Att vara Frida Frey

Det gula dammlagret som ligger över fordon, solpaneler och ja egentligen överallt stör mig. Några kanske mer störs över pollenbesvär men jag har tur och är inte jättepåverkad av allergi. Jag gläds åt att mina besvär mest består i av att se trädens pollendamm lägga sig över allt. Det är tur att jag detta år inte har nytvättade rutor som jag hade ett annat år. Undrar så om jag ska ge mig i kast med fönsterputs i helgen.

Jag minns fönsterputsningen i höghuset när jag var liten. Där gick fönstrena inåt vilket var bra även om det var nog så läskigt när de var öppna och jag stod på stol och putsade. Varför fick jag ens göra det. Fy så läskigt. Katterna fick vara på balkongen med skyddsnät. Sex våningar upp. Det är högt. Minns när någon ungdom hittat på något sätt att komma upp på taket. Det var fler av stora och små som vågade sig ut men där gick min gräns. 8 våningar och på taket ovanför. Det är sjukt högt.

I sammanhanget var det få vuxna och många barn. Tänk vad mycket äventyr. Ofta gick det bra. Jag är glad att jag redan då var en mer försiktig typ. Då men även nu aktar jag mig. Aktar mig för att göra nya saker. Jag trivs bäst under min korkek och luktar på blommorna.

I trädgården ser jag jordgubbar utvecklas, ängen är numera mest gräs. Gräsmattan är torr. Träden är fulla av löv. Grannarnas syrener blommar och det är snart skolavslutningstid. I grannträdgårdar pågår studentmottagningar och dottern berättar att det är 5 år kvar tills hon tar studenten. NEEEJ. Jag accepterar inte det. Hon är ju min lilla flicka som trivs vid min sida. Fast såklart ser jag fram emot att följa hennes utveckling.

Regnet lyser med sin frånvaro. Dammet ligger tätt på skog och mark. 🙂

Det är svalt och tyvärr verkar jag precis kommit in i shortssäsongen. Ofta är jag steget efter. För några veckor sedan när det var jättevarm gick jag runt i svarta jeans och nu har jag shorts. I huset känns det kyligt men inget regn. Naturen behöver regn och även jag.

Ibland funderar jag på hur jag uppfattas av folk. Så undrar jag om det överensstämmer med vad jag känner. Jag förundras varje gång någon i förtroende berättar saker för mig. Varför berättar de just för mig. Så förundras jag över min förmåga att lyssna men att lika snabbt glömma. Jag hänger med i samtal men när jag ska försöka komma ihåg vad någon sagt så verkar det helt tomt i minnet.

Minnet är märkligt. Jag minns meningslösheter som att någon mattebok hade annan författare än de andra i en hög fast boken hade samma namn. Jag minns färgen på någons tröja men jag minns inte var jag lagt mobilen, vad jag skulle komma ihåg att göra imorgon eller annat som är viktigt.

Det är något i min kropp som reagerar starkt på krav och prestationskrav. Att lära sådant jag inte behöver är orimligt lätt men att lära sådant jag behöver är nästan omöjligt. Jag anar att det är någon blockering och den vore fin att få bort.

Liksom trädgården ropar efter regn så ropar min hjärna efter resurser att frigöra minnesplatser eller skapa nya.

Sovit i hängmattan, sprungit och tvättat. Det är en helt vanlig söndag och ja visst tänker jag lite extra både på mamma och mormor idag. Minns mormors prat om trädgården på Ljusterö. Jag minns alla snittblommor hon hade i sitt hem. Varje vecka byttes de ut och hon njöt av att se dem.

Jag tror inte min mamma planterade om man bortser från de bananplantor jag själv var med och satte på St Lucia tror jag inte jag någonsin såg henne varken hantera plantor inne eller ut.

Idag såg jag att mammas favoritblomma börjat slå ut i skogen. Liljekonvaljer är det tydligen gått om även här. Så fina, så sagolikt vackra. Små pärlor på ett band.

Min dotter bakar kakor till mig och det vattnas i munnen på mig. Snart blir det gemensamt tv-program och så får jag smaka årets morsdagskaka.

Sista hela veckan innan sommarlov för eleverna börjar imorgon. Några veckor kvar innan semester och ja det känns bra.

En ledig dag ägnas åt rensande. Trasigt samlas ihop och packas in i bilen. Färdiganvänt likaså. En tidig morgontur till den lokala soptippen gjorde att jag blev av med allt möjligt. Skönt.

I rensandet hittades också ett och annat. En sedel som jag var tvungen att kolla upp om den var giltig. Ja så är det i dag. Sedlar används så sällan att de hinner bytas mellan gångerna. Fast just denna sedel var giltig och fick flytta in i min plånbok.

Hittade också flertalet omaka strumpor, handskar och vantar. Det låter som jag är en slarvig person och ja så kan det vara. Eller så är jag mänsklig. Röjandet gör mig märkligt rofylld.

I trädgården anläggs en blomsteräng. Eller ja just nu är det en maskrosäng men har vi tur så blir det andra blommor också sinom tid. Minns alla vallmoblommor längs vägarna när jag och mamma liftade längs vägar här i Sverige. Så vackert. Minns väggrenar och blommor som jag plockade. Stenar jag satt och väntade på. Väntan på att en bil skulle stanna. Ofta gick det snabbast om jag stod vid vägen istället för att leka en bit bort.

Idag passerade jag och min dotter röda och organga gullvivor när vi promenerade till och från områdets torg. Vi stannade en stund och såg på dem. Olika nyanser från gula till mörkt röda på en liten plätt i en slänt. Vilken underbar årstid vi har nu med prunkande trädgårdar, allmänningar och natur.

Än väntar kulmen och jag är där för att se och njuta.

Några veckor kvar av arbetsveckor. Eleverna har mycket att göra. Nästan oändligt mycket. Kollegorna likaså. Alla uppvisningar byter av varandra och ikväll är det dottern mi vars skola har den årliga Vårshowen. Den ser jag fram emot.

Minns Vårshowen min egen högstadieskola anordnade. Alla elever som var så imponerande duktiga dansare och musiker. Där var det musik från alla världens hörn. Alla visade upp sin förmåga. Jag var fotograf för den tidning vi gav ut i samband med showen. Det passade mig utmärkt. I mörkrummet blev det bilder. Härliga minnen av atmosfären runt showen. Alla hade uppdrag och hela skolan var involverad.

Minns speciellt några nummer. Någon dansade som Michael Jackson, någon spelade piano på imponerande nivå. Individer, grupper och klasser gjorde vad de kunde för att skapa kultur. Det lyckades och kan vara det enda som jag minns med glädje från min högstadietid.

I övrigt var det plågsamt i skolan. Jag hade ingen förmåga att ta till mig kunskap under de förutsättningar som skapades i skolan. Det är inget skämt att jag inte lärde mig någonting kunskapsmässigt under högstadieperioden. Jag lärde mig överleva, vara osynlig och slippa. Det var jag fantastiskt duktig på. Min vänner som pratade om svenskar som mindre värda och jag påtalade att jag ju var svensk och de förtydligade att jag såklart var som dem.

Att vara minoritet och ansedd mindre värd är inget att rekommendera. Ja jag har klarat mig och ja jag har lärt mig det jag skulle lärt mig i skolan men inte inom den period av livet där det förväntades att jag gjorde det. Förhoppningsvis är det ingen av eleverna i min skola som går igenom den utan att lära sig något. Jag lovar att jag aldrig kommer att uttala de ord jag själv fick höra även om eleverna ibland beter sig mindre bra

”Frida, det kommer aldrig bli något av dig”

Ack så fel personen hade som var en av skolans speciallärare. Jag minns och idag kan jag förstå uttalandet. Hade jag fortsatt i den andan så hade det gått åt helvete. Det är sant!

Samlar mig för att gå till skolan och göra min insats för att ingen ska behöva gå igenom skolan utan att lära sig något. Extra viktigt är de sista veckorna på terminen. Jag ska lyssna, se och finnas för de som behöver. Så ser jag fram emot kvällens vårshow. Då ska jag se, finnas och uppleva min dotters insats. Jag ser ljust på framtiden.

När en väljer mellan Ulriksdalträdgård och trädgårdsbutiken i Åkersberga och väljer den sistnämnde för att komma hem med fina plantor i lagom mängd. Tänker på raderna av fina blommor, samtalen däremellan med bästa Inga och dofter av våt asfalt så gläds jag. Med svart under naglarna känns det bra.

Min uppväxt i lägenhet gjorde min startsträcka för att njuta av plantering lång men tror jag är på god väg nu efter att ha bott 13 år 9 månader i hus. Visserligen har vi ingen stor tomt och den är långt ifrån perfekt men nog går det år rätt håll med min smak för trädgårdsskötsel. Jag sitter här och längtar efter att få klippa gräset. Tur är väl att gräset är långt och redo att klippas. Mossan syns på mängder av ställen men vad gör väl det för jag har planterat nyinköpta plantor och håller på att anlägga en blomsteräng.

Kanske ska jag investera i ett insektshus. Ja jag är rotad och roten börjar ta sig allt djupare ned i marken. Istället för att vara en flyttfågel är jag en djupgående rotväxt. Jag gillar det!

Minns alla flyttar och all förändring och tänker att det finns fördelar med att bo längre perioder på samma ställe. En hinner rota sig och sätta ned sina bopålar stabilt. En hinner finna ro och utvecklas istället för att ständigt försöka hitta platser att sätta ned flyttfågelfötterna på.

Kanske kommer de nya plantorna skjuta ut rötter och befästa sin plats eller så flyger de vidare. Eller möjligen blir till näring i kretsloppet. Vem vet. Den som stannar hinner se.

Trånandet efter sol tycks oändligt. Själv skyr jag den men gillar den lite ändå. Fantastiskt vackert skapar solen skuggor. Solen gör oss glada, sprudlande och tillfreds.

När jag som lite gick en lite asfalterad väg på St Lucia i Västindien så var asfalten så varm att den var mjuk. För mig var det spännande och doftminnet sitter kvar och får mig att le.

Minnet av hjul som lektes med och jag som fick testa att springa med hjulen hållande balansen på dem med hjälp av en pinne. Undrar så över hur de olika miljöer som jag mött påverkat mig.

Jag är rätt kavat och orädd att göra men å andra sidan försiktig och tveksam till det nya. Anpassningsbar men ändå i rätt stort behov av rutiner och vardag. Jag tänker ibland på mig själv som en kameleont som helst vill smälta in i bakgrunden men som ibland vill just motsatsen att synas och särskilja sig från mängden.

Solen skiner och på väggen bildas skuggor från fönstergluggen och det som står i den. I bakgrunden hörs det familjära ljudet av dottern som gör chokladbollar, sonen som utropar något från sitt rum och mannen som även han pratar för sig själv då och då. Det känns tryggt och skönt. Jag funderar på att dra ned persiennen för jag har fått nog av solen.

En krasslig och vi andra anpassar hastigheten. Det går långsammare och jag får nytta av det. Tid för motion och reflektion. Löprundan delas upp i två delar på lördagen där jag mitt i tar långsammare tempo och går för att kunna njuta av alla sippor och skogens ljud. Eller dunge om det varit utanför Stockholm. Här är det närmast en urskog. Så nära storskog en kan komma i Stockholm.

Hackspett hörs i närheten. Nyanser av blått lyser här och där. Blåsippor kan vara allt från åt det kalla hållet i färgskalan till det rödblåa. Så fina. Några med skarpa gulhuvade strängar. Det blir en fin kontrast som är svår att uppfatta när jag springer. Doften i skogen är av nytt. Nyutslagna och grönskande. Några yngel som simmar i en göl. Skogen lever och visst hör jag bilvägar långt borta men än närmre är skogens ljud. Några småfåglar passerar uppenbarligen på väg att skapa familj.

Det är svårt att inte njuta. Tankarna flyger och jag minns en annan dunge där liljekonvalj växte tätt. Min mammas favoritblomma. Mamma som jag mest har glömt men som minnet av ibland dyker upp. Jag minns en gång då jag besökte hennes lägenhet i de stora lila och orange husen. En lite lägenhet där hon målat gamla dryckesbackar och en sekretär rosa. Jag tyckte det var fint men efter besöket var det skönt att komma hem. Hem till min lägenhet. I den där jag bodde. I den där det ibland byttes vuxna.

Från början hade jag det lilla rummet med den fina fjärilstapeten min pappa valt till mig. Jag älskade den. Sen fick jag det stora rummet med två ingångar. På kvällarna och nätterna hade jag ofta ont. Växtvärk. En kan ju tro att jag blev flera meter lång med tanke på hur ont jag hade. Kan det varit samma onda jag har även nu. Ibland kramp men mest oro i benen. Sova har jag visst aldrig varit bra på. Fast de senaste dagarna har jag sovit ända till 7:45. Rekord! Skönt att inte vakna 05.

Minns hur min mamma tvättade håret böjd över badkaret och jag satt bredvid och iakttog. Håret som innan hon dog ramlade av. Det mörka fina håret som hon ibland permanentade så att det var lockigt. Jag minns doften av henne men inte hennes röst. Tanken gör mig sorgsen. Jag har hört ljudinspelningar och kan framkalla ljudet från dem men inte höra henne prata med mig. Jag vet att hon pratade med mig. Jag vill minnas. En dag kommer det till mig men inte idag eller.

Jag har försökt tvätta håret som mamma men jag får bara ont i nacken och så är det ju så skönt att duscha. Liljekonvaljer finns inte i min skog här men då och då möter jag dem och då kopplar min hjärna direkt till mamma. De ljuslila blåsipporna är mina favoritblommor och jag kan inte sluta studera dem när jag passerar dem. De gör mig glad.

De har dykt upp tillsammans med massor av annat ogräs. Maskrosor är jag en fena på att odla. Tänk om just de varit något önskvärt. Då hade min trädgård ansetts välskött. I en annan värld.

När jag som liten cyklade området jag växte upp i med cykeln jag cyklade hem med från OBS så minns jag fartvinden och glädjen. I veckan när jag cyklade fick jag samma känsla. Den där frihetskänslan av att kunna ta sig långt med hjälp av den egna kraften. Jag älskar att cykla även om jag har en skruttcykel jag ärvt från min farmor som är inköpt på Grisslehamns lokala Ica som har allt.

Löpning är ett annat sätt att ta sig. Visst är det skönt att springa men frihetskänslan uteblir utan det är mer styrketräning att släpa sig runt med extrakilon runt muskelmassa och skelett. Tänker ofta att vad enkelt livet vore utan den extra tyngden. Fast sen inser jag hur god mat är.

På grönan möts stans ungdomar och ljudnivån är brutal. En del skriker som om de eldas på ett bål och andra rusar lyckligt runt och fnittrar hysteriskt. Här och var sitter vuxna i väntan på barn. Kanske blir de som jag åksjuka av blotta tanken på åkattraktioner. Minns så tydligt Flygande mattan som barn. Pappa tog med mig på ett åk och det var början till mitt minne av åksjuka. Åksjuk har jag varit i bilar, båtar, attraktioner och tåg. Fy bybblan vad hemskt det är. Jag önskar verkligen att jag inte påverkades så hårt för tänk så mycket kul jag gått miste om.

Funderar kring en av dykbåtsturerna jag var på. Vågorna var långa och höga. Båten åkte mjukt upp och ned. Jag mådde pest även fast jag fått i mig åksjuketabletter. Minns Peo som gav mig vatten och klappade på mig. Jag minns dykledaren som övertygade mig om att direkt när vi kom fram skulle jag hoppa i. Minns min känsla av att snart dö. Jag minns frihetskänslan när jag landat i vattnet och kroppens reaktion var direkt. Återställd på nolltid. Dykningen gick fint och ja tänk vad mycket jag kunde njutit om jag sluppit åksjukan.

Skillan lyser blå i trädgården och jag är glad över att ingen båtfärd är inbokad på länge. Maskrosorna härjar fritt och jag jagar dem bäst jag kan. Knopparna brister och våren är här.

För mig är våren en tid för pånyttfödelse. Precis när trädens blad börjar veckla ut sig och den skira nyansen av grönt börjar delges så tar livet en nystart.

Som liten minns jag tusselagoförsäljning. Vi plockade i diket några knippen och såld till alla dem som gick från pendeltåget in mot området. Jag minns att många köpte och jag antar att de slängde de små buketterna längre fram. Vi var stolta och glada över att vi fick pengar.

Pengar som gick till inköp av godis. Tioöresklubbor. Mums.

När det gäller godis brukade farfar ge en slant för snask när jag hjälpte honom att köpa tobak nere vid färjelägret i Grisslehamn. Ofta var Pontiac med. Den mycket ouppfostrade, men fantastiskt snälla hunden som var vän med nästan alla. I kiosken fick han en korv. Ren och skär lycka för både hunden och mig då jag fick en påse godis eller snask som farfar sa och farfars hund en varmkorv. Farfar fick sin tobak.

Ett annat sätt att få tag på godis var att samla småmynt längs vägen mot centrum. Än idag kan jag hitta mig själv i trans av att leta tioöringar. Vi hittade många och ofta gav de oss tillräckligt med sött för att suget skulle stillas. Idag är det sällan småmynt ligger längs vägar.

Mynt till snask kunde också hittas i soffor. Jag letade ofta. Pappa tappade lite men farfar tappade oändligt mycket mynt. Jag tappar aldrig mynt men ibland hittar jag något mynt i mitt hem och då blir jag genast sugen på sötsaker. Mynt används sällan och om man nu får för sig att vilja använda mynt så är det svårt då många butiker är kontantfria. Barn idag får alltså sällan möjligheten att leta pengar.

Våren är kommen med vitsippor, blåsippor och mynt eller nej snarare pantburkar. Skulle en liten sälja tussilago så får den nog stå ut med att ha swishnummer redo och så hoppas på att swishägaren medger godisköp för inkomsten.