Efter torkan kommer regn. Skyfall som endast kan njutas av när en är inne om man är vuxen. Minns en gång när jag var tonåring och jag och en kompis besökte Skansen. Det spöregnade och var nog den mest roliga gången av alla. Vi sprang mellan skydd och hade så roligt.

Fast nog är regn mysigt när man sitter inne och ser det ute. Efter ett sommarregn doftar det så friskt och man kan nästan känna hur glad naturen är. Jag är glad att det är en del regn och en del sol. Precis lagom varmt i min smak.

Ljuset mellan molnen och deras formationer kan jag studera i evigheter. Som liten innan mobiltelefonerna så minns jag att jag kunde ligga i evigheter och studera himlen. Rofyllt.

Ett annat favoritminne är när jag som barn var sommarbarn hos en familj någonstans i Sverige. De hade en plats där jag och flickan i huset låg och lyssnade på sommarmorgon på radio. Några dagar regnade det. Det var så mysigt.

På samma ställe fick jag plantera blommor när jag kom som jag fick vattna och hålla ordning på under tiden jag var där. Det var en fin upplevelse. Där fanns också en promenadstig på andra sidan bilvägen som ledde ned till vatten och längs stigen var det massor av hallonbuskar fulla med mogna hallon.

Jag var där eftersom mamma var sjuk och ingen hade tid att ta hand om mig men nog hade jag det himla bra. En riktigt fin tid.

Några dagar i Jämtland gav många nya erfarenheter. Köra laddhybrid var trevligt och även om batteriet inte räckte länge fick jag och barnen mersmak. Det fick vi iof. också gällande pusselläggande. Däremot önskar jag inga fler stopp i avlopp.

Ro gillade både barnen och jag. Vi turades om och tio fiskar fick vi upp. Minns min barndom när jag dissekerade fiskhuvuden de gånger pappa köpte en hel fisk. Alla delar skulle undersökas noga. Barnen mina var lite mindre intresserade av fiskens alla delar men nog rensade de.

Väl hemma från Jämtland finns många fina minnen kvar. Här har tomater i massor växt och några var röda nog att plockas. Övriga är gröna. Sommaren bjuder på många härliga äventyr.

Nu närmast är det tacomiddag som ska lagas…

Från soffan på landet till soffan hemma. Mellanlandar i olika soffor. Det är bra med variation har jag hört. Jag minns soffan från när jag var liten. Den i vardagsrummet i lägenheten där jag bodde. Gamla jeanstyger utgjorde själva tyget. Minns den som stor med plats för många.

I övrigt var vardagsrummet fyllt med enkla bokhyllor med massor av böcker. Här hemma är det inte fullt lika mycket böcker även om det finns såna. Jag läser men mest ljudböcker. För tillfället läser jag en blå bok om hur vi kan styra våra tankar. Det är en pappersbok. Jag funderar på om detta ska bli sommaren när jag börjar läsa fysiska böcker igen.

En annan sak som upptar tid just nu är packning. Uppackning, tvättning och sortering. Tänk vad mycket tid sådant tar. När jag var liten bokade min mamma eller pappa tid i tvättstugan för att tvätta. Jag fick tidigt vara en del av detta och tog över relativt tidigt. Då var det kul. Kul att mangla. Kul att göra fint. Idag är det ett ont måste. Undrar så om man kan få tillbaka tvättglädjen.

När jag var på St Lucia tvättade kvinnorna i strandkanten av något vattendrag. Minns doften av deras rengöringsmedel. Minns hur de stod på huk och gnuggade kläder mot stenar. Anar att det var rätt effektivt. Jag ska gå in i tvättandet med samma energi och tänka positivt men först blir det en tur genom skogen.

Jag ska spana efter blåbär.

Landat efter en låånghelg i London. Vi är överens om att vi inte vill bo i London igen. Självklart påminns jag om tiden där. Jag minns förskolan. Rektorn som sprejade doftsprej överallt eftersom hon tyckte småbarnen stank. Såklart 45 barn i blöjåldern stinker. Alltid är det någon som gjort tvåen. Jag minns löpande bandtekniken av blöjbyten. Det var där jag blev fullblodat proffs. Kanske inget jag har nytta av idag men ändå lärorikt.

Jag minns tonfiskmackorna, Mums. All formula jag blandade när jag öppnade. Ja det var länge sedan nu.

Tyvärr påmindes jag även av bombningen som var när vi bodde i staden. Känslan i staden när bilar, tåg och trafik stod stilla. När folket promenerade fram för att komma hem. Alla målinriktade och på väg. Lite som zombies. Obehagligt. 2005 hade jag sent pass och vi åkte gemensamt in mot bank med DLR. Minns att det var något stopp och vi suckade. På jobbet började information trilla in om incidenter. Det var oro och föräldrar började snabbt droppa in för att hämta sina barn. Jag som bodde en bit bort blev hemskickad men insåg snabbt att ta sig hem var inte möjligt. Jag bodde över hos en kompis.

I Londons tågtrafik ropas ständigt ut att man ska kontakta polisen om man ser något suspekt och jag blir påmind men vill inte låta känslan stanna. Ändå påminns. Jag är inte rädd men förstår och påminns om hur det var.

London är en grönskande stad. Vi åkte en tur på Themsen ut till vår favoritutflyktsmål Greenwich. Så vacker tur och fint att se staden från vattnet.

Det lokala fiket när faster där vi bodde bidrog till god frukost i form av surdegsbröd och goda kakor. Bröd är inget jag minns som gott i London men detta bröd var fantastiskt.

Ett litet fik nära Themsen med gångavstånd från det fina huset vi bodde bjöd på afternoon tea.

Staden levererade även om tursitmängden och värmen tröttade ut oss så är vi nöjda. Fast nöjdast är nog barnen av att ha kommit hem. Huset är tyst och fridfullt alla har intagit sina platser och några dagar av vila väntar.

I skolans värld pågår året augusti till juni. Tre år får jag som lärare med eleverna. Varje dag hälsar jag och peppar i korridoren. Försöker bedriva undervisning i klassrummen. Jag tror jag gör det som förväntas.

I tisdags släppte jag en nia. Jag har haft dem i svenska i tre år. Förhoppningsvis har de lärt sig något. Något mer än jag själv i år 7-9. Det har varit en ära att följa klassen och se dem ta klivet ut från grundskolan. Jag ser ljust på framtiden. De kommer att klara sig bra.

Kanske var det sista gången jag blev kallad Fröken. Nej det är inte så jag normalt kallas men i den här klassen fick jag bli Fröken. Så fina ungdomar som nu lämnar skolan för att testa sina vingar.

Det börjar också landa i mig att det kan ha varit den sista helklassen jag satt betyg på. Sannolikt inte för alltid men för nu. Framåt blir min plats i en av kommunens särskilda undervisningsgrupper där jag redan nu börjat ta mina stapplande steg.

Jag minns min verksamhetsförlagda utbildning i Asberger-grupp och hur givande det var. Att se individer lyckas och utvecklas. Det har jag gjort i 9 år i storklasser och nu är jag redo att ta klivet in i en annan skolvärld. Jag är redo och ser ljust på framtiden.

Ofta tänker jag på hur bra jag själv skulle mått av ett mindre eller åtminstone lugnare sammanhang. De 1or och 2or jag samlade på i betygslistan skulle med stor sannolikhet bytts mot högre kunskapsintag. För mig är betyg viktigt då de i min skola avspeglar kunskap. Jag och mina kollegor ger inga glädjebetyg. Vi ger betyg för kunskap. Jag prioriterar kunnande fast inte till bekostnad för mående.

Tiden står still fram till augusti och jag andas djupt. Ingen ny helklass i sikte men nog har jag hört ryktas om individer som ska bli en del av mitt arbetsliv. Jag tror och hoppas att de jag släpper känner sig trygga med sin kunskap som de fångat med hjälp av min handledning.

I mötet med individen växer jag. Jag ser mig själv och skådar kompetens. Många i min ålder har hunnit med långt mer än nio år i yrket. Jag ser fram emot att fortsätta utvecklas. Samverkan med ämneslärare, specialpedagog, rektor och skolans alla pedagoger ger mig den möjligheten. Jag trivs på jobbet.

Frey arbetar några dagar till och städning, sortering och möten står på schemat. Sen blir jag Frida igen.

Det gula dammlagret som ligger över fordon, solpaneler och ja egentligen överallt stör mig. Några kanske mer störs över pollenbesvär men jag har tur och är inte jättepåverkad av allergi. Jag gläds åt att mina besvär mest består i av att se trädens pollendamm lägga sig över allt. Det är tur att jag detta år inte har nytvättade rutor som jag hade ett annat år. Undrar så om jag ska ge mig i kast med fönsterputs i helgen.

Jag minns fönsterputsningen i höghuset när jag var liten. Där gick fönstrena inåt vilket var bra även om det var nog så läskigt när de var öppna och jag stod på stol och putsade. Varför fick jag ens göra det. Fy så läskigt. Katterna fick vara på balkongen med skyddsnät. Sex våningar upp. Det är högt. Minns när någon ungdom hittat på något sätt att komma upp på taket. Det var fler av stora och små som vågade sig ut men där gick min gräns. 8 våningar och på taket ovanför. Det är sjukt högt.

I sammanhanget var det få vuxna och många barn. Tänk vad mycket äventyr. Ofta gick det bra. Jag är glad att jag redan då var en mer försiktig typ. Då men även nu aktar jag mig. Aktar mig för att göra nya saker. Jag trivs bäst under min korkek och luktar på blommorna.

I trädgården ser jag jordgubbar utvecklas, ängen är numera mest gräs. Gräsmattan är torr. Träden är fulla av löv. Grannarnas syrener blommar och det är snart skolavslutningstid. I grannträdgårdar pågår studentmottagningar och dottern berättar att det är 5 år kvar tills hon tar studenten. NEEEJ. Jag accepterar inte det. Hon är ju min lilla flicka som trivs vid min sida. Fast såklart ser jag fram emot att följa hennes utveckling.

Regnet lyser med sin frånvaro. Dammet ligger tätt på skog och mark. 🙂

Det är svalt och tyvärr verkar jag precis kommit in i shortssäsongen. Ofta är jag steget efter. För några veckor sedan när det var jättevarm gick jag runt i svarta jeans och nu har jag shorts. I huset känns det kyligt men inget regn. Naturen behöver regn och även jag.

Ibland funderar jag på hur jag uppfattas av folk. Så undrar jag om det överensstämmer med vad jag känner. Jag förundras varje gång någon i förtroende berättar saker för mig. Varför berättar de just för mig. Så förundras jag över min förmåga att lyssna men att lika snabbt glömma. Jag hänger med i samtal men när jag ska försöka komma ihåg vad någon sagt så verkar det helt tomt i minnet.

Minnet är märkligt. Jag minns meningslösheter som att någon mattebok hade annan författare än de andra i en hög fast boken hade samma namn. Jag minns färgen på någons tröja men jag minns inte var jag lagt mobilen, vad jag skulle komma ihåg att göra imorgon eller annat som är viktigt.

Det är något i min kropp som reagerar starkt på krav och prestationskrav. Att lära sådant jag inte behöver är orimligt lätt men att lära sådant jag behöver är nästan omöjligt. Jag anar att det är någon blockering och den vore fin att få bort.

Liksom trädgården ropar efter regn så ropar min hjärna efter resurser att frigöra minnesplatser eller skapa nya.

Sovit i hängmattan, sprungit och tvättat. Det är en helt vanlig söndag och ja visst tänker jag lite extra både på mamma och mormor idag. Minns mormors prat om trädgården på Ljusterö. Jag minns alla snittblommor hon hade i sitt hem. Varje vecka byttes de ut och hon njöt av att se dem.

Jag tror inte min mamma planterade om man bortser från de bananplantor jag själv var med och satte på St Lucia tror jag inte jag någonsin såg henne varken hantera plantor inne eller ut.

Idag såg jag att mammas favoritblomma börjat slå ut i skogen. Liljekonvaljer är det tydligen gått om även här. Så fina, så sagolikt vackra. Små pärlor på ett band.

Min dotter bakar kakor till mig och det vattnas i munnen på mig. Snart blir det gemensamt tv-program och så får jag smaka årets morsdagskaka.

Sista hela veckan innan sommarlov för eleverna börjar imorgon. Några veckor kvar innan semester och ja det känns bra.

En ledig dag ägnas åt rensande. Trasigt samlas ihop och packas in i bilen. Färdiganvänt likaså. En tidig morgontur till den lokala soptippen gjorde att jag blev av med allt möjligt. Skönt.

I rensandet hittades också ett och annat. En sedel som jag var tvungen att kolla upp om den var giltig. Ja så är det i dag. Sedlar används så sällan att de hinner bytas mellan gångerna. Fast just denna sedel var giltig och fick flytta in i min plånbok.

Hittade också flertalet omaka strumpor, handskar och vantar. Det låter som jag är en slarvig person och ja så kan det vara. Eller så är jag mänsklig. Röjandet gör mig märkligt rofylld.

I trädgården anläggs en blomsteräng. Eller ja just nu är det en maskrosäng men har vi tur så blir det andra blommor också sinom tid. Minns alla vallmoblommor längs vägarna när jag och mamma liftade längs vägar här i Sverige. Så vackert. Minns väggrenar och blommor som jag plockade. Stenar jag satt och väntade på. Väntan på att en bil skulle stanna. Ofta gick det snabbast om jag stod vid vägen istället för att leka en bit bort.

Idag passerade jag och min dotter röda och organga gullvivor när vi promenerade till och från områdets torg. Vi stannade en stund och såg på dem. Olika nyanser från gula till mörkt röda på en liten plätt i en slänt. Vilken underbar årstid vi har nu med prunkande trädgårdar, allmänningar och natur.

Än väntar kulmen och jag är där för att se och njuta.

Några veckor kvar av arbetsveckor. Eleverna har mycket att göra. Nästan oändligt mycket. Kollegorna likaså. Alla uppvisningar byter av varandra och ikväll är det dottern mi vars skola har den årliga Vårshowen. Den ser jag fram emot.

Minns Vårshowen min egen högstadieskola anordnade. Alla elever som var så imponerande duktiga dansare och musiker. Där var det musik från alla världens hörn. Alla visade upp sin förmåga. Jag var fotograf för den tidning vi gav ut i samband med showen. Det passade mig utmärkt. I mörkrummet blev det bilder. Härliga minnen av atmosfären runt showen. Alla hade uppdrag och hela skolan var involverad.

Minns speciellt några nummer. Någon dansade som Michael Jackson, någon spelade piano på imponerande nivå. Individer, grupper och klasser gjorde vad de kunde för att skapa kultur. Det lyckades och kan vara det enda som jag minns med glädje från min högstadietid.

I övrigt var det plågsamt i skolan. Jag hade ingen förmåga att ta till mig kunskap under de förutsättningar som skapades i skolan. Det är inget skämt att jag inte lärde mig någonting kunskapsmässigt under högstadieperioden. Jag lärde mig överleva, vara osynlig och slippa. Det var jag fantastiskt duktig på. Min vänner som pratade om svenskar som mindre värda och jag påtalade att jag ju var svensk och de förtydligade att jag såklart var som dem.

Att vara minoritet och ansedd mindre värd är inget att rekommendera. Ja jag har klarat mig och ja jag har lärt mig det jag skulle lärt mig i skolan men inte inom den period av livet där det förväntades att jag gjorde det. Förhoppningsvis är det ingen av eleverna i min skola som går igenom den utan att lära sig något. Jag lovar att jag aldrig kommer att uttala de ord jag själv fick höra även om eleverna ibland beter sig mindre bra

”Frida, det kommer aldrig bli något av dig”

Ack så fel personen hade som var en av skolans speciallärare. Jag minns och idag kan jag förstå uttalandet. Hade jag fortsatt i den andan så hade det gått åt helvete. Det är sant!

Samlar mig för att gå till skolan och göra min insats för att ingen ska behöva gå igenom skolan utan att lära sig något. Extra viktigt är de sista veckorna på terminen. Jag ska lyssna, se och finnas för de som behöver. Så ser jag fram emot kvällens vårshow. Då ska jag se, finnas och uppleva min dotters insats. Jag ser ljust på framtiden.