara jag och Alvaret (och ja familjen).

Stugan känns bra. Den är hel och ren. Jag är rätt känslig för dofter, smuts och konstigheter. Här finns inget sådant.

Himlen är oskyldigt blå…