Så startar veckan då skolan tömts på nästan alla elever och kvar är endast personalen. På en skola arbetar många. Vi är som myror som rör oss mellan olika platser. Vi passerar våra skrivbord som vi har i rum med många skrivbord. Där är ofta tomt. Ibland har man tur att stöta samman med andra lärare där och ibland finns flera lärare där.

I arbetsrummen andas vi, hämtar material och sammanstrålar. Sen tar vi våra vagnar som ofta är fyllda med pennor, hörlurar och annat som en lärare har med sig till lektioner och rullar dem till lektionssalar. På väg möter vi andra lärare med vagnar som skjuts framför dem. Vi passerar ungdomarna som klustras i pauser mellan lektioner. Vi möter annan personal som har uppdrag runt eleverna.

Skolsköterskan som vill ”låna” elever för att göra hälsokontroller. Kurator som både arbetar enskilt i det dolda med elever men också finns ute i skolan. Rektor som ständigt är i möten men som också rör sig runt i skolan. Alla vuxna med fokus på eleverna. I cafét fylls vattenhålet ständigt så att eleverna kan dricka vatten. Mackor bres, scheman justeras och allt är i ständigt förändring. Ljuskällor byts och undrar så hur många lås vi knipsar.

För en som inte arbetar i skolan kan det vara svårt att veta vad en skolpersonal gör när de inte har lektion. Det givna är såklart att vi lärare rättar prov. Sen kan dagen fyllas med korridorvaktande, möten med vårdnadshavare, annan personal på skolan och enskilda samtal med elever.

I vår mailbox kommer mest frågor om borttappade airpods, datorer och skolboksmappar. Ibland får vi tips eller uppdrag för vad vi ska göra den lektion vi kallar mentorstid och som klasslärarna har med sin klass. Är det någon som fortfarande undrar vad vi gör på jobbet så kan jag berättar att vi också samtalar oändligt mycket men också lyssnar, ser och finns för framtidens vuxna.

När jag var liten så gick lärarna med undanvända blickar genom korridoren och försvann snabbt in i en rum där dörren inte var öppen mer än kortast möjliga. Den enda gången jag genom min högdstadietid knackade på lärarrummets dörr kom en lärare och gläntade på dörren och sa att de var upptagna.

I skolan där jag gick som ung så var rektor min gamla lågstadielärare. Biträdande min mellanstadielärare. Ändå var det omöjliga platser att besöka. Idag kan jag berätta att dörren till rektor och biträdande ofta är öppen och när man är där är det nästan alltid en eller fler elever som kommer in. De prioriteras alltid. De bemöts med respekt och lyssnas på.

Skolan får ofta skäll för att den inte producerar kunskap som den borde. Unga vuxna kommer ut i samhället och kan inte det de förväntas kunna. Jag förundras för i skolan där jag arbetar finns alla möjligheter för elever att få den kunskap som samhället behöver och skapar de samhällsmedborgare som samhället behöver.

Jag är en del av den myrstack som skolan jag jobbar på kan liknas vid. Den myrstack som är en del av det stora myrsamhället som vi slussar ut elevmyror från.

Vad gör vi då när skolbarnen är på lov. Jo vi möts, lär oss och analyserar. Vi djupdyker i hur det skiljer sig åt mellan flickor och pojkar i skolan när det gäller betyg, bemötande och upplevelser. Vi har lovskola för de elever som gränsar till att få underkända i skolämnen. Vi passar på att äta lunch utan att brytas av tonårsbus. Vi lyssnar på föreläsningar och om någon enstaka minut blir över jobbar vi ifatt med bedömning.

När skolans korridorer saknar sin ström av elevmyror så är vi ändå där. Det blir andra samtal och arbetet ser annorlunda ut. Så för er alla som så ofta har åsikter om skolan så tänker jag att ni har tur för vi i skolan har inte tid att fundera på vad ni gör på jobbet och har inte tid att fundera på om det ni gör är rätt eller fel. Det är sällan vi i skolan som gör inlägg om hur skolan är, vad eleverna kan när de går ut eller om vi lär ut rätt saker. Jag vet att jag lära ut det jag förväntas lära ut och jag utvärderar ständigt i stort och smått om den undervisning jag håller skapar förutsättning för elever att lyckas.

I skolan arbetar jag inte för att det är ett kall. Jag arbetar för att det är till lärare jag valde att utbilda mig till. Lärare jag arbetar som. I myrstacken som ingår i myrsamhället om ingår i myrlandet är jag en liten arbetsmyra. Denna arbetsmyra ser fram emot tre dagar elevfritt. Eller åtminstone nästan elevfritt. Det passar mig att vara en del av ett större sammanhang.

Livet leker och ja det är förbaskat trevligt att leva och motsatsen vore urtrist. Jag har nu gått om min egen mamma med flera år av livstid. Det är dock många år innan jag går om min mormor. Det är mitt strävansmål att leva längre än min mormor.

Det är sannerligen inte ofta jag är utanför huset sent på kvällen. Ikväll sitter jag och väntar i en bil. Kanske den första av många så här sent. Klockan är 23:41.

På väg hit stannades alla som färdades på Tranebergsbron oavsett riktning för att alkotestas. Fascinerande löpandebandteknik.

Det är andra gången i mitt liv jag fått blåsa. Såklart ingen promille alls. Det är inte svårt för mig att välja bort. Inte ens lite svårt när jag vet att jag ska ut och köra.

Det verkar varit samma för de flesta för jag såg ingen som fick kliva ur sin bil. Jag uppskattar att de gör insatsen och tänker på att jag är glad att de fått tid för detta. Anar att det är lugnt i Stockholm för övrigt för annars skulle detta inte kunna prioriteras. Sannerligen en mycket viktig insats för många olyckor sker just beroende på att folk inte låter bli att köra när de druckit.

Här sitter jag då 23:46 och väntar. Funderar på livet eller mest på hur länge jag kommer hålla värmen i bilen. Jag har det bra men helikoptern som surrar ovanför påminner om världen utanför. Tvärbanan som passerad nedanför likaså.

Undrar så om alkotestningen pågår när vi kör hem eller om de frusna poliserna fått gå hem.

Sen kväll övergår i natt. Livet leker.

För en som egentligen aldrig haft en kan det vara lite klurigt. Visst har jag haft en men hon var inte som mammor brukar vara. Hon var frånvarande och gick sen och dog. Min prestation som mor denna vecka har inte varit min starkaste men å andra sidan så är jag de flesta andra veckor ganska bra.

Nästan alltid är det lättare att vara en god vuxen till andra barn än sina egna. Jag hoppas att mina barn får möta andra vuxna som de kan vända sig till. Jag finns där men ibland räcker det inte.

När sonen min önskade att åka till badhuset för att träna inför skolsimning lyssnade jag inte. Det skär i mammahjärtat att jag prioriterat annat. Det blev en tuff simning för sonen och det kan vara att det märker honom för alltid. Mitt val som förälder påverkar. Det är en svår avvägning som förälder hur en ska göra sina val.

I mitt yrkesliv möter jag föräldrar som funderar mycket kring vilka beslut de ska ta. Ska de pressa hårt eller ge med sig. Ska de kräva eller finnas. Att vara förälder är inte som att vara lärare. Att vara lärare för år 7-9 är enkelt. En förarbetar, går in i en lektionssal, har en tydlig struktur på undervisningen och avslutar vid lektionsslut för att efterarbete.

Som förälder får man först en liten bebis, sen ett barn och sen en ungdom för att sedan följa denne genom livet. För mig går det inte att hålla samma höga nivå i samtal, kommunikation och innehåll som med elever på skolan. Där kan jag som vuxen växla mellan att vara lärare, vuxen som lyssnar, samtalspartner medmänniskor, auktoritet osv.

Hemma faller jag ofta in i att vara en rätt så dålig förälder. Jag glömmer, lyssnar halvdåligt och vill inte hjälpa till med läxor. Mina prioriteringar förundrar ibland mig själv. Å andra sidan ser jag två barn med enormt god förmåga att fungera bra i skolan. De gör sina läxor, kommer i tid och är mycket kompetenta. Oftast går det galant och de få gånger det inte gör så så finns jag där ändå.

Något gör jag rätt. För en som faktiskt inte haft en mamma på heltid sedan 3 årsåldern går det ändå rätt så bra. Jag är stolt över mig själv även om det skär i hjärtat att sonens simning gick halvdåligt och det säkert var mitt fel.

Ute blåser vindar och efter en dag på Kärrtorps IP långt hemifrån känns det skönt att sitta i soffan och känna doften av potatisgratängen som tillagas.

Sonen som spelade fotboll på en plan nära min mors uppväxtplats. Han idag och hon som säkert var där på 50-60-talet. Idag är där moderna konstgräsplaner och mängder av folk av olika härkomst. Då var säkert också fullt av barn.

Jag känner mig nedkyld och rosig om kinderna. Grabbarna fittrar och skojar. De spelar roliga låtar. Vi fyller energidepåerna på donken. Funderar på hur det var när jag var liten. Mycket fnitter även då men ingen bilåkning för mig. Vi åkte mycket buss och pendeltåg. Minns att mina föräldrar hade tid och att vi pratade. Om vad vet jag inte men det var väl om sådant som passerade. Likt för mig och grabbarna.

Vi passerar förbi skogskyrkogården och Emil pekar stolt. Där ligger någon död. Ja han menar min mormor. Han berättar också om pannkakorna han åt och i hans röst finns bara positiva minnen av begravningen förra året. Kompisen lyssnar. Sen går fnittret om någon låt igång igen. I mitt huvud rullar tankar vidare på begravningar. Den jag var på då, någon för länge sedan och en precis nyligen. Alla olika och alla betydelsefulla.

De pekar ut Globen och den andra arenan vi passerar. Jag minns alla stunder med mormor då jag åkt tunnelbana. Alla fina samtal och utflykter. Jag lyssnar och fyller i när grabbarna pratar.

Trafiken är tung precis som den nästan alltid är. Relativt snart kan vi ändå svänga av mot förorten där vi alla tre bor. Stannar utanför kompisens hus och han tackar för mat och skjuts.

Väl hemma fylls snart huset av matlagningsdoft och hungriga magar fylls.

De kommer till oss. Vi ser dem växa och utvecklas. Vi lärare blir en del av deras vardag för en kort stund. I några år ser vi dem varje dag sedan lämnar de skolan. Vissa stannar i ens minne mer aktivt andra mer i avlägsna delar. Ikväll tänker jag på en av alla som lämnat spår. Alla ger mig något. En del mer än andra. Jag utvecklas och lärs upp av dem.

Jag försöker ofta vara en god förebild. En vuxen som ser, hör och är tillgänglig. Lyssnar på åsikter och funderingar. Möter eleverna i deras tankar och ge dem verktyg att driva sina åsikter. Den elev jag ikväll tänker på gick i en klass jag hade för några år sedan. Hen skrev:

”Hej Rektorn.
Jag är inte så intresserad av att ha en köttfri vecka i skolan då jag älskar kött.
Vissa säger att man inte ska äta kött för att vi kommer att ”ta slut” på våra resurser. Men det tror jag verkligen inte på. Kossor föder nya kossor hela tiden.”

Eleven var inte rädd för att säga vad hen tyckte och det var så befriande. Ofta vill elever rätta sig i ledet och inte sticka ut. Jag är så stolt varje gång jag hör elever uttrycka egen vilja och stå för det den anser. Självklart håller jag inte alltid med, men jag anser att om vi ska få det Sverige vi vill ha så måste vi få medborgare som kan driva sin åsikt och argumentera för sig.

I min roll som lärare väljer jag att lägga störst vikt vid delar i läroplanen jag tror är nyttig kunskap. Jag tror det är värdefullt att kunna känna igen förändringar i språket historiskt och beakta språkliga skillnader i talspråk och skriftspråk. Vidare anser jag det viktigt att förstå att retorik används både av goda och onda samtidigt som det är en viktig kunskap för människan i det moderna samhället likväl som att det användes genom historien. Det är viktigt att kunna argumentera och hur man kommunicerar effektivt i det språk vi använder dagligen.

Återigen vill jag ge ordet till eleven:

”Det är min åsikt om en köttfri vecka i skolan. Jag tycker inte vi ska ha det.”.

Ännu en vecka börjar och årets nior ska börja skriva på sina tal. Jag hoppas de väljer att skriva argumenterande tal men om de kan också välja mer informerande tal eller ”höstprat”(sommaprat).

Jag ser dem utvecklas.

En dag på arbetsplatsen ger så mycket. Någon som bara vill hälsa. Ett samtal som ger energi. Undervisning som blir som den ska. Elever som lyssnar, försöker och vill. Jag har det så bra. Visst jag är trött ikväll men tänker tillbaka på alla småsaker som tillsammans gör mitt arbetsliv rätt så bra.

Jag som funderar. Höstkylan drar in och jag tycker det är underbart. Färgen på träden skiftar färg. Vardagen börjar bli en vana. Det är skönt att rutiner börjar falla på plats. Äntligen fungerar hjärnan igen när temperaturen sjunkit.

Det är när träden skiftar som jag äntligen börjar trivas. Stabiliteten som skolans sfär omger mig med har landat och resten av året ser ljust ut. Nä såklart inte vad gäller solens strålar för de noteras inte nå fram i samma utsträckning som för några veckor sedan men mitt inre ljus.

Utvecklingssamtal har förgyllt veckan och det är fint att se föräldrar med sina barn fundera över sådant som är viktigt. Många skratt och härliga möten och tur är att jag även nästa vecka har några kvar.

Mörkret faller och huset är rent. Alla är vi vakna och ja det finns någon frid. Magarna är fulla och alla har hittat sitt att göra. En helg har startat och det känns bra. En dag till ända liksom en vecka.

Jag ler. Jag ser molnen och tänker att det vore himla skönt att sitta kvar i soffan. Det kan jag. Jag skulle kunna sitta här två timmar till. Klockan är strax efter sex och jag har redan ätit frukost och kaffet börjar ta slut.

På insidan av mig är det ofta åska. Det blixtrar till och stundvis undrar jag hur jag står ut. Alla förändringar är jobbiga. Varför jag reagerar så starkt är inte så underligt om man ser till hur jag skakats om genom livet. Stabilitet är inget jag är van vid. I år är det mitt tionde år på arbetsplatsen jag jobbar på, mitt 14 år i huset jag bor. Det är det längsta jag bott på samma ställe, det längsta jag arbetat på samma ställe och ja det är tryggt. Fast varje gång något förändras skakas jag om och känslan från tidigare i livet slår till även vid småförändringar.

Visst läker tid sår och idag kan jag prata om min historia utan att falla handlöst. Jag kan ta förändringar utan att bryta samman totalt men varje liten förändring ruskar om mig. Kanske mer än för andra. Alla har sitt så vad vet jag. Det jag vet är att mitt största problem just denna morgon är om det kommer att börja regna eller inte. Molnen är ljusa och relativt lätta.

I väntan på arbetsdagens start så ger jag mig snart ut på en springtur. Säkert kommer dagen ge förändringar som jag får tampas med och jag kommer att klara det. Framtiden ser ljus ut och ”jag kan flyga jag är inte rädd”. Eller jag kan lyfta mig från soffan jag är inte rädd.

Minns att det pratades om att det skulle bli en sådan varm sommar som 2018. Jag bävade och funderade på hur jag skulle klara den. Tur var att de som uttalade sig i media hade fel. Det måste vara skönt att arbeta med något där det inte är så farligt om man har radikalt fel.

Om någon dag börjar arbetslivet igen. Frey kliver in. Pusslet är ofärdigt så funderar på om det kan vara en giltig anledning till att ha några dagar till av ledighet. Fast vill jag det. Nej för jag trivs med arbete. Det minns jag. Förändring är dock jobbigt. Vetskapen om att inget veta. Att kliva in som ett tomt blad och förvänta sig att allt är förändrat.

I skolans värld vet jag att det alltid är nya saker vi ska förhålla oss till. Funderar på vad det kan vara i år. Kanske ska lektionerna börja 8:00 istället för 8:10 eller så är konferenstiden förflyttad från 15 till 14:45. Eller så får vi nya blyertspennor igen som heller inte går att skriva med för eleverna. Inte böjbara denna gång utan för smala. Vem vet. Jag väntar och oroar mig. Inge stort för andra men jag påverkas även av smakförändringar.

Det jag vet är att cykeln har pyspunka, det regnar och garderoben väntar på att organiseras. I väntan på att övriga vaknar ska jag sitta och se serier. Det är skönt att vara ledig MEN jag ser fram emot att kliva in på arbetsplatsen igen.

Ett par dagar kvar om man räknar med idag vilket jag gör eftersom klockan är 08:53 och jag bara hunnit äta frukost, vika en omgång tvätt och fyllt maskinerna igen. Två långa dagar och på torsdag den här tiden är frukostminglet precis slut och cheferna ska berätta om årets förändringar.

Jag kan flyga jag är inte rädd…

Kroppsarbete är helt klart min grej. Varför blev jag då svensklärare. Ja livet är outgrundligt. Minns högar av material från när jag var liten. Det var till att blanda byggmaterial till de dass som byggdes på St Lucia i Karibien. Jag var gärna med och hjälpte till. Säkert gjorde jag en god insats. Likväl som min envishet får de fuktiga gipsskivorna nedbrutna och instoppade i säckar kunde jag då ägna mig timvis åt arbete. Då var jag 6 år. Samma envishet idag som då.

Passerade en glasmästarverkstad häromdagen och kände direkt att det var rätt trivsamt där. Inga datorer, inget buller utan bara fönster. Nä jag skulle tröttna av att utföra samma sak varje dag så det är nog bra att jag inte är glasmästare eller cementblandare. Mitt jobb har visserligen för lite kroppsarbete men är mer varierat. Det är bra för även om jag är envis så är jag också rastlös.

Åter till skräpsamlandet i trädgården. Gipsskivorna väntar på att brytas sönder och stoppas i säckar. Har jag tur får jag åka till min favoritplats också. Ja det är tippen enligt min dotter. 🙂 Hon har kanske rätt. Det är något uppfriskande med att slänga. Kan för dem som tycker återbruk är rätt anses provocerande för er vill jag meddela att det sällan är något helt jag slänger. Hela saker ställer jag i återbrukscontainrar på tippen.

Nu väntar gipsskivorna så det är bästa jag angriper dem.

Det där med resor är helt okej om en bortser från tvättandet efteråt. Tvättmaskinen har gått hela dagen och det ligger fortsatt en hög på tvättstugegolvet.

Doftar från mannens bakande. Det blev frallor med vad han mindes det man brukar ha på. Nje inte helt rätt men rätt så goda blev de.

Jag har mest legat i soffan och så här framåt kvällen minns jag tillbaka på tiden då jag tvättade i tvättstuga externt placerad utanför bostaden. Då tiden var begränsad och allt var aningen mer effektivt. Det jag uppskattade när jag var tonåring var att få mangla i tvättstugan. Ja det var innan mobiltelefonen var för alla.

Ljudet av mangelns rulle och fläkten i torkrummet finns kvar i mitt minne men idag är det mest tvättmaskinen som går. Ja även torktumlaren men berätta inte det för någon så här i energibesparingstider.

En stund somnade jag i den lite för korta soffan och lutade mig som vanligt mot det stora Tigergosedjuret. Det är rätt mysigt att luta sig mot. Barnen set jag knappt skymten av då de efter att varit med kusiner och släkt gärna boar in sig på sina rum.

Gräsmattan är klippt och min frustration finns för att den blomsteräng jag ville anlägga mest är sorgligt långt liggande gräs. Jag tänkte mig en sådan prakt jag sett är möjlig men jag fick mest ogräs. Får göra ett nytt försök kommande år. Ny vår, nya möjligheter!

Tomater är det gott om dock och jag har smakat några som blivit röda. Mums!

För mig är sommaren precis lagom varm och ja det är skönt att det inte är så där tort som i södra Europa. Här grönskar det både inne och ute.