För mig skyndar livet enormt snabbt. Jag har hunnit med två krasslighetsperioder under ht 25. På skolan fungerar inte plattformen som är det verktyg vi använder mest helt optimalt. Det har gått ca. 6 veckor sedan första dosen. Det är en jobbig höst för mig. Jag behöver rutiner och enkel vardag.

Hemma blir högarna större, stöket mer och ja det är jobbigt. Jag accepterar att hösten är extra jobbig. Det är jobbigt att börja med ny medicin. Stark medicin har många bieffekter.

Jag ser ändå ljust på det hela.

Plattformen på skolan är inte funktionell. Jag vägrar skapa andra sätt att göra mitt jobb. Även om det skapar ångest i mig så försöker jag acceptera läget. Undervisningen görs, eleverna lär sig och jag är säkert en helt okej lärare.

Jag vill kunna fylla i bedömningsmatriser och sammantagen bedömning som jag gjort historiskt och som självklart legat till grund för den rättvisa bedömning jag utfört i de ämnen jag undervisar. Tills jag kan det så får jag famla i mörker. Hålla tummarna för att jag minns i huvudet, grundar mina bedömningar på rätt saker och vet hur jag tänkte när jag fyller i det vaga system som nu finns och sen i dec ska sätta terminsbetyg..

Kanske får jag som många av mina mycket mer kompetenta kollegor ha två system så att jag vet att när plattformen vi har förändras så har jag ett eget fungerande system. NEJ! jag vill inte dubbeljobba. Jag vill att det system min arbetsgivare köpt in ska innehålla de funktioner jag behöver.

Under mina 12 år som lärare har jag varit med om att ha bytt system minst 4 gånger. Vid alla övergångar så dras mattan bort och systemen är inte kompatibla och det som byggts upp i ett system fungerar inte i nästa.

Just denna gång är det annorlunda. Det är samma plattform men där de som gör den bestämt sig för att bygga om under pågående period. Innan det är färdigt implementeras det för oss och många av de funktioner som fungerade tas bort innan nya är igång.

Jag jämför med en tandläkare som har en journal att registrera patienters munhälsa. Systemet fungerar okej. Plötsligt bestämmer sig företaget de köpt den från att bygga om systemet. De plockar då bort den där funktionen att skriva in vilka tänder som har hål. Var hålen sitter och hur stora de är. Dock ska tandläkaren undersöka patienten, följa upp och senare laga hålen.

Ungefär så har jag det. Jag kan ta närvaro, jag kan lägga in läxor, jag kan bedöma uppgifter, men endast på två på enklaste sättet. Jag kan informera eleven om den är underkänd, godkänd eller mer än godkänd.

I jämförelse med tandläkare kan hen alltså se att något är fel på tänderna och ta digitala röntgenplåtar men i programmet kan tandläkaren bara fylla i att det finns ett hål eller många hål. Det går inte att fylla i vilka tänder som har karies och hur stort eller djupt. Det går heller inte att registrera om tandköttet ser inflammerat ut eller om någon tand växer snett.

Funktionen att skriva in ovan detaljer kommer 30 oktober. Sen kommer också möjligheten att koppla röntgenbilder till rätt patient senare i höst, Tandläkaren har alltså undersökningar som vanligt och förväntas laga rätt tänder och utföra sitt uppdrag ändå trots att hens journalsystem är under ombyggnad. Tandläkaren kan ju ha en kalender där den gör noteringar så att den kommer ihåg vilken tand som ska lagas i slutet av september på patienten den träffade i augusti.

Det är så här jag som lärare har det. Jag förväntas alltså ta in bedömningsuppgifter men kan inte registrera elevernas resultat på ett vettigt sätt så att när jag sen i dec ska sätta mig och sätta terminsbetyg kommer jag inte ha ett system där jag kontinuerligt kunnat registrera hur det gått för eleverna om jag själv inte hittat på ett eget system. Jag kan registrera att den enskild eleven når mer än godkänd nivå. Jag förväntas ändå sen kunna sätta betyg D, C, B och A.

Informationen har gått ut att möjligheten att fylla i bedömningsmatriser och sammantagen bedömning för mina ämnen kommer. Det är under utveckling. Jag påminner om att det här är funktioner som fanns och som fungerade.

Inte så konstigt att jag som också har ADHD uppfattar denna höst som lite tung. Jag har ju också startat medicinering för att få ett lugn i huvudet. Det är bra och jag gillar hur jag numera kan fokusera mer och lättare kan stanna i även tråkiga arbetsuppgifter längre men då blir det extra jobbigt när plattformen krånglar och jag ändå inte kan utföra mitt arbete.

Det är alltså inte så konstigt att jag känner mig stressad, oroad och frustrerad.

Jag vill kunna utföra mitt jobb. Jag har hög ambition om att vara transparant gentemot min elever så att de vet hur de ligger till inom det ämne jag undervisar dem i.

Jag är övertygad om att en tandläkare som har ett system som beskrivs ovan och som jobbar inom ett skattefinansierat system inte skulle kunna ha öppet. Det är kanske inte lika farligt att tandläkaren råkar borra i fel tand. Eller är det kanske lite farligt att jag råkar sätta fel betyg när det råkar vara betygen som ligger till grund för gymnasieantagningen.

Det spelar väl ingen roll om vilket av betygen D, C, B eller A jag sätter. Det är ju mer än godkänt. Sen att eleven som då får D men borde fått A inte kommer in på det gymnasie hen vill är väl inte så petigt.

Jag vill kunna registrera nivåer en uppgift når kontinuerligt i det system jag tilldelats så att jag i slutet av terminen kan betygsätta efter det.

Visst kommer jag lösa det. Jag kommer sätta betyg och jag kommer bedöma uppgifter så att jag har betygsunderlag som visar vilket betyg jag ska sätta.

Det är ingen skön och lugn höst. Detta tillsammans med startande av medicin har skakat om mig. Jag kommer att klara det.

Nu är det dags att träna så att min frustration flyger sin kos och jag sen på eftermiddagen kan läsa elevnoveller som jag inte kan registrera bedömning för.

Idag besöker jag en ort lik den jag växte upp i.

Butiker som fanns i min uppväxt finns här idag. Nostalgin slår till.

Jag blir sugen på solrosfrön.

Under min uppväxt var det Flemingsberg idag är jag på besök i Jakobsberg. Olika sidor om Stockholm men lika på flera sätt.

Dofter slår emot mig. Känslan av liv, energi och ett sammanhang jag så väl känner igen mig i och inte trodde jag saknade.

Sitter och ser ut över ett torg fullt av rörelse.

Jag gläds över att min Saga deltar i en uppvisning här.

Bakom mig vid baren sitter stammisarna och tar en öl. Ute rör sig folk födda i Sverige, nyanlända, tidigare invandrat blandat med åldrar. Så härlig energisk och glad stämning.

Personalen med tydlig dialekt från en annan del av Sverige.

In kommer en burgare och i högtalaren ljuder ljuv musik.

Så trivsamt.

Många fina minnen ur en svinnen tid väcks.

Kvinnor med sjalar och deras barn. Unga killar som klustras och folk som småpratar.

Jag njuter.

Dottern som börjar natur på gymnasiet på måndag har ägnat veckan åt att jobba på kulturfestivalen.

Den cirkusgymnast hon varit redan sedan liten låter andra barn testa på det hon gör flera gånger i veckan.

Två gånger per dag har det också varit uppvisning. Min tös som tidigare bara uppträtt för närmast anhöriga gör nu uppträdanden på Kungsträdgården.

Jag är så grymt stolt.

Hon är en stabil tjej som kan både konsten att plugga, vågar utmana sig på cirkusgymnastik och truppgymnastik.

sSen är hon omtänksam också. Hon kom just och erbjöd mig mango i väntan på föreställning.

Från att ha sett och pratat med runt åtta personer om dagen till att omges av 50 är brutalt. Det babblades, berättades, kaffemaskiner lät och fläkten i ett rum var helt klart på.

Det var förvånansvärt härligt.

På kvällen så fick jag mig en cykeltur till det lokala centrumet. Där gjorde jag ett kort ärende. Även det hanterbart.

Något märkligt har skett. Jag överlevde första dagen utan att vara utmattad.

Jag överlevde även andra dagen. Det är helt oväntat vad energi jag har.

Är det så här andra människor känner?

Visst jag har lite huvudvärkskänning, det är full av tankar efter dagens föreläsningar och det flyger tankar om måsten men jag är fungerande.

Imorgon är det tredje dagen och jag har också ett läkarbesök inplanerat. Spännande. Ja det är verkligen spännande. Det gäller den diagnos jag fått.

Tankarna går. Undrar om de kommer vilja sätta in medicin. Kommer jag notera någon skillnad. Kommer det lugna sig i skallen.

Min största önskan är att komma ned i varv. Behålla en tanke mer än 2 sek. Att inte behöver störas av varenda litet ljud, ljus eller distraktion. Kanske är det mycket begärt.

Jag har haft några bra dagar och tänker då direkt att är det såhär är det väl inget problem. Fast jag anar att två bra dagar inte räcker för att säga att det flyter på bra.

I väntan på maten försökte jag fånga lugnet. Det genom att skriva av mig.

Stal denna bild och citatet ”Som hon ser det har personer med adhd inte en koncentrationsbrist, utan en koncentrationsförmåga som är varierad och intressedriven.”(Åsa Samuelsson lektor på Högskolan i Gävle”. Jag instämmer. Jag är jättebra på fokus när jag förstår och vill.

Till exempel kan jag lätt fokusera när vi pratar om elever men är helt värdelös på fokus gällande klassrumsplaceringar. Jag förstår att båda uppgifterna är viktiga. Jag är rätt bra på att organisera möten med föräldrar och elever men helt kaos i att börja planera undervisning.

Vissa saker klarar jag utan uppstartstid och andra är promt omöjliga.

Jag behöver ett tag för att komma ihåg. Jag är rätt långsam. Det är faktiskt rätt så jobbigt.

Ett gympass gör att jag kommer ned på jorden och jag avslutar kvällen med lugna tankar.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

bakom kassan skiner de upp när de inser att jag har frikort. Själv inser jag att det ju innebär att jag behövt bruka vården mer.

Jag är såklart tacksam för att få tillbaka lite skattepengar jag genom åren betalt in.

Det är för mig inte självklart. Jag vill inte belasta i onödan. Gör jag det? Nej det tror jag faktiskt inte.

Efter lite ögonundersökningar väntar jag igen. Doktorn ska titta på vad undersökningarna visat.

Just träffat den roligaste läkaren. Inlån från Värmland. Verkar älska sitt jobb. Helt underbar. Berättade att han fick utbyta erfarenheter med kollegor här och familjen gick på HM. Haha.

Och ja mina ögon var i finfint skick om man bortsåg från den buckliga synnerven som han i te var det minsta oroad för.

Bästa läkarbesöket på länge. Vilken stjärna.

Så åker jag hem för att se vad dagen ger.

Om precis en vecka börjar arbetslivet igen.

I artikeln ”Så hanterar du jobbångest efter semestern” så tipsas vi av specialistpsykolog.

Petri Kajonius, docent i psykologi och personlighetsforskare vid Lunds universitet säger ”Fokusera på något du gillar med jobbet första dagen”. Jag tänker att jag ska fokusera nuet. Det ska bli kul att träffa alla gamla kollegor.

I artikeln finns en lista:

1. Acceptera läget och ha tålamod

2. Ställ om dygnsrytmen

3. Mjukstarta

4. Ställ inte för höga krav

Det låter som bra tips. 1-2 är jag klar med. Jag har vaknat fem hela sommaren och lagt mig tio.

På punkt tre förklaras ”Vänta med de jobbigaste arbetsuppgifterna och lägg mer fokus på att socialisera med dina kollegor de första dagarna”. Jag är lärare det går inte. Från 8:30 på måndag så kommer jag behöva vara fullt aktiverad. Det kommer att vara möten, föreläsningar och uppackande av böcker. På sin höjd kommer jag ha några stunder runt lunch för att socialisera.

Jag är precis som de förklarar på punkt fyra helt ”inställd på att [jag] inte kommer kunna prestera på topp från dag ett” men tyvärr verkar det inte som att min arbetsgivare förstått det. Så att ”det [att jag vet att jag inte kommer prestera på topp” kommer inte minska stressen alls.

Tipslistans 8 punkter som sammanställts av Susanne Ellbin, Petri Kajonius avslutas med ”På samma sätt kan du göra upplevelsen av jobbstarten mer positiv genom att fokusera på det du gillar med jobbet första dagen” alltså kommer jag bankt ignorera allt som sägs på låånga möten utan fokusera trivsel och njuta av de korta stunder jag får att fritt prata med mina fantastiska kollegor.

Och på fritiden ska jag ägna åt sådant jag gillar. Övningsköra med dottra mi, träna och ja allt annat jag gör både på sommaren och andra tider på året.

Vissa dagar, minuter och stunder är det tufft. Jag klurar på om jag duger.

Snart börjar jag jobba. Tankarna rullar. Ny chef, nya elever, nya kollegor. Jag känner trygghet i det kända. I mitt huvud har tankarna börjat rulla. Kommer folk inse att jag inte kan? Att jag inte duger? Att jag inte gör tillräckligt.

Ja just nu är det verklighet. Jag är övertygad om att jag inte duger. Detta trots att jag ”vet” att jag gör det.

Hjärnspöken är störande. Jag önskar jag kunde övertyga mig själv om att det är just hjärnspöken. Det är klurigt.

I mina tankar just nu rullar: kommer jag komma ihåg elevers namn, kommer jag komma ihåg att bjuda in familjer som behöver till möten innan skolstart. Kommer jag ihåg vad mina kollegor heter. Jag vet att det kommer tillbaka. Precis som att det kommer tillbaka kring vad jag förväntas göra. Jag är erfaren, duktig på det jag gör och oerhört kompetent. Det vet jag i teorin.

Och så tänker jag på första dagen. Att vara på arbetsplatsen betyder förändring. Jag gillar vardag. Jag gillar mitt jobb. De första dagarna är dock rätt så pestiga.

Det är sjukt mycket inplanerat veckan innan eleverna kommer. Jag vet typ inget innan. Det är skrämmande och faktiskt rätt obehagligt. För mig skulle det underlätta om jag fick komma en dag innan övriga. Få vandra runt i lokalen. Få hälsa på några få. Få se en planering över veckan.

Kanske tar jag mig till arbetsplatsen redan kommande vecka bara för att känna in. Det kanske lugnar mig. Vem vet.

Söndag och jag har varit vaken sedan 5. Jag laddar för att ge mig ut i spåret. Det vet jag gör nytta för att tränga undan hjärnspöken.

Jag jobbar ständigt för att hitta sätt och struktur för att minska utrymme för hjärnspöken och öka välmående. Just nu går tankarna som om de vore studsbollar i ett rum med osymmetriska väggar och golv.

Dunket i skallen, suset och så ljuden som kommer från omgivningen. Det trycker inåt. Jag kämpar för att samla tankarna för att ta mig ut. Jag är redo. Skrivandet får tankarna att fastna i datorn och lämna mig.

Jag har ett mål. Byta om och ge mig ut mot skogen nära.

Så hur gick det. Det var skönt att komma ut. Det gick sådär i spåret.

Väl hemma sågade jag av en elkabel med häcksax (inte med mening) och elsystemet kollapsa. Ingen bra dag alls.

Min dotter har börjat på samma gym som jag. Det är härligt. Sonen går på annat gym. Vi fokuserar hälsa.

Av erfarenhet vet jag att killar i åttan som gymmar brukar ha blivit starkare än jag. Surt. Emil har testat armbrytning mot mig många gånger under föregående år. Han börjar åttan snart. Han är vänsterhänt och jag anpassar mig såklart. I år sju vann jag. Sen kom sommaren.

Han har blivit 170+, tar typ 60 kg i bänkpress. Jag tar väl 35 fast gånger 9. Han tar nog 60 gånger 1. Jag kan säkert ta tyngre en gång. Jag ska testa när andan faller på.

Det var för en månad sedan det hände. Jag fick kämpa och var kanske inte på topp efter att redan använt armarna till annat innan men dock. Han vann. Så störigt.

Jag är således inte starkast i familjen längre. Vad ska jag nu inta för roll?

Inte kan jag mest, inte lär jag mig snabbast, inte springer jag snabbast, inte läser jag mest. Säkert är det mer jag inte är bäst på. Sticka till exempel eller virka för den delen. Jag gör allt ovan såklart annars skulle jag ju inte veta. Vem tävlar egentligen? (Väx upp. Det är barnsligt? jag vet). Jag är barnslig. Barnasinnet vill jag hålla kvar. Jag roas av småsaker. Nyfikenheten är en av mina främsta egenskaper.

Jag är även envisast om det är något jag verkligen vill. Och så är jag klart barnsligast. Det är jag som leker, busar och råkar ha sönder. Ganska bra saker att vara riktigt bra på. De tar mig långt.

Idag ska jag och Saga besöka gymmet i Mörby C. Jag ser fram emot det.

hemma är ok. Mycket tvättande pågår. Grannar som har andra vakentider än jag och som njuter av utelivet. Det är ok. Jag klagar inte men reflekterar.

En ungdomsfest som fick ett abrupt slut och jag undrar så vad som hände. De lät så sprudlande galna och nästan hysteriskt pigga så lämnar någon med namn som börjar på E festen. Sen ropas det efter honom. Moppen kör iväg först åt fel håll sedan bort. Håller tummarna för att E kom hem.

Försäljare som vill att jag köper sladdar plingade på under kvällen. Grannar som vill att jag beskär träden plingade på.

Allt detta pågick under gårdagen. Jag kom hem igår. Det är fint att höra att området inte är öde längre.

Jag undrar vad några letade efter typ halva natten. När jag klev upp (05) stod två barn med huvudet i busken och sökte något. Här som brukar vara helt öde. Så spännande mina grannar verkar ha det.

Fördelen med hemmet är just nu typ inget. Fast ändå är det mysigt. Skönt som kontrast till livet vid kusten. Där brusade havet, fåglar skrek och målarfärgen torkade.

När vi kom hem var barnen är glada. Jag lagade god mat. Det är riktigt najs att gå på en riktig toalett.

Sammantaget är jag ändå rätt nöjd. Äntligen regnar det. Jag ska på gymmet.

Livet leker. Hemma är ok eller egentligen riktigt skönt att vara.

Jag passar med barn. Länge har jag funderat på varför. Jag ser att pappa min har samma förmåga med små barn. Något är alltså nedärvt.

Pappa och jag har en hel del gemensamt. En av de bättre sakerna är nog förmågan att leka med små barn och bli accepterad. Jag är möjligen mer uthållig men förmågan är densamma. Arv eller inlärt? Enligt det som Chatt gpt hittar och sammanställer så finns det medfödda delar så som temperament, socialt intresse och emotionell stabilitet. Vissa har alltså ”en naturligt varm utstrålning”. Fast det finns för er andra i sammanställningen mycket som kan läras in också. ;-). Tur.

En ska vara lyhörd, lekfull och trygg. Likväl som att vara väl anpassad till gruppens normer. En viktigt sak den hittat och lyfter fram är också att individen som får positiv kontakt med barn ”etablerar den snabbt utan att dominera”.

Källor som Chat GPT hittat ovan i är tre olika forskningsrapporter från 1984, 1994 och så en tvillingstudie. Det gällde endast det biologiska arvet sen fanns en lång källförteckning för andra delar som påverkar.

Så kan man undra varför jag lyfter detta. Jo för i mitt arbete som lärare behöver jag sätta mig in i nya sätt att inhämta kunskap och hur de kan användas. Jag fortbildar mig både för att lära om mig själv men också för att kunna använda och veta när eller hur jag kan låta elever nyttja verktygen som finns tillhanda för dem.

När jag var ungdom gick man in i ett bibliotek bläddrade i en bok och hittade ungefär det man ville ha. Boken var ofta daterad eller egentligen inte skriven för ens i närheten av syftet.

I en relativt lång period har sökmotorer varit platsen för faktasök. Där hittas ibland annonser, ibland jättebra saker och ibland vinklat.

Oavsett var vi letar behöver vi faktagranska och det är vad vi lärare behöver stötta våra elever i.

Tillbaka till barn. Det har visat sig att jag trivs i barns sällskap. Det är inget nytt. Det har jag gjort hela livet. Barn säger det de menar, säger när de vill göra annat och blir också hungriga på regelbundna tider.

Vuxna å andra sidan de säger inte att de är trötta och vill att man ska gå, de frågar inte om hjälp eller ens klappar händerna om man varit duktig. Det är svårt att tolka vuxna. Det kräver mer av mig. Jag överläser och övertolkar. Övertänker och försöker gissa för att ”göra rätt”. Ändå gör jag jätteofta fel. Det är svårt.

En del tycker att jag ska bli mer vuxen. Det har jag försökt sedan jag var 4 år. Jag gör inte annat än försöker. Varje dag.

Jag får inte vara för glad, irriterad, ledsen, sur, energisk, trött. Som vuxen ska man vara lagom. Nöjd, tillfreds och vilja lagom mycket. I teorin förstår jag. Min största önskan är att vara just det.

Min dotter vill ofta kramas. Det vill jag med. Sällan sammanstrålar våra behov samtidigt. Hon märker när jag inte vill för jag har svårt att förställa mig. Jag försöker.

Det är inte lätt att vara människa.

Idag ska jag måla vidare på huset. Skrubba en matta och ja så var det familjelivet däremellan. Så ska jag se om jag kan klämma in en kram med dottern ungefär samtidigt som hon vill. Vi får väl se…