Att vara Frida Frey

Jag är mamma, berest, kvinna, lärare, dotter, medborgare, syster, en med NPF-diagnos, uppvuxen i orten, bor i en socioekonomisk stark del av huvudstaden, driven, nyfiken och närvarande.

  • Sista dagen på 2023

    Jag och småkusinerna väntar på att husets andra vaknar. Den grå katten har somnat i soffan bredvid mig. Lillgrabben börjar leka med en boll. Lilltjejen rullar på gymnastikutrustningen. Mina sover liksom småkusinernas föräldrar. Snart, snart vaknar alla.

    I telefonen väntar meddelande från 1177 om att sonen min snart fyller 13. Då kan jag inte längre hantera hans journal. De börjar bli stora.

    I väntan har jag sett ”The Crown”. Jag är redo att lämna datorn till sonen snart så att han kan se polisserien. Höften min krävde en tablett och den har börjat verka och jag kan tänka mig en motionstur.

    2023 har varit ett bra år på många sätt. Håller tummarna för att sista dagen också går i samma andra. Smålandsfamiljen samlas och vi kommer ägna dagen, kvällen och senkvällen åt varandra, vid sidan av varandra och alla får sitt.

    Imorgon är det 2024. Ännu ett år och ja det ser jag fram emot.

  • Julmånad för mig

    Det är tiden på året då skolan sjuder av ångest, oro, frustration och ibland ilska. Fast också glädje, värme och liv.

    Betygsättningstider. Provrättningstider. Bedömningstider. Drömmen om att få njuta av julmånaden utan de tre BPB är för mig högaktuell. Gårdagens Luciakonsert bröt BPB men visst är hjärnan minn full av tankar oavsett tid på dygnet. Jag sover sådär. Vaknar och tänker att jag glömt något.

    Glömt ha ett bedömningstillfälle, glömt bedöma, glömt sätta betyg. Än är betygen inte satta och nej jag har inte glömt sätta dem. Planen är att de ska vara satta fredag vid 17. Får se om jag håller min plan.

    Drömmen om att ha en helg i julmånaden där tankarna inte är på BPB utan där jag får njuta av föreställning med bästa brorsorna. Fira mig själv med finaste familjen min och starta julefriden.

    Visst är det några dagar kvar av lektioner även kommande vecka men det blir kul. Det är kul med BPB också och jag vill inte byta ut mitt jobb. Jag trivs med att möta elever, kollegor och fyllas av skolans atmosfär.

    Drömmen får gärna förbli en dröm för jag vill finnas i skolan även om det gärna skulle få vara mindre kulmen. Kulmen börjar i sep och slutar i juni med några Mount Everest-toppar i nov, dec, mars, maj, juni. Däremellan är det mer av K2 eller ibland Kebenekaise men sällan Møllehøj. Jag skulle kunna tänka mig en platå då och då som mer är i höjd med Löttingekullen.

    Låt bergsbestigningen av Mount Everest fortsätta. Snart är jag på toppen.

  • Vuxna

    Vi vuxna ägnar jättemycket tid till att tycka. Det går bra. Jag vill beskriva hur vuxna ibland gör tankevurpor. Jag uppfattar att väldigt många har mycket starka åsikter om en det ena en det andra.

    I skolan arbetar väldigt många personer med olika utbildning, behörigheter och erfarenheter. De möter personer (elever) med varierad historik och genetiska förutsättningar. Klasser består av individer med stor variation i fallenhet för ämnet, möjlighet att få hjälp hemma eller förmåga att lära sig. I svenska skolan går nästan alla elever i ”storklass”. I svenska skolan är storklasserna ca. 30 elever.

    Våra barn och unga klarar sig inte bäst i Pisa-undersökningar. Lärare är högutbildade och är en profession med legitimation men är inte ett yrke så många vill åt.

    Nästa generation individer presterar olika bra i skolan beroende på om de fått kvinnligt eller manligt födelsenummer. Såklart kan det vara så men det kan också vara för att vi föräldrar uppfostrar våra barn olika. Eller för att vi är genetiskt olika. Eller för att det är så vi vill att det ska vara. Vem vet. Jag vet inte men jag brukar sällan tänka på om det är en flicka eller pojke jag betygsätter utan snarare hur vederbörande presterat.

    Då menar jag hur de skriftligt, muntligt och på en mängd olika sätt presterar i de olika uppgifter som skapas. Det är ibland barn som inte lyckas med uppgifter och då ser jag det som ett misslyckande i min profession. Jag ser det som att jag som lärare inte nått fram.

    När elever är stökiga, busiga och inte sköter sig säger jag ifrån. Är det någon som ifrågasätter eller skyller i från sig blir jag argare. Inser personen att den gjort fel är jag förstående.

    När vuxna tycker och ja det gör även jag så förmedlar jag det direkt till aktuell instans och individ. Jag hör alltså av mig till mina barns lärare och den rektor som arbetar i skolan där de går. Det gör jag när jag inte riktigt instämmer i sådant jag får veta. Jag utgår sällan ifrån att mina barn har rätt utan lyssnar och bildar mig en egen uppfattning.

    Detsamma gäller i den skola jag själv arbetar i. Jag lyssnar, bildar mig en uppfattning och pratar med inblandade. Jag tycker ofta men skiljer på tyckande och underbyggd åsikt.

    Jag brukar undvika att tycka om sådant jag inte satt mig in i. Eller åtminstone så utger jag mig i de fall jag inte satt mig in i just att jag inte är insatt men utifrån mitt naiva perspektiv så verkar det knas. Ja jag tycker alltså men inser att jag sällan är insatt och vidmakthåller i mitt tyckande att det just är tyckande och inte något underbyggt alls.

    Vuxna som möter barn och unga önskar jag är försiktiga i sitt tyckande om skolan. Barn och unga går i skolan och kan utifrån sitt perspektiv tycka, vuxna som jobbar i skolan kan tycka. Ni andra som sällan besöker en skola och som själva gått i skolan förr kan tydliggöra detta i samband med ert tyckande.

    Jag som lärare ser kollegor som kämpar väldigt mycket för att få nästa generation redo för nästa nivå. Detta trots att lönen för en lärare som gått en femårig utbildning på universitet eller högskolenivå är relativt låg. Arbetsbördan otroligt hög och nej det kompenseras inte av det långa sommarlovet.

    Visst är det mys att vara ledig på sommaren. Jag hade hellre haft en normal arbetsbörda, ha tid för de elever vi har och känna att man har en rimlig chans att lyckas i sitt arbete för en lön som är jämförbar med andra som gått femåriga högre utbildningar så som ingenjörer, arkitekter, jurister osv.

    Vi lärare är de som skapar förutsättningar för att Sverige ska utvecklas till att bli ett land som inte får sämre levnadsstandard än vi idag har. Jag utgår ifrån att Pisa-resultatet skapar förståelse för att skolan behöver prioriteras och därmed även vi lärare.

    Det jag vill förmedla är att vi borde ligga högre i Pisa-undersökningar eftersom vi vill vara framstående som land. Vi kan bara göra det om skolan inte ständigt drabbas av nedskärningar och nya idéer som framdrivs av personer i maktpositioner långt från skolans verksamheter.

  • 1 advent

    När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla barnen glädjas att fira få advent. När första ljuset brinner har saffransdoften fyllt hemmet och mor glädjas att fira advent.

    Inte oroa sig jag har inte gått och blivit kristen men jag gör som svenskar gör mest jag tar det bästa från de traditioner vi i Sverige fått från vår kristna historia och anammar dem i mitt liv. Alternativen är att jag måste uppfinna traditioner själv och det är jag för lat för.

    Så när första ljuset brinner så fylls huset av ljus, stjärnor och adventsstakar. Det är något visst med att ha gemensamma traditioner i ett land. Det skapar vi-känsla. För även om barn inte ska arbeta i Sverige så är det trevligt att få besök av grannbarn som lämnar de beställda ljus, kransar och blommor som de tidigare sålt till förmån för den lokala idrottsklubben.

    Alternativet är att som i mitt fall så gör jag som mamma dessa försäljningar. Jag funderade skarpt på när arbetsgivaren frågade om verksamheter vid sidan om ifall de menade dessa försäljningar. Såklart inte men nog har jobbet jag tagit från barnen övat mig i försäljningsteknik. Fast nä det har allt som ofta sålts till mig själv. Ett år hade 10st 2gramsförpackningar av saffran i skåpet. Bra grejer. Ibland har det legat massor av parmesanostar i väntan på att nyttjas. Tur är att det är saker som håller.

    Det är tyst i huset och endast jag är vaken. Eller nja det är inte tyst för tvätten går i fjärran, luftvärmepumpen susar men ja det är fridfullt.

  • Julmånad

    Äntligen har vi bytt blad. Snön ligger vit på backen, julgardinerna är uppe och ja det känns bra.

    Så har det inte alltid varit. För många är denna tid tuff. Jag kommer ha dagar då jag minns den tuffa tiden. Tiden när mamma lämnade mig för att vara på resande fot. Tiden då mamma var döende. Jular när äldre släktingar drack för mycket och skapade oro. Det var länge sedan. Spåren finns kvar.

    Spåren har dock suddats ut en aning och har bytts ut mot fina stunder med mina småsyskon och den familj som blev min. Där juletid var något varmt, fint och härligt. Där maten doftade och hemmet fylldes av värme. Sen med mina egna barn som gör det hela ännu bättre. Min dotter som driver mig att se det fina och göra det fina. Se mina barn glittra när julen kommer till oss.

    För mig byggs traditioner om och jag gillar det nya. Kanske inte så nytt längre men ack så härligt.

    I väntan på att få se årets första avsnitt av julkalendern på SVT så får jag njuta av en dag på en pyntad skola. Väntar gör jag även om jag vill se NU. Jag har uppmanats av min dotter att vänta då hon anser sig inte hinna nu på morgonen så därför sitter jag nu här och låter bli.

    För dottern och sonen gör jag vad som helst och vill någon av dem att jag väntar så gör jag det. Jag kommer fylla dagen med Julig musik och härligt leende både på utsidan och insidan.

  • En vecka

    Intensivt är ordet som beskriver arbetsveckan. Fast ett annat ord är fantastiskt rolig. Varje år när nationella proven drar igång och det är svenskans tur sitter jag där och lyssnar på framtidens vuxna.

    Samtalen som föranleds av att gruppens medlemmar läser varsin text är intressanta och givande. Jag slukas ibland av deras kloka funderingar om allt från strävan av att vinna till hur könsnormer förändrats genom tiden. Allt har de såklart inte på det klara men oj så mycket dagens ungdomar vet.

    Referensramen för barnen skiljer sig åt då deras intresseområden är olika men där de har det gemensamt att de åtminstone gått i samma skola i 2,5 år. De är inte alltid ense i samtalen men lyssnar, möter och argumenterar på ett imponerande sätt.

    Jag är hoppfull och glad över att få möta framtidens vuxna. Visst är det ibland krokiga vägar de går på och visst gör de ibland knas. Jag ser fram emot att fortsätta möta ungdomar i deras skolvardag.

  • Snart lyser julen

    Visst är det en högintensiv tid i skolan. Visst är det mörkt. I skolan sjuder livet och barnen hemma gör det de ska. Jag reflekterar att nog är det fler stunder av lugn.

    Någon frågade när det är jullov och jag visste inte. Nä för jag tänker att det är ju oändligt långt bort. Fast kanske är det snarare än så.

    Än lyser solen en stund på dagen. Än finns fullt av energi. Och snart kommer julen och lyser upp. Å såg ni jag satte ett och i början av en mening.

    En del tycker att lärare i svenska ska veta hur allt stavas, kunna alla grammatiska regler och kunna rabbla dessa. Jag kan inte multiplikationstabellen(inget behov som svensklärare men en del anser att man ska kunna den) och nej jag kan inte snabbt svara på frågor om hur man ska prata. Talspråk är och kommer alltid att vara friare än formellt skriftspråk. Språk ska anpassas till sammanhang.

    En del kan anpassa språket efter sammanhang. Det kan jag. Det förväntas vi kunna. En del kan det inte. Tråkigt för dem. Min pappa brukar säga: Prata med folket på folkets vis (såklart inte bara han som säger). Och med det menar han inte att han skulle vara högre än andra utan att man just ska anpassa sig efter sammanhanget.

    Precis som min far utbildade jag mig sent i livet. Gymnasiet passerade jag utan godkänt i några ämnen. I gymnasiet hade jag underkänt i exempelvis svenska. På universitet hade jag svårt för vissa kurser men kom igenom. Andra kurser fick jag höga betyg i. Vem bryr sig? Jo jag för minnet av att bli underkänd i ämnen sitter djupt. Skolan är viktig.

    Jag blev inte underkänd i ämnen förrän i gymnasiet. Det borde jag blivit redan i högstadiet. Varför blev jag inte det? Jo jag var snäll flicka som ofta använda min sorg över förlorad mor som anledning till att jag inte gjorde skolarbetet. Det accepterades av skolan och jag släpptes igenom. DET VAR FEL!

    Tänk om jag hade fått rätt stöttning i skolan. Då kanske jag inte behövt få höra: Frida det kommer aldrig bli något av dig! (uttalat av speciallärare på min högstadieskola)

    Om jag fått underkänt tidigare och krav hade ställts så hade jag kanske inte gått ut högstadiet med 1:or och 2:or i teoretiska ämnen.

    Snart lyser julen och jag ser ljust på tillvaron. Jag trivs och utvecklas.

  • Ett år utan mormor

    Länken till min mamma bröts för ett år sedan när mormor gick bort. Jag står stabilt. Hennes sista år var tuffa för mig och det var svårt att hinna med både den egna familjen och hennes behov. Jag lärde mig mycket och utvecklas som person. Det är ännu något jag kan lägga i min ryggsäck.

    Samtal med henne som förvirrad, arg, ledsen, frustrerad. Samtal med läkare, vårdkontakter av olika slag och hemtjänst var något jag ägnade mycket tid till. Så var det allt fixande och handlande.

    Det jag vann var många fina stunder med min mormor där hon berättade saker från förr. Jag lärde om min historia, mitt liv, hennes liv och hur samhället såg ut genom hennes liv.

    Ikväll är det frid i mig. Jag har min mormor i mig och det är tryggt. Jag har min mamma i mig. Tiden efter mormor var initialt en tid av rensande, sorterande och tömmande av lägenhet. Även om hon dödsstädat relativt väl så tog det tid. Det var bra. Det gav tid för reflektion.

    Sen har trötthet kantat delar av tiden. Återhämtning och vardag. Dagar som gått, veckor som passerat och ja nu har det gått ett år. Jag tänker ofta på henne. Ser på foton. Passerar saker hon ägt som jag valt att spara.

    Jag bygger nya minnen och skapar nya minnen. Det känns bra och jag ser ljust på livet. Hon var färdig med sitt liv och jag är långt ifrån klar. Jag bor i kommunen där vi blir äldst. Undrar så om jag går om henne. 94 år och 9 månader blev hon ungefär. Jag saknar henne.

  • Gårdagen

    Gårdagen var ingen vanlig dag. Medarbetare, skolelever och samhället nära fick en liten aning om hur det kan vara. Turligen slutade polisinsatsen på närliggande skola väl och det som larmades om var inte fallet. Skönt! Det fick mig ändå att reflektera vilket allt som bryter mot det normala gör. Jag gillar vardag. Jag fungerar mycket bra i det onormala också. Det vet jag.

    Jag minns min egen skolgång där det onormala mer var en norm. Där fönsterdörrar täcktes av plåt. Där vakter patrullerade ingångar. I den högstadieskolan var normen kaos. Det var inte ovanligt att personer från andra skolor eller den egna skolan ställde till med otyg. Fönster krossades, folk muckade gräl och någon tände på. Jag minns inga polisutryckningar. Kanske har samhället blivit mer reaktivt eller så är det ett annat av Stockholms områden. Jag är glad att insatsen igår verkligen tog larmet på allvar. Imponerande och skönt att veta.

    När saker sker börjar tidigare minnen om saker som hänt rulla upp och aktiveras i skallen. Jag minns den terroristbombning (2005) som skedde under perioden jag bodde i London. Jag minns paniken i någras blick när de hämtade sina barn från förskolan där jag arbetade. Jag minns de tomma gatorna. Jag minns de tomma blickarna av personer som likt ett lemmeltåg vandrade genom ett bil-, buss-, tågfritt London. Den där upplevelsen av tyst och effektivt arbete där vuxna reagerar på olika sätt. Några får panik och andra blir handelskraftiga. Då var det 56 döda.

    Det sammanhang jag levde i då var i östra London till norra London. Många skadades rejält men jag hade tur att varken jag själv eller de mina eller någon på min arbetsplats dog eller skadades.

    Alla mina erfarenheter ger mig styrka men samtidigt så skakar det om och påminner om vad som är viktigt. Vi gjorde mysiga saker igår kväll. Vi såg film och åt kladdkaka. Jag hade mina barn nära och även om jag ilsknade till på min son som är lite hårdhänt i sitt kramande så kändes det bra. Vi samtalade om vad som hänt och det kändes okej.

    Sömnen påverkas såklart och ja att skriva här är en bearbetning. Det mår jag bra av. När det är skrivet flyttar det ut från min inre bearbetning och oro till det skrivna ordet. Skrivande får mig redo för nya utmaningar som förhoppningsvis är mer vardagliga.

    Jag tar mig an dagen. Det är fortfarande mörkt och jag har sovit för lite. Mina restless legs krånglade extra mycket i natt. Kanske glömde jag medicinen eller så påverkas benen av att hjärnan varit uppe i varv. Jag accepterar läget och vet att jag säkert sover bättre nästa natt.

    Livet är en berg- och dalbana där jag ibland aktivt vill vara med och ibland inte men där alla svängningar och höjdskillnader skapar helheten.

  • Inläggskluster

    Igår påmindes jag om en genusperspektivkurs jag gick i under en tidig del av min lärarutbildning. På den tiden då lärarutbildningen hade fina, nyrenoverade lokaler i Konradsberg. På den tiden när jag var ung.

    Vi hade en kurs som inte var valbar. Vi hade säkert fler. Just denna har satt sig i mitt minne. Mitt minne är annars som en sil med många och stora hål. Kursen var i en av de äldre byggnaderna som tidigare varit mentalsjukhus. I en sal som var möblerad med borden som en hästsko. Så var det alltid. Det innebar en enorm yta i mitten som var luftig. Samtidigt innebar det att det nästan var omöjligt att komma in till alla platser.

    Kursen hade som alla kurser, kurslitteratur. Det var en bok. Den var skriven av hen som hade kursen. I samband med alla lärarhögskolans kurser skulle läsloggar skrivas. Bara ordet läslogg får mig att storkna fortfarande. Vi skulle i kursen se klipp på barn och få lära oss om genusperspektiv samtidigt som vi skulle reflektera kring saker kursboken tog upp. Kursledaren hade starka åsikter.

    Uppenbart tyckte hon killar var mindre begåvade. I mitt minne finns en sak inpräntat som hen sa och som jag återger som jag minns det: tänk nu på att pojkar inte har lika god förmåga att prata om känslor och att reflektera som flickor. På klippet som hon sedan visade sitter de finaste barn och reflekterar kring allt möjligt på djupaste nivå. Det var alla sorters barn och ja även killar. Kursledaren fortsatte efteråt att uppmana oss att se skillnader i pojkar och flickor. Jag satt då och tänkte att jag nog såg mer skillnad i individer.

    Till saken hör också att ibland kom studenter sent till hennes pass. Hon blev mycket irriterad på killarna och inte tjejerna. Det är mitt minne och jag har aldrig sett det så tydligt. En av männen fick underkänt på en skrivuppgift och överklagade uppåt. Jag förstår honom. Han hade rätt. Kursledaren underkände enkom på grund av kön. Hon var irriterad för att han sagt emot, var man och kommit försent. Jag var ung och sa inget. Jag var där och såg och kommer inte glömma.

    Det blev tyvärr lite vibbar igår av samma anda när jag såg en föreläsning. Visst har flickor gynnats av att man lyft våra problem i skolan historiskt och numera går det bra för flickor. Visst kan det med fördel vara så att vi ska samtala om hur killar ska lyckas bättre. Fast kan vi inte se individer. Kan vi skapa en skola där vi skapar förutsättningar för alla utifrån deras individuella förmåga att lyckas.

    2023 kan vara året då jag sätter ned foten och inte längre vill höra om köns olikhet utan vill att vi skapar en skola för alla. Gör lagom stora grupper och skapa förutsättningar för oss som arbetar i skolan att lyckas skapa samhällsmedborgare som Sverige behöver istället för att släcka bränder.

Att vara Frida Frey

Nuet är summan av det förflutna

Hoppa till innehåll ↓