Att vara Frida Frey

Detta är sommaren när jag lärt mig att måla hus. Varför har jag inbillat mig att jag inte kan det innan. När jag väl gör något så är det sällan lagom. Jag vill slutföra och arbetar hårt. Det är tillfredställande att se stugan återfå livet.

Det svåra är kvar och ja jag ska utmana mig själv genom att klättra högt på stege.

Visst har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen men jag kör på lite väl hårt.

Jag önskar jag kunde vara stilla. Min kropp gör ont av att vara stilla. Det stör mig. Det gör mig okoncentrerad och trött.

En annan sak som gör mig trött är att vakna klockan 5. Det gör jag nästan varje morgon. Många har en förmåga att vänta på dygnet till att vara uppe sent. Det har inte jag. Jag vaknar fem. För mig väcker det oro.

Så var det den där sommaren när jag var sjuk i utmattning. Är jag det igen. Nej! Jag uppfattar inte det. Varför vaknar jag vid fem då. Ja men det kanske är min dygnsrytm. Enklast är om ja slutar streta på kvällen. Jag försöker nämligen stanna uppe längre. Jag kan strecka mig till 22:30.

Sova på dagen är så skönt men jag för nattsömnens kvalité är det såklart helt värdelöst.

Jag har ofta ont. Min far menar att efter 40 kommer krämpor och ja som vanligt har han rätt. Fast det onda ska inte vinna. Jag kämpar, stretar och testar olika saker. Snart blir det säkert vändning och min höft börjar samarbeta igen.

I trädgården sjuder liv. Gurkväxten jag fått av en god kollega ger skörd, tomatplantor likaså. Ängen visar sig mer samarbetsvillig än tidigare men nja det är inte det vackraste jag sett.

Det är ett smultronår. I trädgården är de stora som sällan skådats av mig. På landet är det enormt många. MUMS!

Ute blåser det. Himlen är oskyldigt blå och jag ska ut i spåret om en timme. Tills dess ska jag streama.

Gruset ligger tätt på vägen, ljuset har kommit tillbaka och grannarna börjar skönjas. Trevligt tycker jag.

På skolan har nationella provperioden dragit igång. Eleverna är nervösa och gör sitt bästa. Denna vecka är det No. Mer exakt har vår skola tilldelats fysik. Härligt.

För mig innebär det en del provvaktande och därmed också reflektionstid. Hur skulle jag klara mig. Sådär säkert. Prov var aldrig min grej. Det gav mig stresspåslag och jag kunde inte fokusera. Hjärnan blev som ett tomt ark papper.

På den tiden skrevs allt förhand. Uppsatser var oläsbara för jag försökte dölja min oförmåga att stava med slarvigt skriven text. Nä det fungerande inte. Var det ett aktivt val eller kunde jag inte forma bokstäver. Såklart var det en kombination.

En del av er undrar säkert hur jag har det med handskriften idag. Möjligen lite bättre men bokstäver faller fortfarande bort och jag är inte känd för att skriva tydligt. Idag är det inte ett aktivt val för att dölja min oförmåga att stava. Det tar för mycket energi från mig att skriva rätt och forma bokstäver. Såklart försöker jag. Jag ser när det bli fel. Jag har ett öga för skriftspråket. Oroa er inte. Min svaghet är en styrka.

När jag på fredag ska vakta fysikprov skulle det vara kul att utföra provet för att se hur det går. Jag läste inte fysik på det sättet i högstadiet. Vi hade NO. Vi fick inte vara i en labbsal. Det såg klasskompisar till. På den tiden satte man inte in extrapersonal för att stötta de elever som hade svårt att fokusera. På den tiden straffades hela klassen.

Vi hade NO i ”vanlig” lektionssal och även där var det stökigt men mindre farligt. Ingen som lekte med eld, ögondusch eller annan utrustning. För mig slocknade intresset för skolan långt innan. Jag önskar att min skolsituation sett annorlunda ut.

Jag tänker på mina elever. De har det så bra. Jag klagade aldrig. Det gör våra elever. Våra elever har fått förutsättning att klaga. För att ifrågasätta behöver man inneha kunskap och en förmåga att uttrycka sig. Jag hade inte det. Mina elever hade aldrig accepterat att det var stökigt på lektioner. De hade lyft det med rektor. Det är bra.

Även på min tid fanns säkert en läroplan och ett innehåll som skulle följas. jag undrar så hur de kom undan med att inte ge oss möjligheten att utföra laborationer.

Provperiod, vårperiod och snart kommer sopbilen och tar bort gruset. Molnen är täta på himlen och snart snart vaknar de andra i huset.

Jag och småkusinerna väntar på att husets andra vaknar. Den grå katten har somnat i soffan bredvid mig. Lillgrabben börjar leka med en boll. Lilltjejen rullar på gymnastikutrustningen. Mina sover liksom småkusinernas föräldrar. Snart, snart vaknar alla.

I telefonen väntar meddelande från 1177 om att sonen min snart fyller 13. Då kan jag inte längre hantera hans journal. De börjar bli stora.

I väntan har jag sett ”The Crown”. Jag är redo att lämna datorn till sonen snart så att han kan se polisserien. Höften min krävde en tablett och den har börjat verka och jag kan tänka mig en motionstur.

2023 har varit ett bra år på många sätt. Håller tummarna för att sista dagen också går i samma andra. Smålandsfamiljen samlas och vi kommer ägna dagen, kvällen och senkvällen åt varandra, vid sidan av varandra och alla får sitt.

Imorgon är det 2024. Ännu ett år och ja det ser jag fram emot.

Det är tiden på året då skolan sjuder av ångest, oro, frustration och ibland ilska. Fast också glädje, värme och liv.

Betygsättningstider. Provrättningstider. Bedömningstider. Drömmen om att få njuta av julmånaden utan de tre BPB är för mig högaktuell. Gårdagens Luciakonsert bröt BPB men visst är hjärnan minn full av tankar oavsett tid på dygnet. Jag sover sådär. Vaknar och tänker att jag glömt något.

Glömt ha ett bedömningstillfälle, glömt bedöma, glömt sätta betyg. Än är betygen inte satta och nej jag har inte glömt sätta dem. Planen är att de ska vara satta fredag vid 17. Får se om jag håller min plan.

Drömmen om att ha en helg i julmånaden där tankarna inte är på BPB utan där jag får njuta av föreställning med bästa brorsorna. Fira mig själv med finaste familjen min och starta julefriden.

Visst är det några dagar kvar av lektioner även kommande vecka men det blir kul. Det är kul med BPB också och jag vill inte byta ut mitt jobb. Jag trivs med att möta elever, kollegor och fyllas av skolans atmosfär.

Drömmen får gärna förbli en dröm för jag vill finnas i skolan även om det gärna skulle få vara mindre kulmen. Kulmen börjar i sep och slutar i juni med några Mount Everest-toppar i nov, dec, mars, maj, juni. Däremellan är det mer av K2 eller ibland Kebenekaise men sällan Møllehøj. Jag skulle kunna tänka mig en platå då och då som mer är i höjd med Löttingekullen.

Låt bergsbestigningen av Mount Everest fortsätta. Snart är jag på toppen.

Vi vuxna ägnar jättemycket tid till att tycka. Det går bra. Jag vill beskriva hur vuxna ibland gör tankevurpor. Jag uppfattar att väldigt många har mycket starka åsikter om en det ena en det andra.

I skolan arbetar väldigt många personer med olika utbildning, behörigheter och erfarenheter. De möter personer (elever) med varierad historik och genetiska förutsättningar. Klasser består av individer med stor variation i fallenhet för ämnet, möjlighet att få hjälp hemma eller förmåga att lära sig. I svenska skolan går nästan alla elever i ”storklass”. I svenska skolan är storklasserna ca. 30 elever.

Våra barn och unga klarar sig inte bäst i Pisa-undersökningar. Lärare är högutbildade och är en profession med legitimation men är inte ett yrke så många vill åt.

Nästa generation individer presterar olika bra i skolan beroende på om de fått kvinnligt eller manligt födelsenummer. Såklart kan det vara så men det kan också vara för att vi föräldrar uppfostrar våra barn olika. Eller för att vi är genetiskt olika. Eller för att det är så vi vill att det ska vara. Vem vet. Jag vet inte men jag brukar sällan tänka på om det är en flicka eller pojke jag betygsätter utan snarare hur vederbörande presterat.

Då menar jag hur de skriftligt, muntligt och på en mängd olika sätt presterar i de olika uppgifter som skapas. Det är ibland barn som inte lyckas med uppgifter och då ser jag det som ett misslyckande i min profession. Jag ser det som att jag som lärare inte nått fram.

När elever är stökiga, busiga och inte sköter sig säger jag ifrån. Är det någon som ifrågasätter eller skyller i från sig blir jag argare. Inser personen att den gjort fel är jag förstående.

När vuxna tycker och ja det gör även jag så förmedlar jag det direkt till aktuell instans och individ. Jag hör alltså av mig till mina barns lärare och den rektor som arbetar i skolan där de går. Det gör jag när jag inte riktigt instämmer i sådant jag får veta. Jag utgår sällan ifrån att mina barn har rätt utan lyssnar och bildar mig en egen uppfattning.

Detsamma gäller i den skola jag själv arbetar i. Jag lyssnar, bildar mig en uppfattning och pratar med inblandade. Jag tycker ofta men skiljer på tyckande och underbyggd åsikt.

Jag brukar undvika att tycka om sådant jag inte satt mig in i. Eller åtminstone så utger jag mig i de fall jag inte satt mig in i just att jag inte är insatt men utifrån mitt naiva perspektiv så verkar det knas. Ja jag tycker alltså men inser att jag sällan är insatt och vidmakthåller i mitt tyckande att det just är tyckande och inte något underbyggt alls.

Vuxna som möter barn och unga önskar jag är försiktiga i sitt tyckande om skolan. Barn och unga går i skolan och kan utifrån sitt perspektiv tycka, vuxna som jobbar i skolan kan tycka. Ni andra som sällan besöker en skola och som själva gått i skolan förr kan tydliggöra detta i samband med ert tyckande.

Jag som lärare ser kollegor som kämpar väldigt mycket för att få nästa generation redo för nästa nivå. Detta trots att lönen för en lärare som gått en femårig utbildning på universitet eller högskolenivå är relativt låg. Arbetsbördan otroligt hög och nej det kompenseras inte av det långa sommarlovet.

Visst är det mys att vara ledig på sommaren. Jag hade hellre haft en normal arbetsbörda, ha tid för de elever vi har och känna att man har en rimlig chans att lyckas i sitt arbete för en lön som är jämförbar med andra som gått femåriga högre utbildningar så som ingenjörer, arkitekter, jurister osv.

Vi lärare är de som skapar förutsättningar för att Sverige ska utvecklas till att bli ett land som inte får sämre levnadsstandard än vi idag har. Jag utgår ifrån att Pisa-resultatet skapar förståelse för att skolan behöver prioriteras och därmed även vi lärare.

Det jag vill förmedla är att vi borde ligga högre i Pisa-undersökningar eftersom vi vill vara framstående som land. Vi kan bara göra det om skolan inte ständigt drabbas av nedskärningar och nya idéer som framdrivs av personer i maktpositioner långt från skolans verksamheter.

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla barnen glädjas att fira få advent. När första ljuset brinner har saffransdoften fyllt hemmet och mor glädjas att fira advent.

Inte oroa sig jag har inte gått och blivit kristen men jag gör som svenskar gör mest jag tar det bästa från de traditioner vi i Sverige fått från vår kristna historia och anammar dem i mitt liv. Alternativen är att jag måste uppfinna traditioner själv och det är jag för lat för.

Så när första ljuset brinner så fylls huset av ljus, stjärnor och adventsstakar. Det är något visst med att ha gemensamma traditioner i ett land. Det skapar vi-känsla. För även om barn inte ska arbeta i Sverige så är det trevligt att få besök av grannbarn som lämnar de beställda ljus, kransar och blommor som de tidigare sålt till förmån för den lokala idrottsklubben.

Alternativet är att som i mitt fall så gör jag som mamma dessa försäljningar. Jag funderade skarpt på när arbetsgivaren frågade om verksamheter vid sidan om ifall de menade dessa försäljningar. Såklart inte men nog har jobbet jag tagit från barnen övat mig i försäljningsteknik. Fast nä det har allt som ofta sålts till mig själv. Ett år hade 10st 2gramsförpackningar av saffran i skåpet. Bra grejer. Ibland har det legat massor av parmesanostar i väntan på att nyttjas. Tur är att det är saker som håller.

Det är tyst i huset och endast jag är vaken. Eller nja det är inte tyst för tvätten går i fjärran, luftvärmepumpen susar men ja det är fridfullt.

Äntligen har vi bytt blad. Snön ligger vit på backen, julgardinerna är uppe och ja det känns bra.

Så har det inte alltid varit. För många är denna tid tuff. Jag kommer ha dagar då jag minns den tuffa tiden. Tiden när mamma lämnade mig för att vara på resande fot. Tiden då mamma var döende. Jular när äldre släktingar drack för mycket och skapade oro. Det var länge sedan. Spåren finns kvar.

Spåren har dock suddats ut en aning och har bytts ut mot fina stunder med mina småsyskon och den familj som blev min. Där juletid var något varmt, fint och härligt. Där maten doftade och hemmet fylldes av värme. Sen med mina egna barn som gör det hela ännu bättre. Min dotter som driver mig att se det fina och göra det fina. Se mina barn glittra när julen kommer till oss.

För mig byggs traditioner om och jag gillar det nya. Kanske inte så nytt längre men ack så härligt.

I väntan på att få se årets första avsnitt av julkalendern på SVT så får jag njuta av en dag på en pyntad skola. Väntar gör jag även om jag vill se NU. Jag har uppmanats av min dotter att vänta då hon anser sig inte hinna nu på morgonen så därför sitter jag nu här och låter bli.

För dottern och sonen gör jag vad som helst och vill någon av dem att jag väntar så gör jag det. Jag kommer fylla dagen med Julig musik och härligt leende både på utsidan och insidan.

Intensivt är ordet som beskriver arbetsveckan. Fast ett annat ord är fantastiskt rolig. Varje år när nationella proven drar igång och det är svenskans tur sitter jag där och lyssnar på framtidens vuxna.

Samtalen som föranleds av att gruppens medlemmar läser varsin text är intressanta och givande. Jag slukas ibland av deras kloka funderingar om allt från strävan av att vinna till hur könsnormer förändrats genom tiden. Allt har de såklart inte på det klara men oj så mycket dagens ungdomar vet.

Referensramen för barnen skiljer sig åt då deras intresseområden är olika men där de har det gemensamt att de åtminstone gått i samma skola i 2,5 år. De är inte alltid ense i samtalen men lyssnar, möter och argumenterar på ett imponerande sätt.

Jag är hoppfull och glad över att få möta framtidens vuxna. Visst är det ibland krokiga vägar de går på och visst gör de ibland knas. Jag ser fram emot att fortsätta möta ungdomar i deras skolvardag.

Visst är det en högintensiv tid i skolan. Visst är det mörkt. I skolan sjuder livet och barnen hemma gör det de ska. Jag reflekterar att nog är det fler stunder av lugn.

Någon frågade när det är jullov och jag visste inte. Nä för jag tänker att det är ju oändligt långt bort. Fast kanske är det snarare än så.

Än lyser solen en stund på dagen. Än finns fullt av energi. Och snart kommer julen och lyser upp. Å såg ni jag satte ett och i början av en mening.

En del tycker att lärare i svenska ska veta hur allt stavas, kunna alla grammatiska regler och kunna rabbla dessa. Jag kan inte multiplikationstabellen(inget behov som svensklärare men en del anser att man ska kunna den) och nej jag kan inte snabbt svara på frågor om hur man ska prata. Talspråk är och kommer alltid att vara friare än formellt skriftspråk. Språk ska anpassas till sammanhang.

En del kan anpassa språket efter sammanhang. Det kan jag. Det förväntas vi kunna. En del kan det inte. Tråkigt för dem. Min pappa brukar säga: Prata med folket på folkets vis (såklart inte bara han som säger). Och med det menar han inte att han skulle vara högre än andra utan att man just ska anpassa sig efter sammanhanget.

Precis som min far utbildade jag mig sent i livet. Gymnasiet passerade jag utan godkänt i några ämnen. I gymnasiet hade jag underkänt i exempelvis svenska. På universitet hade jag svårt för vissa kurser men kom igenom. Andra kurser fick jag höga betyg i. Vem bryr sig? Jo jag för minnet av att bli underkänd i ämnen sitter djupt. Skolan är viktig.

Jag blev inte underkänd i ämnen förrän i gymnasiet. Det borde jag blivit redan i högstadiet. Varför blev jag inte det? Jo jag var snäll flicka som ofta använda min sorg över förlorad mor som anledning till att jag inte gjorde skolarbetet. Det accepterades av skolan och jag släpptes igenom. DET VAR FEL!

Tänk om jag hade fått rätt stöttning i skolan. Då kanske jag inte behövt få höra: Frida det kommer aldrig bli något av dig! (uttalat av speciallärare på min högstadieskola)

Om jag fått underkänt tidigare och krav hade ställts så hade jag kanske inte gått ut högstadiet med 1:or och 2:or i teoretiska ämnen.

Snart lyser julen och jag ser ljust på tillvaron. Jag trivs och utvecklas.

Länken till min mamma bröts för ett år sedan när mormor gick bort. Jag står stabilt. Hennes sista år var tuffa för mig och det var svårt att hinna med både den egna familjen och hennes behov. Jag lärde mig mycket och utvecklas som person. Det är ännu något jag kan lägga i min ryggsäck.

Samtal med henne som förvirrad, arg, ledsen, frustrerad. Samtal med läkare, vårdkontakter av olika slag och hemtjänst var något jag ägnade mycket tid till. Så var det allt fixande och handlande.

Det jag vann var många fina stunder med min mormor där hon berättade saker från förr. Jag lärde om min historia, mitt liv, hennes liv och hur samhället såg ut genom hennes liv.

Ikväll är det frid i mig. Jag har min mormor i mig och det är tryggt. Jag har min mamma i mig. Tiden efter mormor var initialt en tid av rensande, sorterande och tömmande av lägenhet. Även om hon dödsstädat relativt väl så tog det tid. Det var bra. Det gav tid för reflektion.

Sen har trötthet kantat delar av tiden. Återhämtning och vardag. Dagar som gått, veckor som passerat och ja nu har det gått ett år. Jag tänker ofta på henne. Ser på foton. Passerar saker hon ägt som jag valt att spara.

Jag bygger nya minnen och skapar nya minnen. Det känns bra och jag ser ljust på livet. Hon var färdig med sitt liv och jag är långt ifrån klar. Jag bor i kommunen där vi blir äldst. Undrar så om jag går om henne. 94 år och 9 månader blev hon ungefär. Jag saknar henne.