Att vara Frida Frey

Plötsligt har jag lyckats sova 7:42 min. Några minuter av vakentid vid 5, men jag lyckades somna om. Så skönt.

Andra veckan av ledigt startar idag.

Jag slukar poddar om ADHD. Visst har jag alltid anat att jag fungerar annorlunda men inser att jag nog är rätt lik andra med ADHD. Hormoner styr, jag är sjukt känslig i perioder.

En Podd beskrev menscykelns olika delar och hur det påverkade dem. Jag känner igen mig. Jag har både trötta perioder, galna perioder och extra ordinärt känsliga perioder.

Då menar jag inte så där lite känsliga som gör en nere utan så känslig så att ljud skär in i själen, andras mående trycker sig in i mig. Jag har så svårt att värja mig så att jag blir överrumplad. Detta händer varje månad. Jag har inte förstått det förut. Såklart vet jag i teorin vad PMS och PMDS är.

Jag minns tillbaka på sentonåren när jag låg i sängen och vred mig av smärtor vid mens. Som vuxen hur tårarna trillade strax innan mens och ja hur ond världen verkade vara.

Tänk att en diagnos kan öppna ögonen. Jag har lång väg att gå och jag tar mina stapplande steg.

Idag är jag stark och känt mig välmående i ca 2 år. Därför var jag redo att ta steget att göra en utredning. 2 år av 46 som stabil. Då menar jag inte superstabil utan mer ok.

Jag har ett liv jag trivs med och tydliga rutiner för att få allt att rulla på. Ruckas dessa så skakas jag om och märker snabbt att det skälver. Jag påminns om berg-och dalbanan jag levt i under hela mitt liv.

Visst har jag haft perioder där jag mått ok förr men eftersom jag också har svårt med minnet och lever i nuet så känns det starkt att veta att 2 år av stabilitet skapar grunden för det jag nu genomgår.

Över helvetetsgapet så går en stabil träbro. Jag lämnar den trygga sidan för att röra mig över bron där det går att ta olika vägar. Den stora trygga rakt fram med stöd och hjälp på vägen från omgivningen. De små terrängvägarna som lockar där spännande saker och nyfikenhet präglar men där fallen i alla hål kan bli jobbiga.

Jag väljer den stora trygga vägen där jag med stolthet går. Där finns tillgång till poddar, läkare, arbetsgivare och familj som på olika sätt gör vägen rakare och fallen mjukare.

Tack alla ni som finns runt mig. Tack alla ni som gör poddar och skriver information till kvinnor som har ADHD. Tack till mig själv som väljer den trygga vägen även om småstigarna verkar mer spännande och min nyfikenhet på de är stor.

Det känns oändligt stort att inse att jag inte är ensam om mitt sätt att vara.

Delar en bild på en av helgens projekt. Nej jag löste inte problemet men jag försökte.

Idag är det en Fridadag. Hemmafix. Torkat uppe på torktumlare, sorterst en sylåda, sett avsnitt av ny serie, vikt tvätt.

Glatt mig över att hitta ännu ett maka par strumpor.

Amerikanska pannkakor till förlunch, långkokt kött(av Ica) i pitabröd till lunch och sen lite mer chill vid serie.

Just nu sitter jag hos min lokala fotvård alltså Salt&Hav spa och har en kaffe. Fötterna i fotbad. Njuter.

Det är ett ställe jag besöker rätt ofta. Lyx, lyx, lyx som en viss kändis skulle uttryckt det.

Jag börjar komma till ro. Eller nej, inte till ro men börjar anpassa mig.

Trivs

Nästan alla jag möter som inte är lärare kommenterar lärares långa ledighet. Ja den är lång. Är det fördelaktigt? Jag tackar inte nej mitt i juli när ledigheten fortfarande har flera veckor kvar.

Det som inte fungerar är resten av året. Ungefär den 11/8 till ungefär den 11/6 gäller 45h+/veckan. För en som arbetar heltid i svenska och SO-ämnen kan det i perioder bli ännu mer. Första och sista veckan kan nog vara normala 40h/veckor.

Höstlovet arbetar vi 8:30-16:30 tre dagar. Jullovet är ledigt liksom sportlovet. Påsklovet och andra lediga dagar under åren behöver lärare ofta bedöma elevtexter, prov och annat som inte hinns med. Så ja i juli känns det himla fint att vara ledig.

Första veckan på lovet går åt till att komma ned i varv efter att ha satt betyg, städat skåp och hållit i avslutningar. Det har gått fem dagar sedan jag blev ledig. Huvudet snurrar fortfarande i megafart. Så är det säkert för alla människor. Det vet inte jag.

Nej det är kanske inte synd om oss lärare. Jag har själv valt mitt yrke. Jag hade ingen tanke på att välja läraryrket för att sommarlovet är långt. Min anledning var nog mest för att bevisa att jag kunde klara mig i skolans värld men också bevisa att jag kunde plugga svenska på eftergymnasial nivå.

Till hösten börjar vår nya rektor, nya elever anländer och ett nytt schema som styr min vardag i detalj läggs. Jag avundas ibland yrkesverksamma som kan styra själv fast jag vet att jag mår bättre av den struktur som normalt finns i en skolan.

Jag kommer så sakta komma in i lunket av ledighet. Två mål har jag satt upp. Jag ska öva in rutiner för var jag lägger mina nycklar, plånbok osv. så att jag i höst slipper leta konstant.

Det är också 7 dagar sedan jag fick en ADHD-diagnos. Är det någon skillnad? Ja men skillnaden är att jag ökat förståelse för mig själv. Jag har en lärkurva som går rakt upp. Jag längtar efter att få testa medicin så att min kropp kan komma till ro. Många ser mig som lugn. Jag är en kameleont eller skådespelare. Självkritiken haglar och självkänslan är bättre än förr men långt ifrån bra.

Jag kämpar och kommer fortsätta kämpa. Jag kommer kämpa mer. En diagnos gör inte att en person kan chilla utan att den får kämpa ännu mer med just de delar som är extra svåra.

I svåra perioder ökar mitt behov av att skriva för att bearbeta. Numera delar jag det jag skriver. Skrivandet är primärt för att bearbeta och jag gör det framförallt för mig själv men tycker om att dela. Jag har funderat på varför. En anledning är att det faktiskt är väldigt skönt att det läggs i en ordning och finns på en plats.

Tidigare har jag under perioder gjort fotoalbum som också har en tydlig struktur men där fokus snarare har legat på andra familjemedlemmar än mig själv. Här är fokus jag. Det är nyttigt för mig som nästan alltid fokuserar andra.

När det är nedskrivet så släpper jag det direkt. Det lossnar från tänket och frigör utrymme för andra tankar. Känslan är enormt tillfredställande.

Tänk dig att levt i 46 år och 6 månader i tron om att du inte kan, förstår eller att du är lat och tankspridd. Det är lång tid.

Att ha genomgått grundskolan utan att ha lärt dig speciellt mycket alls.

Ja ni som följt mig ett tag vet nog att det är mig själv jag pratar om.

Visst visade det sig att jag har en ojämn begåvningsprofil där arbetsminnet är klart under genomsnittet. Det är inte konstigt att jag därför minns det som svårt att hålla instruktioner i huvudet. Sifferminnet är extra svagt.

Andra delar ligger över genomsnittet eller inom genomsnittets övre del eller som sifferdelar i de lägre delarna. Det är många steg mellan de delar som ligger högst och de som ligger lägst. Tänk om jag som barn skulle fått kompensatoriska hjälpmedel precis som de med synnedsättning och hörselnedsättning får. Jag hade kunnat gå långt.

Då säger nog en del: ”Fast du har gått långt.” Och Ja det har jag. För en som hatade skolan är det mäkta imponerande att nu arbeta i en skola. Fast jag hade kunnat få må bättre, få förstå mig själv och slippa den inre oron.

För er som undrar varför jag genomgått ett begåvningstest som relateras till ovan så var det inom ramen för en utredning för att se om jag har ADHD eller Autism.

Många som känner mig i yrkeslivet eller för den delen privat säger nog:

”Autism?”

Det slutade med drag av Autism, vilket var väntat. Nej jag har inga specialintressen osv. som ni missat utan mest lite sociala sårigheter som mest märks inom mig.

Dock landade utredningen i en medelsvår ADHD.

Vad är då vitsen med att få veta det när man fyllt 46 år och 6 månader. Jo för även som vuxen kan man behöva medicin, hjälpmedel och förstå sig själv. Som kvinna kan symtom öka i samband med övergångsåldern precis som symtomen är tydliga på en tonåring men mindre tydliga på en vuxen som fått rätt stöd.

Jag är ledsen över alla år jag inte förstått mig själv, men framförallt är jag glad att jag fått möjligheten att inom ”vanliga” vården fått göra en utredning trots att jag inte är helt dysfunktionell.

Kommer jag förändras nu när jag fått en diagnos. Sannolikt inte men förhoppningsvis få stöd och hjälp för att kunna komma ner i varv.

Jag är stark, blir starkare och stärks.

Nästan 12 år på samma arbetsplats. För mig är det länge. Jag stormtrivs. Såklart finns det saker jag tycker mindre om men.

Tänk att varje år få se år nior flyga ut från grundskolan. Som Emil (min son) säger till Saga(min dotter) som slutar nian just i år: ”nu måste du aldrig mer räkna matte.” Hennes svar är fast det kommer jag göra. Såklart kommer hon göra det för hon vill läsa naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet så visst lär det bli en del matte. Fast Emil har rätt. Den obligatoriska skolan är slut för Saga och de nior jag släpper på skolan jag jobbar.

I år är det bara enstaka elever jag måste släppa. Det finns en del i mitt hjärta som tynger. Fler elever lämnar min grupp. En liten ovanligt fin undervisningsgrupp som har det extra tufft i skolan. Det är en ynnest att ha dem och det är tungt när de går.

Efter att ha haft daglig kontakt med deras vårdnadshavare och direkt med dem så finns bara tomhet kvar. Visst jag vet att det kommer nya och jag är beredd. Jag blir kvar och har genom dem lärt mig mer. Fullärd bli jag aldrig. Än finns plats för nya elever som kan lära mig saker. Alla har en plats i mitt hjärta.

Idag är även den en viktig dag. Min dotter går ut nian. Den där uppnästa envisa som kom ut till oss juni 2009. En stark, klok och stabil person som olikt mig går ut nian med bravur. Där jag gick ut med skakiga kunskaper lämnar hon den obligatoriska skolan med allt hon behöver för att klara sig i vidare skolgång.

Jag är så stolt över att jag som gick ut nian med 2:or har en dotter som går ut med allt annat än tvåor. Visst är betyg inte det viktigaste. Framförallt är jag stolt över att hon vågat gå sin egen väg. Pluggat när jag suckat och sagt att jag inte orkar. Vågat sätta sig emot mina könsneutrala kläder hon fick ha som liten och krävt sin egen flickiga stil. Hon har lärt mig så mycket. Hon finns där bredvid mig och stöttar mig. Hon är en fantastisk ung dam.

Jag är så stolt över Saga och alla de elever jag har. Jag ser er och jag vill se er. Ni är alla fantastiska på era egna sätt. Jag ser fram emot att fortsätta lära mig genom Saga och alla andra runt mig.

Gräsmattan har fått vara i fred. Borde klippas, ängen borde slås och trädgården ansas även i övrigt.

En helg springer förbi. Denna har ägnats åt att rensa garaget. Jag och min sambo har lite olika saker som ”måste” vara kvar. Vi har med övrigt fyllt ett släp.

Såklart finns mer att slänga och avyttra.

Dotterns cykel som hon växte ur för flera år sedan pumpade jag så nu är den redo för försäljning. En barnsits till cykel sitter ännu på sambons cykel. Våra barn är 13 och 15 år. Det var ett tag sedan den nyttjades.

En del är lagt i träda. En låda full med brev från en tid där mormor var i Stockholm och morfar var och pluggade ligger i en låda. Jag ser fram emot att ta mig an dem. De skrevs långt innan jag föddes. I väntan på att jag ska bli redo att läsa får de ligga kvar.

Idag bär det av till tippen. Ja precis mitt favoritutflyktsmål.

Himlen går från rosa till blå till nyanser av grå och vitt. I väntan på kyla står jag ut och dricker vätskeersättning för förlorad vätska.

I många år har jag nyttjat det närliggande spåret till promenader och numera löpträning.

Jag har historiskt promenerat med hund i koppel, själv och med kompis.

Dagen till ära löptränade jag själv. Underbart väder och vackert var det. Jag delar spåret med många andra löptränande, hundar, hundägare och promenerande personer i par, grupp eller i sin ensamhet. Det tycker jag om.

Många besvarar mitt hej.

Fler och fler hundägare har låånga koppel. När jag som löptränar kommer så möts jag av hund och en lina sen kommer ägaren. Hunden släpps ibland med det långa kopplet i släptåg. Detta när hunden valt en väg runt träd.

Det tycks svårt att hålla reda på kopplet. Det tar tid att hämta in hunden. Ofta går hundägare i bredd och tycker nog att jag ska flytta på mig.

Jag flyttar på mig och hälsar såklart.

I övriga trafiken alltså bland bilar så är det den som har ex en stillastående bil eller cyklist framför sig som ska vänta.

Biltrafik och skogsspår såklart inte detsamma, men nog tycket jag att det är hundägaren som ska se till så att andra icke hundvandrare kan röra sig fritt.

Jag vill inte snubbla på långa koppel, oroa mig för att hunden blir rädd när jag kommer och då skyddar sig eller behöva springa ute terrängen. Jag har också rättighet att vara där.

Vi kan väl tänka att som i vanlig biltrafik så gäller högertrafik. Om man har en hund som ibland växlar till vänstertrafik så är det hundägarens ansvar att se till att den inte är i vägen.

Jag gillar både människor och djur. Jag gillar både vilda, husdjur och djur som föds upp. Människor är okej och jag gillar de jag känner bättre än andra.

Jag lyssnade på en föreläsning om hur vi i skolan kan förenkla skolsituationen för barn med språkstörning. Lätt som en plätt. Bara se till att skala av, anpassa och sortera. Gör tydligt, konkret och använd visuellt stöd.

Fast allra viktigast är att bygga relation. Lyssna, var lyhörd och skapa goda förutsättningar. Detsamma gäller för de nyanlända, med ADHD, ADD, dyslexi, autismspektra och alla andra variationer av diagnoser. Sen ska de högpresterande få utmaningar. Så är det de enstaka som ryms inom ramen för ”normal”. Det kan vara samma personer som har flera av ovan nämnda diagnoser med mera men kan också vara helt olika personer.

I skolan där jag arbetar går 30 elever i varje klass. Jag träffar klasserna jag undervisar 175 minuter i veckan. Det är alltså 5,8 minuter per elev. Såklart är det inte 5,8 minuter för dem individuellt. Många minuter går till hela klassen. Läraren ska inleda och berätta vad som ska göras med en tydlig presentationsbild. Läraren ska föreläsa så att eleverna får en chans att lära sig något. Såklart får lärarprattiden inte vara för lång. Kanske 15 min på sin höjd. De 15 min ska anpassas till alla ovan individer så att alla får det de behöver.

Sen ska elever utföra något. Skriva text, samtala eller på annat sätt öva. När detta pågår ska läraren se till så att de som behöver lugn får det, de som behöver bensträckare få det och samtidigt ta extra rundor kring en del elever som behöver en lugn hand på axeln, stöttning att komma vidare eller bara vill berätta om något för dem väldigt viktigt. Det är inte orättvist för mig.

Allt detta ska ske i en sal där luften tar slut efter 15 minuter även om alla fönster är öppna. När jag säger alla så menar jag två.

Nej det är inte orättvist för mig. Det är orimligt höga förväntningar och någon måste förlora på situationen. Alla elever får inte precis exakt det de behöver. Det går inte. Jag är realist. Jag försöker. Jag gillar att undervisa. Det är inte orättvist för mig.

Jag kan byta jobb. Ibland tänker jag på hur trevligt det vore att arbeta på en pappersbutik. Ni vet en sådan som har fina, dyra, billiga, roliga och häftiga pennor. De har färgade papper, sudd, pennvässare och saxar. Allt i prydliga rader. Det är fullt av saker, prylar och molijoxer. Jag skulle njuta en dag eller två. Sen skulle jag längta efter människor att bygga relationer med.

Även om situationen i skolan är omöjlig så gör mötet med ungdomarna och kollegorna det hela värt det. Jag får besöka en pappersbutik då och då och för att sniffa på det ordnade livet som är förutsägbart.

Det är inte orättvist för mig. Fast aningen omöjligt att göra att riktigt bra jobb. Jag gör det tillräckligt bra. Jag duger. Jag överlever. Jag tycker det är kul att gå till jobbet.

500 elever anlände och fyllde korridorerna, klassrum och luften tog slut. En skola som byggdes för färre elever där ventilationen uppenbarligen är underdimensionerad tar ut sin rätt. Visst försöker husägaren att göra något då och då.

Tänk er ett klassrum likt det ni själva hade er undervisning i på 80-, 90-, 00-, 10-talet men säkert väldigt likt det ni som gick i skolan tidigare upplevde också men med 30-31 elever, en resursassistent och en lärare. De fönster som år att öppna är öppna. Ett på vid gavel till en pytteliten innergård, ett på glänt högt upp ovanför våra huvuden nära taket med kanske en glipa på 8cm i nedkant(max).

Ombytet av luft är minimal.

Eleverna som började sjuan var så tappra. Lyssnade på mig i oändlighet. Accepterade när jag sa åt dem att resa sig för att ändra ställning. Svarade på frågor fast det var första dagen. Jag är så imponerad!

Sa jag att vi också har rätt lyhört så när elever som alltid pratar men i normaljudniva, högljudda lärare som har vanan att överrösta passerar utanför så hörs det in.

Det är inte lätt att skapa ett arbetsklimat som är dugligt.

När jag får några minuter av reflektionstid då skolans rektorer tar över talutrymmet så kan jag bara tänka på nya kommunhusets lokaler med fin luft. På den föreläsningssal jag var i och lyssnade på föreläsningar i fredags som hade sköna stolar, luft som räckte till kommunens Alla lärare och rektorer, föreläsare och runtpersonal. Alla har det inte som vi i skolan.

När rektor lämnas salen så säger hon något om att vi borde ta oss utanför lektionssalen eftersom det är luftbrist. Ja som tur är hade jag planerat en tur till nödutgångar, återsamlingsplats och konstgräsplanen.

Hur kan vi i Sverige acceptera att våra barn måste vara hela dagar i salar som antingen är för varma, för kalla och alltid lider brist på syre. Vi kan anpassa undervisningen hur mycket som helst för individer och gruppen men görs inget för att skapa en god luftkvalité så kommer det fortsätta vara barn som somnar och får huvudvärk. Eleverna tror att det är de det är fel på. Det är det inte.

Visst vi kan sätta in små fläktar som rör runt ickeluften och blandar våra virus med varandra. Det kanske känns aning bättre men är som att ge en helt blind glasögon. Man gör något men det är till ingen nytta. Personen ser kanske snyggare ut men ser inte bättre. Den behöver ju verktyg som ersätter synbristen. Ledarhund, blindpinne eller assistent.

Återigen fylls jag av glädje när jag tänker på alla leenden, pirriga elever, spända elever och energi som fyllde skolan igår. Det var så härligt!

Jag är vuxen och borde säga ifrån. Varför gör jag inte det. Varför vägrar jag inte jobba när luften är slut. Jag vill inte behöva byta arbete. Jag vill vara lärare. Det är det roligaste jag vet att hänga med ungdomar. Kanske kommer luftkvalitén förbättras och temperaturen hålla standarden för andra arbetsplatser.

Idag är det dags för sjuorna att göra övningar i grupp. Samarbetsövningar inom klassen. År 8 och 9 med sina lärare är på utflykter så idag kommer luften räcka. Det ser jag fram emot.

Det är kul och givande att arbeta i skolan.

Läsår 24/25 startar för eleverna. Ja har innan dess en dag kvar av förarbete. Många jag träffar utanför skolans värld undrar vad lärare gör innan eleverna är på skolan.

Vi började i torsdags och har sedan dess lyssnat på föreläsningar om hur skärmar påverkar hjärnan(Torkel Klingberg) där vi fick veta det vi såklart alltid vetat att läsa i riktiga böcker och skriva med pennor är fördelaktigt. I en framtid kan läromedel digitalt ha nått den nivå som behövs för att de ska överglänsa skolboken men inte än.

Vidare har vi lärt oss om hur vi i skolan kan inkludera nyanlända men också skapa bättre förutsättningar för alla barn att lyckas i skolan. Det var modersmålsenheten på Täby kommun genom Ida Möller.

I övrigt har vi haft möten, möten och möten.

Avbrott för lunch som faktiskt varat i en timme. Där vi kunde prata med vuxna utan att ansvara för att skolmatsalen är en lugn plats.

Mellan det andra har vi gjort klassrumsplaceringar, skåpplaceringar planerat uppstartsdagar.

Planera undervisning har jag inte ens börjat med men å andra sidan så har jag allt klart. Det har jag gjort innan.

En dag kvar innan de kommer. I mitt fall tar jag emot en ny mentorsklass med 30 12-13åringar. Jag har träffat dem en gång. JAG ÄR NERVÖS. Tänk om de inte kommer trivas. Tänk om jag säger något dumt (det lär jag göra). Tänk om jag inte kommer kunna skapa en trivsam stämning. NERVÖS!

Sista dagen innan de kommer blir det mer föreläsning. Jag kommer att bli uppdaterad om att undervisa barn med språkstörning och vad som är viktigt för att skapa ett bra klimpat för inlärning. Kommer jag att vara redo imorgon?

Jag kommer överleva. Får jag en elev att le, ingen att gråta och min nya mentorskollega inte klagar på mig hos rektor så kommer jag att vara supernöjd.