Att vara Frida Frey

I egenskap av lärare får jag äran att vakta elever i provsituationer. När Skolverket bestämmer är det strikt. Det uppskattar jag och många elever. De är peppade. Lite nervigt både för dem och mig.

När jag själv skrev prov som barn/elev så var jag sällan påläst. Jag hade mycket ångest innan, under och efter. Enstaka frågor kunde jag besvara. För mig fanns ingen trygg vuxen som vaktade. Det var distanserade vuxna utan empatisk förmåga påkopplad. Jag var endast en elev. Elev var i provsituationer inte verkliga människor. Den ångest som jag hade vid provsituationer har följt mig genom livet. Jag har aldrig känt mig trygg i under ett prov. Detta varken på gymnasiet, komvux eller högskolan/universitet. Min huvudsakliga tanke när jag nu tar en paus från arbetet att vakta.

Idag vaktas alla årets nior när de skriver uppsats. Det skrivs på digital enhet. Alltså varken skrivmaskin eller handskrift utan i vårt fall Chromebooks och andra fall pc eller surfplattor. Jag minns tillbaks till mellanstadiet när min mamma gick bort. Inte helt oväntat var jag ledsen. Jag fick då använda skolans enda dator som var en testdator min klasslärare fått för att se om det kunde vara något att ha i skolans värld. Jag var van vid datorer hemifrån. Min pappa hade importerat sin första riktiga dator när jag gick i lågstadiet. Innan dess hade vi ”datorer” som kopplades till teven och hade ett kassettband. Jag lände mig trygg av att få sitta vid datorn.

I högstadiet hade vi datorsal. Dit gick vi veckovis för undervisning i datorkunskap eller ibland få arbeta med något skolarbete som passade att göra på dator. När jag för ca. 9 år sedan startade min tjänst på skolan jag arbetar fanns datorsalar väldigt lika den jag minns från min egen skolgång. Där renskrevs texter och det pågick lite undervisning i datorkunskap. Numera har alla elever sin enhet och den är en naturlig del av all undervisning. Jag gillar det och tror på att våra elever är förberedda på nästa steg även om de behöver få mer datorkunskap än vad de får idag. De får mindre än vad jag fick i högstadiet.

Prov idag kan oftast anpassas till eleven enskilt. Rättigheter du har som är dyslektiker, har synnedsättning eller något annat som mer eller mindre lätt kan avhjälpas med inställningar på den digitala enheten. Det pekar inte ut utan är just anpassningar. Tänk om jag fått skriva på dator när jag skrev uppsats då kanske lärarna sett att jag faktiskt kunde skriva. Då kanske provångesten hade minskat och jag orkat lägga tid på att plugga. Fortfarande är det extra svårt för mig att skriva läsligt förhand och jag göra fortfarande stavningsmissar vid handskrift så som när jag skriver på tavlan. Elever rättar mig och jag är trygg i detta. Jag kan göra fel och missar. Det gör alla.

Andra dagen av bloggande och nej så här ofta kommer inte mina texter dyka upp utan planen är att skriva någon gång i veckan eller när andan faller på.

I en lärares värld: Igår när jag satt still 9-12:30 för att vakta nationella provet i svenska och tog bil till arbetsplatsen så gick jag ca. 7000 steg. Då började jag dagen på skolan 07:00 och lämnade skolans domäner och avläste stegmätare vid 14:00. Jag uppfattade själv att jag suttit jättemycket på förmiddagen.

En lärares ben är viktiga men även hörseln. Jag har börjat höra lite dåligt. Ett besök på vårdcentralen på ”Rocka sockorna” dagen visade att det tyvärr inte var vaxpropp. Läser lite som dagens personer gör på någon mer eller mindre säker källa på nätet och får veta att det är viktigt att söka hjälp om man hör sämre. Att sämre hörsel kan leda till sämre mående och bidra till försämringar av både det ena och det andra. Dock finns en uppsjö av hjälpmedel som minskar den eventuella konsekvensen av dålig hörsel. Jag råds boka in mig på någon av företagen som kollar hörsel. Någon sa för säkert tio år sedan att efter 40 kommer alla möjliga krämpor. Ja då nickade jag och hörde vad personen så men tänkte att ja ja.

När jag var liten minns jag petflaskor fyllda med varmt vatten och lindade med handduk för att inte bränna. Jag hade växtvärk. Det var inte vara lite växtvärk. Mängden växtvärk borde om den hade korrelation till växtspurt gjort mig lång. JAG ÄR INTE LÅNG. Eftersom jag arbetar på en skola så frågade jag vår skolsköterska mycket snällt om hen kunde tänka sig att mäta mina längd häromsistens. Jag var precis lika lång som senast jag mätte mig när jag själv gick i högstadiet. Min längd var då 164 och nu 164. Varför hade jag så mycket växtvärk då? Ja det kan man undra och jag kopplar det idag till mina oroliga ben.

Nej detta kommer inte vara en blogg som handlar om mina krämpor, men ja det kommer att handla om hur nuet har skapats av dået och är en summa av allt det som jag gjort och upplevt.

Med ett ryck vaknade jag vid 03:45. Benen stör och någon liten känsla i nacken. I vanlig ordning sätter jag igång ljudboken. Denna morgon är det som många innan ”Nässlorna blomma”. Huvudet fylls av Torsten Wahlunds lugnande stämma.

En stund fångas jag sen flyger en tanke in. Vem var det som frågade om det nationella provet. Svarade jag. Återigen fångas jag av rösten som berättar historien. Den rullar i bakgrunden och jag försöker fokusera. Jag ska packa mackor. Vad ska jag dricka? hinner jag äta lunch? Tankarna flyger och bokens röst förpassas till bakgrunden. Idag är ingen vanlig dag för idag är det nationella proven i svenska. Det ämne jag undervisar i.

Minns min egen upplevelse av uppsatser och läsförståelsetest. Frustrationen av att sitta stilla, ångesten av att inte förstå och det svåra i att skriva förhand. Min handskrift var ett verk för att få mina lärare att missa alla stavfel. Det misslyckades radikalt eller nä. Jag lyckades med att skapa en handskrift som var oläslig så visst såg lärarna inte stavningsmissar men jag kunde heller inte få dem att ens läsa texten. Detta en tid när datorskrift var ovanligt i skolan och inget man ägnade sig åt i provsituationer.

Idag finns alla möjligheter för de individer liksom jag har svårt att forma skrift för hand. Det finns datorer, stavningshjälp och mycket mer. Bokrösten ljuder fortsatt i mina öron. Klockan har slagit kvart över fem. Snart är det sommartid. Jag bestämmer mig för att kliva upp och starta dagen.

Doften av kaffe fyller köket och mackorna är bredda. Det är två stycken. Jag har ett glas vatten och en kopp kaffe. Det är som vanligt. Ute är det dimma. Datorn startas och i mailboxen ligger ett brev från en elev som vaknat på natten och valt att skriva en novell som hen ville dela med mig. Tänk att jag finns i elevers tankar. Jag läser och imponeras. Får se om eleven orkar komma till skolan för att göra nationella provet idag. Om inte känner jag mig trygg i att hen kommer klara sig i livet.

Dottern väcks och tiden är rimligt. Jag redo för dagen och det känns bra.