Att vara Frida Frey

Min dotter undrade igår om jag tänkte vara sjuk hela lovet. Jag tänkte inte vara sjuk alls faktiskt. Jag tänkte vara frisk, springa, göra roliga saker och njuta. Det finns hopp. Jag är något bättre idag.

Den inre rösten säger ”GÖR” och min andra inre röst säger ”VILA”. Jag vill så mycket och lovar mig själv att begränsa aktivitet någon dag till. Kompromissar med mig själv genom att ha snabbpyntat här hemma och dragit ihop en våffelsmet till påskfrukost. Ja det är att ”VILA” i mina tankar. Hade jag valt ”GÖR” hade jag redan igår ignorerat mina symtom och tagit med familjen mot södra Sverige. Jag kompromissar och ja det är skönt.

Kroppen skriker ”RÖR PÅ DIG” men jag bromsar och låter den vänta. Bara för att den fått en Ipren i sig ska den inte få som den vill. Jag steppar in och väljer att lyfta fram allt jag lärt mig under min utmattningsperiod. Bromsa, gör lagom och vila. Sova har jag gjort massor senaste dygnet och ja det lär nog blir mer.

Sömn är en av våra viktigaste behov att tillfredsställa. 8 h 3 min blev det i natt och med en vakenperiod på 16 min. Då satte jag igång ljudbok vilket är för mig ett sätt att slappna av. Det är betingat. Ljudbok innebär att kroppen förväntas somna om och då gör den det.

Äta är det andra behovet jag tillfredsställer genom att igår äta gös, pressad potatis och citronsås med stekt grön sparris. Mums. Så gjorde dottern en finfin kärleksmums till efterrätt. Till frukost äter jag som alltid 2 mackor med smör, ett glas vatten och en kopp kaffe.

Rörelse avvaktar jag med eftersom kroppen inte är frisk. Även om kroppen skriker efter motion får den vänta. Jag behöver ”VILA”.

Kultur. Ja fulkultur får det bli. Jag ser någon serie om en kvinna som behöver ändra sitt liv för att få ”greencard” så att hon kan bege sig tillbaks till sitt fantastiska liv i USA. Streamingtjänsten i fråga levererar och jag njuter.

I väntan på att familjen ska vakna så står våffelsmeten på bänken. Bordet är dukat och jag ser serie. Solen skiner.

Träden har ännu inte fått sin gröna prakt. Himlen är gråblå innan solen stigit upp. Jag reflekterar kring veckan. Igår fick jag som vuxen för andra gången besöka sjukvården med akut. För några månader sedan ramlade jag och då gjorde det ont. Närakuten på Danderyds sjukhus som då var nyöppnad imponerade.

Igår var jag på samma sjukhus men den ombyggda Akutmottagningen. Kändes som korridorer var för trånga och det var visserligen fint men jag undrar om det verkligen var tillräckligt stort. Många tanter och farbröder i korridorer. Det kändes som att geriatriken borde tagit emot större delen direkt istället för att ha dem liggandes på Akuten men vad vet väl jag. Själv var jag ju nästan frisk och absolut yngst på delen för medicin- och neurologi.

Spännande att vara frisk nog att följa arbetet där. Några timmar senare och efter en del undersökningar blev jag fri att lämna Danderydsakuten. Det kändes skönt att veta att de inte kunde hitta något som visade på att jag är allvarligt sjuk. Bra! Min tanke har ju hela tiden varit att symtomen är stressrelaterade och jag kopplar det rakt av till de två långa rättningsdagar jag haft som Skolverket ordinerat. Uppenbarligen är jag fortfarande skör efter min utmattning. Jag lyssna och försöker lära mig min kropps signaler.

Efter att ha sovit nästan 8 h alltså mer än på länge så inser jag att sömn är ändå rätt bra. Det får bli en lugn och skön ledighet. Jag ska se film, njuta och bara göra roliga saker. Skolverkets nationella prov ska jag fortsätta bedöma i små doser och när/om andan faller på.

Glad Påsk önskar jag alla.

Himlen är grå och det är tyst i huset.

Efter att ha suttit och bedömt uppsatser i två långa dagar, haft en nästan vanlig dag och idag kvar så känns det okej. Höger öga verkar ha återgått till att fungera, huvudvärken är på väg att helt försvinna och bokstäverna ser inte ut som pärlsocker.

Symtom från tiden av sjukskrivning slog till. Inte alla men några och de var skrämmande. Jag vill inte bli ett kollo igen. Den där som behövde sitta i fåtölj i sovrummet med ljudisolerande hörlurar tomt tittande ut genom fönstret i timmar. Jag vill inte det.

Det är en tid jag inte vill tillbaka till. Perioden då jag inte klarade av det mest basala alltså att sätta igång kaffebryggaren. Jag är inte där nu men jag påmindes om känslan av att inte fungera. Vaksam och berörd över min oförmåga att sitta i två dagar och bedöma texter. Känslan av sårbarhet slog till.

Jag ser fram emot en vanlig dag där jag ska njuta av möten med elever, kollegor och medmänniskor. Se och höra men inte sitta still och läsa i evigheter. Jag är inte gjord för Skolverkets upplägg.

Ni som sitter fokuserat hela dagarna är säkert på helt rätt plats. Jag är också på rätt plats, men inte just i måndags och tisdags. Skönt att det är över. Visst är det en hel del kvar men det kan jag sitta med lite då och då.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det ”Hay day” på min skola och vi får göra många roliga saker.

Jag som tonåring var svår. Arg, sur och ledsen. Frustration och ångest. Alltid i skolan men aldrig energi att prestera. Föreställ er att varje dag gå till en plats och spendera tid där utan att klara av att göra det som åläggs dig. Nej jag har inga intellektuella svårigheter. Inga kända diagnoser. Utan det var omständigheter som försvårade. Lojal och med en önskan om att göra rätt men att ständigt misslyckades. Skam- och ångestfylld. Högstadietiden var för mig en lång resa som till världens alla hörn utan att få uppleva, se eller höra. Visst fanns det stunder av upplevelse.

Träslöjden var en frizon. Likväl var gnagarrummet en oas. Fritidsgårdens mörkrum likaså. Fast den mesta tiden var jag i ett klassrum utan stöttning och svårt att fokusera. Jag brukar skoja om att jag inte lärde mig något under mellanstadietiden och högstadietiden. Det är sant. Jag genomgick skolan utan att lära mig ens hälften av vad som förväntades. Det var inget fel på min inlärningsmöjlighet utan situationen var fel för mig.

Jag ser elever idag som mår dåligt. Då stannar jag och lyssnar. Försöker synliggöra och vara ett bollplank. Jag har inte alla lösningar och jag räddar inte världen men jag gör det jag tror är rätt inom ramen för mitt yrke. Jag ägnar inte fritiden åt ungdomsverksamheter, stöttar fattiga eller flyktingar men jag finns som lärare. Jag har valt ett yrke som gör det möjligt för mig att stötta några på vägen in i vuxenlivet. Mig ger det livsglädje att få jobba med människor.

När jag själv gick i skolan kontra när jag arbeta i skolan är vittskilda epoker både för mig som individ och tidsmässigt. Idag är jag aktiv, tar plats och vågar erkänna mina brister. Då osynliggjorde jag mig, ville inte visa att jag inte kunde eller att jag mådde fruktansvärt dåligt. Idag är jag öppen med mitt mående och hur det är en föränderlig process.

Solen skiner då som nu. Idag kan jag njuta.

Äter vuxenmat och umgås med mig själv. Det är mycket trevligt sällskap.

Efter en underbar arbetsvecka reflekterar jag. Jag har gjort både bra och mindre bra. Kanske var inte höjdpunkten när jag visade ”Dr Mugg” för en år nio klass. Inte heller mitt tidiga aprilskämt.

Bättre gick det med alla korridorsnack som ger mig glädje och social stimulans.

Sonen är firad med tårtorna tre och han verkar nöjd.

Jag ser fram emot våren.

Sommartid men när jag ser ut ser jag snö. Broddar kommer behöva användas. Jag accepterar och gillar läget. Det är dags.

Vem kan se utan ögon. Snö. Jag ser och jag ser bra. Det är dags för en morgonrunda. Träden långt bort utanför fönstren vajar. Diskmaskinen är igång. Elpriset är lågt. Jag och tiden håller på att synka. Sommartid.

I egenskap av lärare får jag äran att vakta elever i provsituationer. När Skolverket bestämmer är det strikt. Det uppskattar jag och många elever. De är peppade. Lite nervigt både för dem och mig.

När jag själv skrev prov som barn/elev så var jag sällan påläst. Jag hade mycket ångest innan, under och efter. Enstaka frågor kunde jag besvara. För mig fanns ingen trygg vuxen som vaktade. Det var distanserade vuxna utan empatisk förmåga påkopplad. Jag var endast en elev. Elev var i provsituationer inte verkliga människor. Den ångest som jag hade vid provsituationer har följt mig genom livet. Jag har aldrig känt mig trygg i under ett prov. Detta varken på gymnasiet, komvux eller högskolan/universitet. Min huvudsakliga tanke när jag nu tar en paus från arbetet att vakta.

Idag vaktas alla årets nior när de skriver uppsats. Det skrivs på digital enhet. Alltså varken skrivmaskin eller handskrift utan i vårt fall Chromebooks och andra fall pc eller surfplattor. Jag minns tillbaks till mellanstadiet när min mamma gick bort. Inte helt oväntat var jag ledsen. Jag fick då använda skolans enda dator som var en testdator min klasslärare fått för att se om det kunde vara något att ha i skolans värld. Jag var van vid datorer hemifrån. Min pappa hade importerat sin första riktiga dator när jag gick i lågstadiet. Innan dess hade vi ”datorer” som kopplades till teven och hade ett kassettband. Jag lände mig trygg av att få sitta vid datorn.

I högstadiet hade vi datorsal. Dit gick vi veckovis för undervisning i datorkunskap eller ibland få arbeta med något skolarbete som passade att göra på dator. När jag för ca. 9 år sedan startade min tjänst på skolan jag arbetar fanns datorsalar väldigt lika den jag minns från min egen skolgång. Där renskrevs texter och det pågick lite undervisning i datorkunskap. Numera har alla elever sin enhet och den är en naturlig del av all undervisning. Jag gillar det och tror på att våra elever är förberedda på nästa steg även om de behöver få mer datorkunskap än vad de får idag. De får mindre än vad jag fick i högstadiet.

Prov idag kan oftast anpassas till eleven enskilt. Rättigheter du har som är dyslektiker, har synnedsättning eller något annat som mer eller mindre lätt kan avhjälpas med inställningar på den digitala enheten. Det pekar inte ut utan är just anpassningar. Tänk om jag fått skriva på dator när jag skrev uppsats då kanske lärarna sett att jag faktiskt kunde skriva. Då kanske provångesten hade minskat och jag orkat lägga tid på att plugga. Fortfarande är det extra svårt för mig att skriva läsligt förhand och jag göra fortfarande stavningsmissar vid handskrift så som när jag skriver på tavlan. Elever rättar mig och jag är trygg i detta. Jag kan göra fel och missar. Det gör alla.

Andra dagen av bloggande och nej så här ofta kommer inte mina texter dyka upp utan planen är att skriva någon gång i veckan eller när andan faller på.

I en lärares värld: Igår när jag satt still 9-12:30 för att vakta nationella provet i svenska och tog bil till arbetsplatsen så gick jag ca. 7000 steg. Då började jag dagen på skolan 07:00 och lämnade skolans domäner och avläste stegmätare vid 14:00. Jag uppfattade själv att jag suttit jättemycket på förmiddagen.

En lärares ben är viktiga men även hörseln. Jag har börjat höra lite dåligt. Ett besök på vårdcentralen på ”Rocka sockorna” dagen visade att det tyvärr inte var vaxpropp. Läser lite som dagens personer gör på någon mer eller mindre säker källa på nätet och får veta att det är viktigt att söka hjälp om man hör sämre. Att sämre hörsel kan leda till sämre mående och bidra till försämringar av både det ena och det andra. Dock finns en uppsjö av hjälpmedel som minskar den eventuella konsekvensen av dålig hörsel. Jag råds boka in mig på någon av företagen som kollar hörsel. Någon sa för säkert tio år sedan att efter 40 kommer alla möjliga krämpor. Ja då nickade jag och hörde vad personen så men tänkte att ja ja.

När jag var liten minns jag petflaskor fyllda med varmt vatten och lindade med handduk för att inte bränna. Jag hade växtvärk. Det var inte vara lite växtvärk. Mängden växtvärk borde om den hade korrelation till växtspurt gjort mig lång. JAG ÄR INTE LÅNG. Eftersom jag arbetar på en skola så frågade jag vår skolsköterska mycket snällt om hen kunde tänka sig att mäta mina längd häromsistens. Jag var precis lika lång som senast jag mätte mig när jag själv gick i högstadiet. Min längd var då 164 och nu 164. Varför hade jag så mycket växtvärk då? Ja det kan man undra och jag kopplar det idag till mina oroliga ben.

Nej detta kommer inte vara en blogg som handlar om mina krämpor, men ja det kommer att handla om hur nuet har skapats av dået och är en summa av allt det som jag gjort och upplevt.