Att vara Frida Frey

En dag på arbetsplatsen ger så mycket. Någon som bara vill hälsa. Ett samtal som ger energi. Undervisning som blir som den ska. Elever som lyssnar, försöker och vill. Jag har det så bra. Visst jag är trött ikväll men tänker tillbaka på alla småsaker som tillsammans gör mitt arbetsliv rätt så bra.

Jag som funderar. Höstkylan drar in och jag tycker det är underbart. Färgen på träden skiftar färg. Vardagen börjar bli en vana. Det är skönt att rutiner börjar falla på plats. Äntligen fungerar hjärnan igen när temperaturen sjunkit.

Det är när träden skiftar som jag äntligen börjar trivas. Stabiliteten som skolans sfär omger mig med har landat och resten av året ser ljust ut. Nä såklart inte vad gäller solens strålar för de noteras inte nå fram i samma utsträckning som för några veckor sedan men mitt inre ljus.

Utvecklingssamtal har förgyllt veckan och det är fint att se föräldrar med sina barn fundera över sådant som är viktigt. Många skratt och härliga möten och tur är att jag även nästa vecka har några kvar.

Mörkret faller och huset är rent. Alla är vi vakna och ja det finns någon frid. Magarna är fulla och alla har hittat sitt att göra. En helg har startat och det känns bra. En dag till ända liksom en vecka.

Jag ler. Jag ser molnen och tänker att det vore himla skönt att sitta kvar i soffan. Det kan jag. Jag skulle kunna sitta här två timmar till. Klockan är strax efter sex och jag har redan ätit frukost och kaffet börjar ta slut.

På insidan av mig är det ofta åska. Det blixtrar till och stundvis undrar jag hur jag står ut. Alla förändringar är jobbiga. Varför jag reagerar så starkt är inte så underligt om man ser till hur jag skakats om genom livet. Stabilitet är inget jag är van vid. I år är det mitt tionde år på arbetsplatsen jag jobbar på, mitt 14 år i huset jag bor. Det är det längsta jag bott på samma ställe, det längsta jag arbetat på samma ställe och ja det är tryggt. Fast varje gång något förändras skakas jag om och känslan från tidigare i livet slår till även vid småförändringar.

Visst läker tid sår och idag kan jag prata om min historia utan att falla handlöst. Jag kan ta förändringar utan att bryta samman totalt men varje liten förändring ruskar om mig. Kanske mer än för andra. Alla har sitt så vad vet jag. Det jag vet är att mitt största problem just denna morgon är om det kommer att börja regna eller inte. Molnen är ljusa och relativt lätta.

I väntan på arbetsdagens start så ger jag mig snart ut på en springtur. Säkert kommer dagen ge förändringar som jag får tampas med och jag kommer att klara det. Framtiden ser ljus ut och ”jag kan flyga jag är inte rädd”. Eller jag kan lyfta mig från soffan jag är inte rädd.

Minns att det pratades om att det skulle bli en sådan varm sommar som 2018. Jag bävade och funderade på hur jag skulle klara den. Tur var att de som uttalade sig i media hade fel. Det måste vara skönt att arbeta med något där det inte är så farligt om man har radikalt fel.

Om någon dag börjar arbetslivet igen. Frey kliver in. Pusslet är ofärdigt så funderar på om det kan vara en giltig anledning till att ha några dagar till av ledighet. Fast vill jag det. Nej för jag trivs med arbete. Det minns jag. Förändring är dock jobbigt. Vetskapen om att inget veta. Att kliva in som ett tomt blad och förvänta sig att allt är förändrat.

I skolans värld vet jag att det alltid är nya saker vi ska förhålla oss till. Funderar på vad det kan vara i år. Kanske ska lektionerna börja 8:00 istället för 8:10 eller så är konferenstiden förflyttad från 15 till 14:45. Eller så får vi nya blyertspennor igen som heller inte går att skriva med för eleverna. Inte böjbara denna gång utan för smala. Vem vet. Jag väntar och oroar mig. Inge stort för andra men jag påverkas även av smakförändringar.

Det jag vet är att cykeln har pyspunka, det regnar och garderoben väntar på att organiseras. I väntan på att övriga vaknar ska jag sitta och se serier. Det är skönt att vara ledig MEN jag ser fram emot att kliva in på arbetsplatsen igen.

Ett par dagar kvar om man räknar med idag vilket jag gör eftersom klockan är 08:53 och jag bara hunnit äta frukost, vika en omgång tvätt och fyllt maskinerna igen. Två långa dagar och på torsdag den här tiden är frukostminglet precis slut och cheferna ska berätta om årets förändringar.

Jag kan flyga jag är inte rädd…

Kroppsarbete är helt klart min grej. Varför blev jag då svensklärare. Ja livet är outgrundligt. Minns högar av material från när jag var liten. Det var till att blanda byggmaterial till de dass som byggdes på St Lucia i Karibien. Jag var gärna med och hjälpte till. Säkert gjorde jag en god insats. Likväl som min envishet får de fuktiga gipsskivorna nedbrutna och instoppade i säckar kunde jag då ägna mig timvis åt arbete. Då var jag 6 år. Samma envishet idag som då.

Passerade en glasmästarverkstad häromdagen och kände direkt att det var rätt trivsamt där. Inga datorer, inget buller utan bara fönster. Nä jag skulle tröttna av att utföra samma sak varje dag så det är nog bra att jag inte är glasmästare eller cementblandare. Mitt jobb har visserligen för lite kroppsarbete men är mer varierat. Det är bra för även om jag är envis så är jag också rastlös.

Åter till skräpsamlandet i trädgården. Gipsskivorna väntar på att brytas sönder och stoppas i säckar. Har jag tur får jag åka till min favoritplats också. Ja det är tippen enligt min dotter. 🙂 Hon har kanske rätt. Det är något uppfriskande med att slänga. Kan för dem som tycker återbruk är rätt anses provocerande för er vill jag meddela att det sällan är något helt jag slänger. Hela saker ställer jag i återbrukscontainrar på tippen.

Nu väntar gipsskivorna så det är bästa jag angriper dem.

Det där med resor är helt okej om en bortser från tvättandet efteråt. Tvättmaskinen har gått hela dagen och det ligger fortsatt en hög på tvättstugegolvet.

Doftar från mannens bakande. Det blev frallor med vad han mindes det man brukar ha på. Nje inte helt rätt men rätt så goda blev de.

Jag har mest legat i soffan och så här framåt kvällen minns jag tillbaka på tiden då jag tvättade i tvättstuga externt placerad utanför bostaden. Då tiden var begränsad och allt var aningen mer effektivt. Det jag uppskattade när jag var tonåring var att få mangla i tvättstugan. Ja det var innan mobiltelefonen var för alla.

Ljudet av mangelns rulle och fläkten i torkrummet finns kvar i mitt minne men idag är det mest tvättmaskinen som går. Ja även torktumlaren men berätta inte det för någon så här i energibesparingstider.

En stund somnade jag i den lite för korta soffan och lutade mig som vanligt mot det stora Tigergosedjuret. Det är rätt mysigt att luta sig mot. Barnen set jag knappt skymten av då de efter att varit med kusiner och släkt gärna boar in sig på sina rum.

Gräsmattan är klippt och min frustration finns för att den blomsteräng jag ville anlägga mest är sorgligt långt liggande gräs. Jag tänkte mig en sådan prakt jag sett är möjlig men jag fick mest ogräs. Får göra ett nytt försök kommande år. Ny vår, nya möjligheter!

Tomater är det gott om dock och jag har smakat några som blivit röda. Mums!

För mig är sommaren precis lagom varm och ja det är skönt att det inte är så där tort som i södra Europa. Här grönskar det både inne och ute.

Efter torkan kommer regn. Skyfall som endast kan njutas av när en är inne om man är vuxen. Minns en gång när jag var tonåring och jag och en kompis besökte Skansen. Det spöregnade och var nog den mest roliga gången av alla. Vi sprang mellan skydd och hade så roligt.

Fast nog är regn mysigt när man sitter inne och ser det ute. Efter ett sommarregn doftar det så friskt och man kan nästan känna hur glad naturen är. Jag är glad att det är en del regn och en del sol. Precis lagom varmt i min smak.

Ljuset mellan molnen och deras formationer kan jag studera i evigheter. Som liten innan mobiltelefonerna så minns jag att jag kunde ligga i evigheter och studera himlen. Rofyllt.

Ett annat favoritminne är när jag som barn var sommarbarn hos en familj någonstans i Sverige. De hade en plats där jag och flickan i huset låg och lyssnade på sommarmorgon på radio. Några dagar regnade det. Det var så mysigt.

På samma ställe fick jag plantera blommor när jag kom som jag fick vattna och hålla ordning på under tiden jag var där. Det var en fin upplevelse. Där fanns också en promenadstig på andra sidan bilvägen som ledde ned till vatten och längs stigen var det massor av hallonbuskar fulla med mogna hallon.

Jag var där eftersom mamma var sjuk och ingen hade tid att ta hand om mig men nog hade jag det himla bra. En riktigt fin tid.

Några dagar i Jämtland gav många nya erfarenheter. Köra laddhybrid var trevligt och även om batteriet inte räckte länge fick jag och barnen mersmak. Det fick vi iof. också gällande pusselläggande. Däremot önskar jag inga fler stopp i avlopp.

Ro gillade både barnen och jag. Vi turades om och tio fiskar fick vi upp. Minns min barndom när jag dissekerade fiskhuvuden de gånger pappa köpte en hel fisk. Alla delar skulle undersökas noga. Barnen mina var lite mindre intresserade av fiskens alla delar men nog rensade de.

Väl hemma från Jämtland finns många fina minnen kvar. Här har tomater i massor växt och några var röda nog att plockas. Övriga är gröna. Sommaren bjuder på många härliga äventyr.

Nu närmast är det tacomiddag som ska lagas…

Från soffan på landet till soffan hemma. Mellanlandar i olika soffor. Det är bra med variation har jag hört. Jag minns soffan från när jag var liten. Den i vardagsrummet i lägenheten där jag bodde. Gamla jeanstyger utgjorde själva tyget. Minns den som stor med plats för många.

I övrigt var vardagsrummet fyllt med enkla bokhyllor med massor av böcker. Här hemma är det inte fullt lika mycket böcker även om det finns såna. Jag läser men mest ljudböcker. För tillfället läser jag en blå bok om hur vi kan styra våra tankar. Det är en pappersbok. Jag funderar på om detta ska bli sommaren när jag börjar läsa fysiska böcker igen.

En annan sak som upptar tid just nu är packning. Uppackning, tvättning och sortering. Tänk vad mycket tid sådant tar. När jag var liten bokade min mamma eller pappa tid i tvättstugan för att tvätta. Jag fick tidigt vara en del av detta och tog över relativt tidigt. Då var det kul. Kul att mangla. Kul att göra fint. Idag är det ett ont måste. Undrar så om man kan få tillbaka tvättglädjen.

När jag var på St Lucia tvättade kvinnorna i strandkanten av något vattendrag. Minns doften av deras rengöringsmedel. Minns hur de stod på huk och gnuggade kläder mot stenar. Anar att det var rätt effektivt. Jag ska gå in i tvättandet med samma energi och tänka positivt men först blir det en tur genom skogen.

Jag ska spana efter blåbär.

Landat efter en låånghelg i London. Vi är överens om att vi inte vill bo i London igen. Självklart påminns jag om tiden där. Jag minns förskolan. Rektorn som sprejade doftsprej överallt eftersom hon tyckte småbarnen stank. Såklart 45 barn i blöjåldern stinker. Alltid är det någon som gjort tvåen. Jag minns löpande bandtekniken av blöjbyten. Det var där jag blev fullblodat proffs. Kanske inget jag har nytta av idag men ändå lärorikt.

Jag minns tonfiskmackorna, Mums. All formula jag blandade när jag öppnade. Ja det var länge sedan nu.

Tyvärr påmindes jag även av bombningen som var när vi bodde i staden. Känslan i staden när bilar, tåg och trafik stod stilla. När folket promenerade fram för att komma hem. Alla målinriktade och på väg. Lite som zombies. Obehagligt. 2005 hade jag sent pass och vi åkte gemensamt in mot bank med DLR. Minns att det var något stopp och vi suckade. På jobbet började information trilla in om incidenter. Det var oro och föräldrar började snabbt droppa in för att hämta sina barn. Jag som bodde en bit bort blev hemskickad men insåg snabbt att ta sig hem var inte möjligt. Jag bodde över hos en kompis.

I Londons tågtrafik ropas ständigt ut att man ska kontakta polisen om man ser något suspekt och jag blir påmind men vill inte låta känslan stanna. Ändå påminns. Jag är inte rädd men förstår och påminns om hur det var.

London är en grönskande stad. Vi åkte en tur på Themsen ut till vår favoritutflyktsmål Greenwich. Så vacker tur och fint att se staden från vattnet.

Det lokala fiket när faster där vi bodde bidrog till god frukost i form av surdegsbröd och goda kakor. Bröd är inget jag minns som gott i London men detta bröd var fantastiskt.

Ett litet fik nära Themsen med gångavstånd från det fina huset vi bodde bjöd på afternoon tea.

Staden levererade även om tursitmängden och värmen tröttade ut oss så är vi nöjda. Fast nöjdast är nog barnen av att ha kommit hem. Huset är tyst och fridfullt alla har intagit sina platser och några dagar av vila väntar.

I skolans värld pågår året augusti till juni. Tre år får jag som lärare med eleverna. Varje dag hälsar jag och peppar i korridoren. Försöker bedriva undervisning i klassrummen. Jag tror jag gör det som förväntas.

I tisdags släppte jag en nia. Jag har haft dem i svenska i tre år. Förhoppningsvis har de lärt sig något. Något mer än jag själv i år 7-9. Det har varit en ära att följa klassen och se dem ta klivet ut från grundskolan. Jag ser ljust på framtiden. De kommer att klara sig bra.

Kanske var det sista gången jag blev kallad Fröken. Nej det är inte så jag normalt kallas men i den här klassen fick jag bli Fröken. Så fina ungdomar som nu lämnar skolan för att testa sina vingar.

Det börjar också landa i mig att det kan ha varit den sista helklassen jag satt betyg på. Sannolikt inte för alltid men för nu. Framåt blir min plats i en av kommunens särskilda undervisningsgrupper där jag redan nu börjat ta mina stapplande steg.

Jag minns min verksamhetsförlagda utbildning i Asberger-grupp och hur givande det var. Att se individer lyckas och utvecklas. Det har jag gjort i 9 år i storklasser och nu är jag redo att ta klivet in i en annan skolvärld. Jag är redo och ser ljust på framtiden.

Ofta tänker jag på hur bra jag själv skulle mått av ett mindre eller åtminstone lugnare sammanhang. De 1or och 2or jag samlade på i betygslistan skulle med stor sannolikhet bytts mot högre kunskapsintag. För mig är betyg viktigt då de i min skola avspeglar kunskap. Jag och mina kollegor ger inga glädjebetyg. Vi ger betyg för kunskap. Jag prioriterar kunnande fast inte till bekostnad för mående.

Tiden står still fram till augusti och jag andas djupt. Ingen ny helklass i sikte men nog har jag hört ryktas om individer som ska bli en del av mitt arbetsliv. Jag tror och hoppas att de jag släpper känner sig trygga med sin kunskap som de fångat med hjälp av min handledning.

I mötet med individen växer jag. Jag ser mig själv och skådar kompetens. Många i min ålder har hunnit med långt mer än nio år i yrket. Jag ser fram emot att fortsätta utvecklas. Samverkan med ämneslärare, specialpedagog, rektor och skolans alla pedagoger ger mig den möjligheten. Jag trivs på jobbet.

Frey arbetar några dagar till och städning, sortering och möten står på schemat. Sen blir jag Frida igen.