Att vara Frida Frey

Jag lyssnade på en föreläsning om hur vi i skolan kan förenkla skolsituationen för barn med språkstörning. Lätt som en plätt. Bara se till att skala av, anpassa och sortera. Gör tydligt, konkret och använd visuellt stöd.

Fast allra viktigast är att bygga relation. Lyssna, var lyhörd och skapa goda förutsättningar. Detsamma gäller för de nyanlända, med ADHD, ADD, dyslexi, autismspektra och alla andra variationer av diagnoser. Sen ska de högpresterande få utmaningar. Så är det de enstaka som ryms inom ramen för ”normal”. Det kan vara samma personer som har flera av ovan nämnda diagnoser med mera men kan också vara helt olika personer.

I skolan där jag arbetar går 30 elever i varje klass. Jag träffar klasserna jag undervisar 175 minuter i veckan. Det är alltså 5,8 minuter per elev. Såklart är det inte 5,8 minuter för dem individuellt. Många minuter går till hela klassen. Läraren ska inleda och berätta vad som ska göras med en tydlig presentationsbild. Läraren ska föreläsa så att eleverna får en chans att lära sig något. Såklart får lärarprattiden inte vara för lång. Kanske 15 min på sin höjd. De 15 min ska anpassas till alla ovan individer så att alla får det de behöver.

Sen ska elever utföra något. Skriva text, samtala eller på annat sätt öva. När detta pågår ska läraren se till så att de som behöver lugn får det, de som behöver bensträckare få det och samtidigt ta extra rundor kring en del elever som behöver en lugn hand på axeln, stöttning att komma vidare eller bara vill berätta om något för dem väldigt viktigt. Det är inte orättvist för mig.

Allt detta ska ske i en sal där luften tar slut efter 15 minuter även om alla fönster är öppna. När jag säger alla så menar jag två.

Nej det är inte orättvist för mig. Det är orimligt höga förväntningar och någon måste förlora på situationen. Alla elever får inte precis exakt det de behöver. Det går inte. Jag är realist. Jag försöker. Jag gillar att undervisa. Det är inte orättvist för mig.

Jag kan byta jobb. Ibland tänker jag på hur trevligt det vore att arbeta på en pappersbutik. Ni vet en sådan som har fina, dyra, billiga, roliga och häftiga pennor. De har färgade papper, sudd, pennvässare och saxar. Allt i prydliga rader. Det är fullt av saker, prylar och molijoxer. Jag skulle njuta en dag eller två. Sen skulle jag längta efter människor att bygga relationer med.

Även om situationen i skolan är omöjlig så gör mötet med ungdomarna och kollegorna det hela värt det. Jag får besöka en pappersbutik då och då och för att sniffa på det ordnade livet som är förutsägbart.

Det är inte orättvist för mig. Fast aningen omöjligt att göra att riktigt bra jobb. Jag gör det tillräckligt bra. Jag duger. Jag överlever. Jag tycker det är kul att gå till jobbet.

500 elever anlände och fyllde korridorerna, klassrum och luften tog slut. En skola som byggdes för färre elever där ventilationen uppenbarligen är underdimensionerad tar ut sin rätt. Visst försöker husägaren att göra något då och då.

Tänk er ett klassrum likt det ni själva hade er undervisning i på 80-, 90-, 00-, 10-talet men säkert väldigt likt det ni som gick i skolan tidigare upplevde också men med 30-31 elever, en resursassistent och en lärare. De fönster som år att öppna är öppna. Ett på vid gavel till en pytteliten innergård, ett på glänt högt upp ovanför våra huvuden nära taket med kanske en glipa på 8cm i nedkant(max).

Ombytet av luft är minimal.

Eleverna som började sjuan var så tappra. Lyssnade på mig i oändlighet. Accepterade när jag sa åt dem att resa sig för att ändra ställning. Svarade på frågor fast det var första dagen. Jag är så imponerad!

Sa jag att vi också har rätt lyhört så när elever som alltid pratar men i normaljudniva, högljudda lärare som har vanan att överrösta passerar utanför så hörs det in.

Det är inte lätt att skapa ett arbetsklimat som är dugligt.

När jag får några minuter av reflektionstid då skolans rektorer tar över talutrymmet så kan jag bara tänka på nya kommunhusets lokaler med fin luft. På den föreläsningssal jag var i och lyssnade på föreläsningar i fredags som hade sköna stolar, luft som räckte till kommunens Alla lärare och rektorer, föreläsare och runtpersonal. Alla har det inte som vi i skolan.

När rektor lämnas salen så säger hon något om att vi borde ta oss utanför lektionssalen eftersom det är luftbrist. Ja som tur är hade jag planerat en tur till nödutgångar, återsamlingsplats och konstgräsplanen.

Hur kan vi i Sverige acceptera att våra barn måste vara hela dagar i salar som antingen är för varma, för kalla och alltid lider brist på syre. Vi kan anpassa undervisningen hur mycket som helst för individer och gruppen men görs inget för att skapa en god luftkvalité så kommer det fortsätta vara barn som somnar och får huvudvärk. Eleverna tror att det är de det är fel på. Det är det inte.

Visst vi kan sätta in små fläktar som rör runt ickeluften och blandar våra virus med varandra. Det kanske känns aning bättre men är som att ge en helt blind glasögon. Man gör något men det är till ingen nytta. Personen ser kanske snyggare ut men ser inte bättre. Den behöver ju verktyg som ersätter synbristen. Ledarhund, blindpinne eller assistent.

Återigen fylls jag av glädje när jag tänker på alla leenden, pirriga elever, spända elever och energi som fyllde skolan igår. Det var så härligt!

Jag är vuxen och borde säga ifrån. Varför gör jag inte det. Varför vägrar jag inte jobba när luften är slut. Jag vill inte behöva byta arbete. Jag vill vara lärare. Det är det roligaste jag vet att hänga med ungdomar. Kanske kommer luftkvalitén förbättras och temperaturen hålla standarden för andra arbetsplatser.

Idag är det dags för sjuorna att göra övningar i grupp. Samarbetsövningar inom klassen. År 8 och 9 med sina lärare är på utflykter så idag kommer luften räcka. Det ser jag fram emot.

Det är kul och givande att arbeta i skolan.

Läsår 24/25 startar för eleverna. Ja har innan dess en dag kvar av förarbete. Många jag träffar utanför skolans värld undrar vad lärare gör innan eleverna är på skolan.

Vi började i torsdags och har sedan dess lyssnat på föreläsningar om hur skärmar påverkar hjärnan(Torkel Klingberg) där vi fick veta det vi såklart alltid vetat att läsa i riktiga böcker och skriva med pennor är fördelaktigt. I en framtid kan läromedel digitalt ha nått den nivå som behövs för att de ska överglänsa skolboken men inte än.

Vidare har vi lärt oss om hur vi i skolan kan inkludera nyanlända men också skapa bättre förutsättningar för alla barn att lyckas i skolan. Det var modersmålsenheten på Täby kommun genom Ida Möller.

I övrigt har vi haft möten, möten och möten.

Avbrott för lunch som faktiskt varat i en timme. Där vi kunde prata med vuxna utan att ansvara för att skolmatsalen är en lugn plats.

Mellan det andra har vi gjort klassrumsplaceringar, skåpplaceringar planerat uppstartsdagar.

Planera undervisning har jag inte ens börjat med men å andra sidan så har jag allt klart. Det har jag gjort innan.

En dag kvar innan de kommer. I mitt fall tar jag emot en ny mentorsklass med 30 12-13åringar. Jag har träffat dem en gång. JAG ÄR NERVÖS. Tänk om de inte kommer trivas. Tänk om jag säger något dumt (det lär jag göra). Tänk om jag inte kommer kunna skapa en trivsam stämning. NERVÖS!

Sista dagen innan de kommer blir det mer föreläsning. Jag kommer att bli uppdaterad om att undervisa barn med språkstörning och vad som är viktigt för att skapa ett bra klimpat för inlärning. Kommer jag att vara redo imorgon?

Jag kommer överleva. Får jag en elev att le, ingen att gråta och min nya mentorskollega inte klagar på mig hos rektor så kommer jag att vara supernöjd.

Detta är sommaren när jag lärt mig att måla hus. Varför har jag inbillat mig att jag inte kan det innan. När jag väl gör något så är det sällan lagom. Jag vill slutföra och arbetar hårt. Det är tillfredställande att se stugan återfå livet.

Det svåra är kvar och ja jag ska utmana mig själv genom att klättra högt på stege.

Visst har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen men jag kör på lite väl hårt.

Jag önskar jag kunde vara stilla. Min kropp gör ont av att vara stilla. Det stör mig. Det gör mig okoncentrerad och trött.

En annan sak som gör mig trött är att vakna klockan 5. Det gör jag nästan varje morgon. Många har en förmåga att vänta på dygnet till att vara uppe sent. Det har inte jag. Jag vaknar fem. För mig väcker det oro.

Så var det den där sommaren när jag var sjuk i utmattning. Är jag det igen. Nej! Jag uppfattar inte det. Varför vaknar jag vid fem då. Ja men det kanske är min dygnsrytm. Enklast är om ja slutar streta på kvällen. Jag försöker nämligen stanna uppe längre. Jag kan strecka mig till 22:30.

Sova på dagen är så skönt men jag för nattsömnens kvalité är det såklart helt värdelöst.

Jag har ofta ont. Min far menar att efter 40 kommer krämpor och ja som vanligt har han rätt. Fast det onda ska inte vinna. Jag kämpar, stretar och testar olika saker. Snart blir det säkert vändning och min höft börjar samarbeta igen.

I trädgården sjuder liv. Gurkväxten jag fått av en god kollega ger skörd, tomatplantor likaså. Ängen visar sig mer samarbetsvillig än tidigare men nja det är inte det vackraste jag sett.

Det är ett smultronår. I trädgården är de stora som sällan skådats av mig. På landet är det enormt många. MUMS!

Ute blåser det. Himlen är oskyldigt blå och jag ska ut i spåret om en timme. Tills dess ska jag streama.

Gruset ligger tätt på vägen, ljuset har kommit tillbaka och grannarna börjar skönjas. Trevligt tycker jag.

På skolan har nationella provperioden dragit igång. Eleverna är nervösa och gör sitt bästa. Denna vecka är det No. Mer exakt har vår skola tilldelats fysik. Härligt.

För mig innebär det en del provvaktande och därmed också reflektionstid. Hur skulle jag klara mig. Sådär säkert. Prov var aldrig min grej. Det gav mig stresspåslag och jag kunde inte fokusera. Hjärnan blev som ett tomt ark papper.

På den tiden skrevs allt förhand. Uppsatser var oläsbara för jag försökte dölja min oförmåga att stava med slarvigt skriven text. Nä det fungerande inte. Var det ett aktivt val eller kunde jag inte forma bokstäver. Såklart var det en kombination.

En del av er undrar säkert hur jag har det med handskriften idag. Möjligen lite bättre men bokstäver faller fortfarande bort och jag är inte känd för att skriva tydligt. Idag är det inte ett aktivt val för att dölja min oförmåga att stava. Det tar för mycket energi från mig att skriva rätt och forma bokstäver. Såklart försöker jag. Jag ser när det bli fel. Jag har ett öga för skriftspråket. Oroa er inte. Min svaghet är en styrka.

När jag på fredag ska vakta fysikprov skulle det vara kul att utföra provet för att se hur det går. Jag läste inte fysik på det sättet i högstadiet. Vi hade NO. Vi fick inte vara i en labbsal. Det såg klasskompisar till. På den tiden satte man inte in extrapersonal för att stötta de elever som hade svårt att fokusera. På den tiden straffades hela klassen.

Vi hade NO i ”vanlig” lektionssal och även där var det stökigt men mindre farligt. Ingen som lekte med eld, ögondusch eller annan utrustning. För mig slocknade intresset för skolan långt innan. Jag önskar att min skolsituation sett annorlunda ut.

Jag tänker på mina elever. De har det så bra. Jag klagade aldrig. Det gör våra elever. Våra elever har fått förutsättning att klaga. För att ifrågasätta behöver man inneha kunskap och en förmåga att uttrycka sig. Jag hade inte det. Mina elever hade aldrig accepterat att det var stökigt på lektioner. De hade lyft det med rektor. Det är bra.

Även på min tid fanns säkert en läroplan och ett innehåll som skulle följas. jag undrar så hur de kom undan med att inte ge oss möjligheten att utföra laborationer.

Provperiod, vårperiod och snart kommer sopbilen och tar bort gruset. Molnen är täta på himlen och snart snart vaknar de andra i huset.

Jag och småkusinerna väntar på att husets andra vaknar. Den grå katten har somnat i soffan bredvid mig. Lillgrabben börjar leka med en boll. Lilltjejen rullar på gymnastikutrustningen. Mina sover liksom småkusinernas föräldrar. Snart, snart vaknar alla.

I telefonen väntar meddelande från 1177 om att sonen min snart fyller 13. Då kan jag inte längre hantera hans journal. De börjar bli stora.

I väntan har jag sett ”The Crown”. Jag är redo att lämna datorn till sonen snart så att han kan se polisserien. Höften min krävde en tablett och den har börjat verka och jag kan tänka mig en motionstur.

2023 har varit ett bra år på många sätt. Håller tummarna för att sista dagen också går i samma andra. Smålandsfamiljen samlas och vi kommer ägna dagen, kvällen och senkvällen åt varandra, vid sidan av varandra och alla får sitt.

Imorgon är det 2024. Ännu ett år och ja det ser jag fram emot.

Det är tiden på året då skolan sjuder av ångest, oro, frustration och ibland ilska. Fast också glädje, värme och liv.

Betygsättningstider. Provrättningstider. Bedömningstider. Drömmen om att få njuta av julmånaden utan de tre BPB är för mig högaktuell. Gårdagens Luciakonsert bröt BPB men visst är hjärnan minn full av tankar oavsett tid på dygnet. Jag sover sådär. Vaknar och tänker att jag glömt något.

Glömt ha ett bedömningstillfälle, glömt bedöma, glömt sätta betyg. Än är betygen inte satta och nej jag har inte glömt sätta dem. Planen är att de ska vara satta fredag vid 17. Får se om jag håller min plan.

Drömmen om att ha en helg i julmånaden där tankarna inte är på BPB utan där jag får njuta av föreställning med bästa brorsorna. Fira mig själv med finaste familjen min och starta julefriden.

Visst är det några dagar kvar av lektioner även kommande vecka men det blir kul. Det är kul med BPB också och jag vill inte byta ut mitt jobb. Jag trivs med att möta elever, kollegor och fyllas av skolans atmosfär.

Drömmen får gärna förbli en dröm för jag vill finnas i skolan även om det gärna skulle få vara mindre kulmen. Kulmen börjar i sep och slutar i juni med några Mount Everest-toppar i nov, dec, mars, maj, juni. Däremellan är det mer av K2 eller ibland Kebenekaise men sällan Møllehøj. Jag skulle kunna tänka mig en platå då och då som mer är i höjd med Löttingekullen.

Låt bergsbestigningen av Mount Everest fortsätta. Snart är jag på toppen.

Vi vuxna ägnar jättemycket tid till att tycka. Det går bra. Jag vill beskriva hur vuxna ibland gör tankevurpor. Jag uppfattar att väldigt många har mycket starka åsikter om en det ena en det andra.

I skolan arbetar väldigt många personer med olika utbildning, behörigheter och erfarenheter. De möter personer (elever) med varierad historik och genetiska förutsättningar. Klasser består av individer med stor variation i fallenhet för ämnet, möjlighet att få hjälp hemma eller förmåga att lära sig. I svenska skolan går nästan alla elever i ”storklass”. I svenska skolan är storklasserna ca. 30 elever.

Våra barn och unga klarar sig inte bäst i Pisa-undersökningar. Lärare är högutbildade och är en profession med legitimation men är inte ett yrke så många vill åt.

Nästa generation individer presterar olika bra i skolan beroende på om de fått kvinnligt eller manligt födelsenummer. Såklart kan det vara så men det kan också vara för att vi föräldrar uppfostrar våra barn olika. Eller för att vi är genetiskt olika. Eller för att det är så vi vill att det ska vara. Vem vet. Jag vet inte men jag brukar sällan tänka på om det är en flicka eller pojke jag betygsätter utan snarare hur vederbörande presterat.

Då menar jag hur de skriftligt, muntligt och på en mängd olika sätt presterar i de olika uppgifter som skapas. Det är ibland barn som inte lyckas med uppgifter och då ser jag det som ett misslyckande i min profession. Jag ser det som att jag som lärare inte nått fram.

När elever är stökiga, busiga och inte sköter sig säger jag ifrån. Är det någon som ifrågasätter eller skyller i från sig blir jag argare. Inser personen att den gjort fel är jag förstående.

När vuxna tycker och ja det gör även jag så förmedlar jag det direkt till aktuell instans och individ. Jag hör alltså av mig till mina barns lärare och den rektor som arbetar i skolan där de går. Det gör jag när jag inte riktigt instämmer i sådant jag får veta. Jag utgår sällan ifrån att mina barn har rätt utan lyssnar och bildar mig en egen uppfattning.

Detsamma gäller i den skola jag själv arbetar i. Jag lyssnar, bildar mig en uppfattning och pratar med inblandade. Jag tycker ofta men skiljer på tyckande och underbyggd åsikt.

Jag brukar undvika att tycka om sådant jag inte satt mig in i. Eller åtminstone så utger jag mig i de fall jag inte satt mig in i just att jag inte är insatt men utifrån mitt naiva perspektiv så verkar det knas. Ja jag tycker alltså men inser att jag sällan är insatt och vidmakthåller i mitt tyckande att det just är tyckande och inte något underbyggt alls.

Vuxna som möter barn och unga önskar jag är försiktiga i sitt tyckande om skolan. Barn och unga går i skolan och kan utifrån sitt perspektiv tycka, vuxna som jobbar i skolan kan tycka. Ni andra som sällan besöker en skola och som själva gått i skolan förr kan tydliggöra detta i samband med ert tyckande.

Jag som lärare ser kollegor som kämpar väldigt mycket för att få nästa generation redo för nästa nivå. Detta trots att lönen för en lärare som gått en femårig utbildning på universitet eller högskolenivå är relativt låg. Arbetsbördan otroligt hög och nej det kompenseras inte av det långa sommarlovet.

Visst är det mys att vara ledig på sommaren. Jag hade hellre haft en normal arbetsbörda, ha tid för de elever vi har och känna att man har en rimlig chans att lyckas i sitt arbete för en lön som är jämförbar med andra som gått femåriga högre utbildningar så som ingenjörer, arkitekter, jurister osv.

Vi lärare är de som skapar förutsättningar för att Sverige ska utvecklas till att bli ett land som inte får sämre levnadsstandard än vi idag har. Jag utgår ifrån att Pisa-resultatet skapar förståelse för att skolan behöver prioriteras och därmed även vi lärare.

Det jag vill förmedla är att vi borde ligga högre i Pisa-undersökningar eftersom vi vill vara framstående som land. Vi kan bara göra det om skolan inte ständigt drabbas av nedskärningar och nya idéer som framdrivs av personer i maktpositioner långt från skolans verksamheter.

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla barnen glädjas att fira få advent. När första ljuset brinner har saffransdoften fyllt hemmet och mor glädjas att fira advent.

Inte oroa sig jag har inte gått och blivit kristen men jag gör som svenskar gör mest jag tar det bästa från de traditioner vi i Sverige fått från vår kristna historia och anammar dem i mitt liv. Alternativen är att jag måste uppfinna traditioner själv och det är jag för lat för.

Så när första ljuset brinner så fylls huset av ljus, stjärnor och adventsstakar. Det är något visst med att ha gemensamma traditioner i ett land. Det skapar vi-känsla. För även om barn inte ska arbeta i Sverige så är det trevligt att få besök av grannbarn som lämnar de beställda ljus, kransar och blommor som de tidigare sålt till förmån för den lokala idrottsklubben.

Alternativet är att som i mitt fall så gör jag som mamma dessa försäljningar. Jag funderade skarpt på när arbetsgivaren frågade om verksamheter vid sidan om ifall de menade dessa försäljningar. Såklart inte men nog har jobbet jag tagit från barnen övat mig i försäljningsteknik. Fast nä det har allt som ofta sålts till mig själv. Ett år hade 10st 2gramsförpackningar av saffran i skåpet. Bra grejer. Ibland har det legat massor av parmesanostar i väntan på att nyttjas. Tur är att det är saker som håller.

Det är tyst i huset och endast jag är vaken. Eller nja det är inte tyst för tvätten går i fjärran, luftvärmepumpen susar men ja det är fridfullt.

Äntligen har vi bytt blad. Snön ligger vit på backen, julgardinerna är uppe och ja det känns bra.

Så har det inte alltid varit. För många är denna tid tuff. Jag kommer ha dagar då jag minns den tuffa tiden. Tiden när mamma lämnade mig för att vara på resande fot. Tiden då mamma var döende. Jular när äldre släktingar drack för mycket och skapade oro. Det var länge sedan. Spåren finns kvar.

Spåren har dock suddats ut en aning och har bytts ut mot fina stunder med mina småsyskon och den familj som blev min. Där juletid var något varmt, fint och härligt. Där maten doftade och hemmet fylldes av värme. Sen med mina egna barn som gör det hela ännu bättre. Min dotter som driver mig att se det fina och göra det fina. Se mina barn glittra när julen kommer till oss.

För mig byggs traditioner om och jag gillar det nya. Kanske inte så nytt längre men ack så härligt.

I väntan på att få se årets första avsnitt av julkalendern på SVT så får jag njuta av en dag på en pyntad skola. Väntar gör jag även om jag vill se NU. Jag har uppmanats av min dotter att vänta då hon anser sig inte hinna nu på morgonen så därför sitter jag nu här och låter bli.

För dottern och sonen gör jag vad som helst och vill någon av dem att jag väntar så gör jag det. Jag kommer fylla dagen med Julig musik och härligt leende både på utsidan och insidan.