Att vara Frida Frey

Gårdagen var ingen vanlig dag. Medarbetare, skolelever och samhället nära fick en liten aning om hur det kan vara. Turligen slutade polisinsatsen på närliggande skola väl och det som larmades om var inte fallet. Skönt! Det fick mig ändå att reflektera vilket allt som bryter mot det normala gör. Jag gillar vardag. Jag fungerar mycket bra i det onormala också. Det vet jag.

Jag minns min egen skolgång där det onormala mer var en norm. Där fönsterdörrar täcktes av plåt. Där vakter patrullerade ingångar. I den högstadieskolan var normen kaos. Det var inte ovanligt att personer från andra skolor eller den egna skolan ställde till med otyg. Fönster krossades, folk muckade gräl och någon tände på. Jag minns inga polisutryckningar. Kanske har samhället blivit mer reaktivt eller så är det ett annat av Stockholms områden. Jag är glad att insatsen igår verkligen tog larmet på allvar. Imponerande och skönt att veta.

När saker sker börjar tidigare minnen om saker som hänt rulla upp och aktiveras i skallen. Jag minns den terroristbombning (2005) som skedde under perioden jag bodde i London. Jag minns paniken i någras blick när de hämtade sina barn från förskolan där jag arbetade. Jag minns de tomma gatorna. Jag minns de tomma blickarna av personer som likt ett lemmeltåg vandrade genom ett bil-, buss-, tågfritt London. Den där upplevelsen av tyst och effektivt arbete där vuxna reagerar på olika sätt. Några får panik och andra blir handelskraftiga. Då var det 56 döda.

Det sammanhang jag levde i då var i östra London till norra London. Många skadades rejält men jag hade tur att varken jag själv eller de mina eller någon på min arbetsplats dog eller skadades.

Alla mina erfarenheter ger mig styrka men samtidigt så skakar det om och påminner om vad som är viktigt. Vi gjorde mysiga saker igår kväll. Vi såg film och åt kladdkaka. Jag hade mina barn nära och även om jag ilsknade till på min son som är lite hårdhänt i sitt kramande så kändes det bra. Vi samtalade om vad som hänt och det kändes okej.

Sömnen påverkas såklart och ja att skriva här är en bearbetning. Det mår jag bra av. När det är skrivet flyttar det ut från min inre bearbetning och oro till det skrivna ordet. Skrivande får mig redo för nya utmaningar som förhoppningsvis är mer vardagliga.

Jag tar mig an dagen. Det är fortfarande mörkt och jag har sovit för lite. Mina restless legs krånglade extra mycket i natt. Kanske glömde jag medicinen eller så påverkas benen av att hjärnan varit uppe i varv. Jag accepterar läget och vet att jag säkert sover bättre nästa natt.

Livet är en berg- och dalbana där jag ibland aktivt vill vara med och ibland inte men där alla svängningar och höjdskillnader skapar helheten.

Igår påmindes jag om en genusperspektivkurs jag gick i under en tidig del av min lärarutbildning. På den tiden då lärarutbildningen hade fina, nyrenoverade lokaler i Konradsberg. På den tiden när jag var ung.

Vi hade en kurs som inte var valbar. Vi hade säkert fler. Just denna har satt sig i mitt minne. Mitt minne är annars som en sil med många och stora hål. Kursen var i en av de äldre byggnaderna som tidigare varit mentalsjukhus. I en sal som var möblerad med borden som en hästsko. Så var det alltid. Det innebar en enorm yta i mitten som var luftig. Samtidigt innebar det att det nästan var omöjligt att komma in till alla platser.

Kursen hade som alla kurser, kurslitteratur. Det var en bok. Den var skriven av hen som hade kursen. I samband med alla lärarhögskolans kurser skulle läsloggar skrivas. Bara ordet läslogg får mig att storkna fortfarande. Vi skulle i kursen se klipp på barn och få lära oss om genusperspektiv samtidigt som vi skulle reflektera kring saker kursboken tog upp. Kursledaren hade starka åsikter.

Uppenbart tyckte hon killar var mindre begåvade. I mitt minne finns en sak inpräntat som hen sa och som jag återger som jag minns det: tänk nu på att pojkar inte har lika god förmåga att prata om känslor och att reflektera som flickor. På klippet som hon sedan visade sitter de finaste barn och reflekterar kring allt möjligt på djupaste nivå. Det var alla sorters barn och ja även killar. Kursledaren fortsatte efteråt att uppmana oss att se skillnader i pojkar och flickor. Jag satt då och tänkte att jag nog såg mer skillnad i individer.

Till saken hör också att ibland kom studenter sent till hennes pass. Hon blev mycket irriterad på killarna och inte tjejerna. Det är mitt minne och jag har aldrig sett det så tydligt. En av männen fick underkänt på en skrivuppgift och överklagade uppåt. Jag förstår honom. Han hade rätt. Kursledaren underkände enkom på grund av kön. Hon var irriterad för att han sagt emot, var man och kommit försent. Jag var ung och sa inget. Jag var där och såg och kommer inte glömma.

Det blev tyvärr lite vibbar igår av samma anda när jag såg en föreläsning. Visst har flickor gynnats av att man lyft våra problem i skolan historiskt och numera går det bra för flickor. Visst kan det med fördel vara så att vi ska samtala om hur killar ska lyckas bättre. Fast kan vi inte se individer. Kan vi skapa en skola där vi skapar förutsättningar för alla utifrån deras individuella förmåga att lyckas.

2023 kan vara året då jag sätter ned foten och inte längre vill höra om köns olikhet utan vill att vi skapar en skola för alla. Gör lagom stora grupper och skapa förutsättningar för oss som arbetar i skolan att lyckas skapa samhällsmedborgare som Sverige behöver istället för att släcka bränder.

Så startar veckan då skolan tömts på nästan alla elever och kvar är endast personalen. På en skola arbetar många. Vi är som myror som rör oss mellan olika platser. Vi passerar våra skrivbord som vi har i rum med många skrivbord. Där är ofta tomt. Ibland har man tur att stöta samman med andra lärare där och ibland finns flera lärare där.

I arbetsrummen andas vi, hämtar material och sammanstrålar. Sen tar vi våra vagnar som ofta är fyllda med pennor, hörlurar och annat som en lärare har med sig till lektioner och rullar dem till lektionssalar. På väg möter vi andra lärare med vagnar som skjuts framför dem. Vi passerar ungdomarna som klustras i pauser mellan lektioner. Vi möter annan personal som har uppdrag runt eleverna.

Skolsköterskan som vill ”låna” elever för att göra hälsokontroller. Kurator som både arbetar enskilt i det dolda med elever men också finns ute i skolan. Rektor som ständigt är i möten men som också rör sig runt i skolan. Alla vuxna med fokus på eleverna. I cafét fylls vattenhålet ständigt så att eleverna kan dricka vatten. Mackor bres, scheman justeras och allt är i ständigt förändring. Ljuskällor byts och undrar så hur många lås vi knipsar.

För en som inte arbetar i skolan kan det vara svårt att veta vad en skolpersonal gör när de inte har lektion. Det givna är såklart att vi lärare rättar prov. Sen kan dagen fyllas med korridorvaktande, möten med vårdnadshavare, annan personal på skolan och enskilda samtal med elever.

I vår mailbox kommer mest frågor om borttappade airpods, datorer och skolboksmappar. Ibland får vi tips eller uppdrag för vad vi ska göra den lektion vi kallar mentorstid och som klasslärarna har med sin klass. Är det någon som fortfarande undrar vad vi gör på jobbet så kan jag berättar att vi också samtalar oändligt mycket men också lyssnar, ser och finns för framtidens vuxna.

När jag var liten så gick lärarna med undanvända blickar genom korridoren och försvann snabbt in i en rum där dörren inte var öppen mer än kortast möjliga. Den enda gången jag genom min högdstadietid knackade på lärarrummets dörr kom en lärare och gläntade på dörren och sa att de var upptagna.

I skolan där jag gick som ung så var rektor min gamla lågstadielärare. Biträdande min mellanstadielärare. Ändå var det omöjliga platser att besöka. Idag kan jag berätta att dörren till rektor och biträdande ofta är öppen och när man är där är det nästan alltid en eller fler elever som kommer in. De prioriteras alltid. De bemöts med respekt och lyssnas på.

Skolan får ofta skäll för att den inte producerar kunskap som den borde. Unga vuxna kommer ut i samhället och kan inte det de förväntas kunna. Jag förundras för i skolan där jag arbetar finns alla möjligheter för elever att få den kunskap som samhället behöver och skapar de samhällsmedborgare som samhället behöver.

Jag är en del av den myrstack som skolan jag jobbar på kan liknas vid. Den myrstack som är en del av det stora myrsamhället som vi slussar ut elevmyror från.

Vad gör vi då när skolbarnen är på lov. Jo vi möts, lär oss och analyserar. Vi djupdyker i hur det skiljer sig åt mellan flickor och pojkar i skolan när det gäller betyg, bemötande och upplevelser. Vi har lovskola för de elever som gränsar till att få underkända i skolämnen. Vi passar på att äta lunch utan att brytas av tonårsbus. Vi lyssnar på föreläsningar och om någon enstaka minut blir över jobbar vi ifatt med bedömning.

När skolans korridorer saknar sin ström av elevmyror så är vi ändå där. Det blir andra samtal och arbetet ser annorlunda ut. Så för er alla som så ofta har åsikter om skolan så tänker jag att ni har tur för vi i skolan har inte tid att fundera på vad ni gör på jobbet och har inte tid att fundera på om det ni gör är rätt eller fel. Det är sällan vi i skolan som gör inlägg om hur skolan är, vad eleverna kan när de går ut eller om vi lär ut rätt saker. Jag vet att jag lära ut det jag förväntas lära ut och jag utvärderar ständigt i stort och smått om den undervisning jag håller skapar förutsättning för elever att lyckas.

I skolan arbetar jag inte för att det är ett kall. Jag arbetar för att det är till lärare jag valde att utbilda mig till. Lärare jag arbetar som. I myrstacken som ingår i myrsamhället om ingår i myrlandet är jag en liten arbetsmyra. Denna arbetsmyra ser fram emot tre dagar elevfritt. Eller åtminstone nästan elevfritt. Det passar mig att vara en del av ett större sammanhang.

Livet leker och ja det är förbaskat trevligt att leva och motsatsen vore urtrist. Jag har nu gått om min egen mamma med flera år av livstid. Det är dock många år innan jag går om min mormor. Det är mitt strävansmål att leva längre än min mormor.

Det är sannerligen inte ofta jag är utanför huset sent på kvällen. Ikväll sitter jag och väntar i en bil. Kanske den första av många så här sent. Klockan är 23:41.

På väg hit stannades alla som färdades på Tranebergsbron oavsett riktning för att alkotestas. Fascinerande löpandebandteknik.

Det är andra gången i mitt liv jag fått blåsa. Såklart ingen promille alls. Det är inte svårt för mig att välja bort. Inte ens lite svårt när jag vet att jag ska ut och köra.

Det verkar varit samma för de flesta för jag såg ingen som fick kliva ur sin bil. Jag uppskattar att de gör insatsen och tänker på att jag är glad att de fått tid för detta. Anar att det är lugnt i Stockholm för övrigt för annars skulle detta inte kunna prioriteras. Sannerligen en mycket viktig insats för många olyckor sker just beroende på att folk inte låter bli att köra när de druckit.

Här sitter jag då 23:46 och väntar. Funderar på livet eller mest på hur länge jag kommer hålla värmen i bilen. Jag har det bra men helikoptern som surrar ovanför påminner om världen utanför. Tvärbanan som passerad nedanför likaså.

Undrar så om alkotestningen pågår när vi kör hem eller om de frusna poliserna fått gå hem.

Sen kväll övergår i natt. Livet leker.

För en som egentligen aldrig haft en kan det vara lite klurigt. Visst har jag haft en men hon var inte som mammor brukar vara. Hon var frånvarande och gick sen och dog. Min prestation som mor denna vecka har inte varit min starkaste men å andra sidan så är jag de flesta andra veckor ganska bra.

Nästan alltid är det lättare att vara en god vuxen till andra barn än sina egna. Jag hoppas att mina barn får möta andra vuxna som de kan vända sig till. Jag finns där men ibland räcker det inte.

När sonen min önskade att åka till badhuset för att träna inför skolsimning lyssnade jag inte. Det skär i mammahjärtat att jag prioriterat annat. Det blev en tuff simning för sonen och det kan vara att det märker honom för alltid. Mitt val som förälder påverkar. Det är en svår avvägning som förälder hur en ska göra sina val.

I mitt yrkesliv möter jag föräldrar som funderar mycket kring vilka beslut de ska ta. Ska de pressa hårt eller ge med sig. Ska de kräva eller finnas. Att vara förälder är inte som att vara lärare. Att vara lärare för år 7-9 är enkelt. En förarbetar, går in i en lektionssal, har en tydlig struktur på undervisningen och avslutar vid lektionsslut för att efterarbete.

Som förälder får man först en liten bebis, sen ett barn och sen en ungdom för att sedan följa denne genom livet. För mig går det inte att hålla samma höga nivå i samtal, kommunikation och innehåll som med elever på skolan. Där kan jag som vuxen växla mellan att vara lärare, vuxen som lyssnar, samtalspartner medmänniskor, auktoritet osv.

Hemma faller jag ofta in i att vara en rätt så dålig förälder. Jag glömmer, lyssnar halvdåligt och vill inte hjälpa till med läxor. Mina prioriteringar förundrar ibland mig själv. Å andra sidan ser jag två barn med enormt god förmåga att fungera bra i skolan. De gör sina läxor, kommer i tid och är mycket kompetenta. Oftast går det galant och de få gånger det inte gör så så finns jag där ändå.

Något gör jag rätt. För en som faktiskt inte haft en mamma på heltid sedan 3 årsåldern går det ändå rätt så bra. Jag är stolt över mig själv även om det skär i hjärtat att sonens simning gick halvdåligt och det säkert var mitt fel.

Ute blåser vindar och efter en dag på Kärrtorps IP långt hemifrån känns det skönt att sitta i soffan och känna doften av potatisgratängen som tillagas.

Sonen som spelade fotboll på en plan nära min mors uppväxtplats. Han idag och hon som säkert var där på 50-60-talet. Idag är där moderna konstgräsplaner och mängder av folk av olika härkomst. Då var säkert också fullt av barn.

Jag känner mig nedkyld och rosig om kinderna. Grabbarna fittrar och skojar. De spelar roliga låtar. Vi fyller energidepåerna på donken. Funderar på hur det var när jag var liten. Mycket fnitter även då men ingen bilåkning för mig. Vi åkte mycket buss och pendeltåg. Minns att mina föräldrar hade tid och att vi pratade. Om vad vet jag inte men det var väl om sådant som passerade. Likt för mig och grabbarna.

Vi passerar förbi skogskyrkogården och Emil pekar stolt. Där ligger någon död. Ja han menar min mormor. Han berättar också om pannkakorna han åt och i hans röst finns bara positiva minnen av begravningen förra året. Kompisen lyssnar. Sen går fnittret om någon låt igång igen. I mitt huvud rullar tankar vidare på begravningar. Den jag var på då, någon för länge sedan och en precis nyligen. Alla olika och alla betydelsefulla.

De pekar ut Globen och den andra arenan vi passerar. Jag minns alla stunder med mormor då jag åkt tunnelbana. Alla fina samtal och utflykter. Jag lyssnar och fyller i när grabbarna pratar.

Trafiken är tung precis som den nästan alltid är. Relativt snart kan vi ändå svänga av mot förorten där vi alla tre bor. Stannar utanför kompisens hus och han tackar för mat och skjuts.

Väl hemma fylls snart huset av matlagningsdoft och hungriga magar fylls.

De kommer till oss. Vi ser dem växa och utvecklas. Vi lärare blir en del av deras vardag för en kort stund. I några år ser vi dem varje dag sedan lämnar de skolan. Vissa stannar i ens minne mer aktivt andra mer i avlägsna delar. Ikväll tänker jag på en av alla som lämnat spår. Alla ger mig något. En del mer än andra. Jag utvecklas och lärs upp av dem.

Jag försöker ofta vara en god förebild. En vuxen som ser, hör och är tillgänglig. Lyssnar på åsikter och funderingar. Möter eleverna i deras tankar och ge dem verktyg att driva sina åsikter. Den elev jag ikväll tänker på gick i en klass jag hade för några år sedan. Hen skrev:

”Hej Rektorn.
Jag är inte så intresserad av att ha en köttfri vecka i skolan då jag älskar kött.
Vissa säger att man inte ska äta kött för att vi kommer att ”ta slut” på våra resurser. Men det tror jag verkligen inte på. Kossor föder nya kossor hela tiden.”

Eleven var inte rädd för att säga vad hen tyckte och det var så befriande. Ofta vill elever rätta sig i ledet och inte sticka ut. Jag är så stolt varje gång jag hör elever uttrycka egen vilja och stå för det den anser. Självklart håller jag inte alltid med, men jag anser att om vi ska få det Sverige vi vill ha så måste vi få medborgare som kan driva sin åsikt och argumentera för sig.

I min roll som lärare väljer jag att lägga störst vikt vid delar i läroplanen jag tror är nyttig kunskap. Jag tror det är värdefullt att kunna känna igen förändringar i språket historiskt och beakta språkliga skillnader i talspråk och skriftspråk. Vidare anser jag det viktigt att förstå att retorik används både av goda och onda samtidigt som det är en viktig kunskap för människan i det moderna samhället likväl som att det användes genom historien. Det är viktigt att kunna argumentera och hur man kommunicerar effektivt i det språk vi använder dagligen.

Återigen vill jag ge ordet till eleven:

”Det är min åsikt om en köttfri vecka i skolan. Jag tycker inte vi ska ha det.”.

Ännu en vecka börjar och årets nior ska börja skriva på sina tal. Jag hoppas de väljer att skriva argumenterande tal men om de kan också välja mer informerande tal eller ”höstprat”(sommaprat).

Jag ser dem utvecklas.

En dag på arbetsplatsen ger så mycket. Någon som bara vill hälsa. Ett samtal som ger energi. Undervisning som blir som den ska. Elever som lyssnar, försöker och vill. Jag har det så bra. Visst jag är trött ikväll men tänker tillbaka på alla småsaker som tillsammans gör mitt arbetsliv rätt så bra.

Jag som funderar. Höstkylan drar in och jag tycker det är underbart. Färgen på träden skiftar färg. Vardagen börjar bli en vana. Det är skönt att rutiner börjar falla på plats. Äntligen fungerar hjärnan igen när temperaturen sjunkit.

Det är när träden skiftar som jag äntligen börjar trivas. Stabiliteten som skolans sfär omger mig med har landat och resten av året ser ljust ut. Nä såklart inte vad gäller solens strålar för de noteras inte nå fram i samma utsträckning som för några veckor sedan men mitt inre ljus.

Utvecklingssamtal har förgyllt veckan och det är fint att se föräldrar med sina barn fundera över sådant som är viktigt. Många skratt och härliga möten och tur är att jag även nästa vecka har några kvar.

Mörkret faller och huset är rent. Alla är vi vakna och ja det finns någon frid. Magarna är fulla och alla har hittat sitt att göra. En helg har startat och det känns bra. En dag till ända liksom en vecka.

Jag ler. Jag ser molnen och tänker att det vore himla skönt att sitta kvar i soffan. Det kan jag. Jag skulle kunna sitta här två timmar till. Klockan är strax efter sex och jag har redan ätit frukost och kaffet börjar ta slut.

På insidan av mig är det ofta åska. Det blixtrar till och stundvis undrar jag hur jag står ut. Alla förändringar är jobbiga. Varför jag reagerar så starkt är inte så underligt om man ser till hur jag skakats om genom livet. Stabilitet är inget jag är van vid. I år är det mitt tionde år på arbetsplatsen jag jobbar på, mitt 14 år i huset jag bor. Det är det längsta jag bott på samma ställe, det längsta jag arbetat på samma ställe och ja det är tryggt. Fast varje gång något förändras skakas jag om och känslan från tidigare i livet slår till även vid småförändringar.

Visst läker tid sår och idag kan jag prata om min historia utan att falla handlöst. Jag kan ta förändringar utan att bryta samman totalt men varje liten förändring ruskar om mig. Kanske mer än för andra. Alla har sitt så vad vet jag. Det jag vet är att mitt största problem just denna morgon är om det kommer att börja regna eller inte. Molnen är ljusa och relativt lätta.

I väntan på arbetsdagens start så ger jag mig snart ut på en springtur. Säkert kommer dagen ge förändringar som jag får tampas med och jag kommer att klara det. Framtiden ser ljus ut och ”jag kan flyga jag är inte rädd”. Eller jag kan lyfta mig från soffan jag är inte rädd.

Minns att det pratades om att det skulle bli en sådan varm sommar som 2018. Jag bävade och funderade på hur jag skulle klara den. Tur var att de som uttalade sig i media hade fel. Det måste vara skönt att arbeta med något där det inte är så farligt om man har radikalt fel.

Om någon dag börjar arbetslivet igen. Frey kliver in. Pusslet är ofärdigt så funderar på om det kan vara en giltig anledning till att ha några dagar till av ledighet. Fast vill jag det. Nej för jag trivs med arbete. Det minns jag. Förändring är dock jobbigt. Vetskapen om att inget veta. Att kliva in som ett tomt blad och förvänta sig att allt är förändrat.

I skolans värld vet jag att det alltid är nya saker vi ska förhålla oss till. Funderar på vad det kan vara i år. Kanske ska lektionerna börja 8:00 istället för 8:10 eller så är konferenstiden förflyttad från 15 till 14:45. Eller så får vi nya blyertspennor igen som heller inte går att skriva med för eleverna. Inte böjbara denna gång utan för smala. Vem vet. Jag väntar och oroar mig. Inge stort för andra men jag påverkas även av smakförändringar.

Det jag vet är att cykeln har pyspunka, det regnar och garderoben väntar på att organiseras. I väntan på att övriga vaknar ska jag sitta och se serier. Det är skönt att vara ledig MEN jag ser fram emot att kliva in på arbetsplatsen igen.

Ett par dagar kvar om man räknar med idag vilket jag gör eftersom klockan är 08:53 och jag bara hunnit äta frukost, vika en omgång tvätt och fyllt maskinerna igen. Två långa dagar och på torsdag den här tiden är frukostminglet precis slut och cheferna ska berätta om årets förändringar.

Jag kan flyga jag är inte rädd…