När en väljer mellan Ulriksdalträdgård och trädgårdsbutiken i Åkersberga och väljer den sistnämnde för att komma hem med fina plantor i lagom mängd. Tänker på raderna av fina blommor, samtalen däremellan med bästa Inga och dofter av våt asfalt så gläds jag. Med svart under naglarna känns det bra.

Min uppväxt i lägenhet gjorde min startsträcka för att njuta av plantering lång men tror jag är på god väg nu efter att ha bott 13 år 9 månader i hus. Visserligen har vi ingen stor tomt och den är långt ifrån perfekt men nog går det år rätt håll med min smak för trädgårdsskötsel. Jag sitter här och längtar efter att få klippa gräset. Tur är väl att gräset är långt och redo att klippas. Mossan syns på mängder av ställen men vad gör väl det för jag har planterat nyinköpta plantor och håller på att anlägga en blomsteräng.

Kanske ska jag investera i ett insektshus. Ja jag är rotad och roten börjar ta sig allt djupare ned i marken. Istället för att vara en flyttfågel är jag en djupgående rotväxt. Jag gillar det!

Minns alla flyttar och all förändring och tänker att det finns fördelar med att bo längre perioder på samma ställe. En hinner rota sig och sätta ned sina bopålar stabilt. En hinner finna ro och utvecklas istället för att ständigt försöka hitta platser att sätta ned flyttfågelfötterna på.

Kanske kommer de nya plantorna skjuta ut rötter och befästa sin plats eller så flyger de vidare. Eller möjligen blir till näring i kretsloppet. Vem vet. Den som stannar hinner se.

Trånandet efter sol tycks oändligt. Själv skyr jag den men gillar den lite ändå. Fantastiskt vackert skapar solen skuggor. Solen gör oss glada, sprudlande och tillfreds.

När jag som lite gick en lite asfalterad väg på St Lucia i Västindien så var asfalten så varm att den var mjuk. För mig var det spännande och doftminnet sitter kvar och får mig att le.

Minnet av hjul som lektes med och jag som fick testa att springa med hjulen hållande balansen på dem med hjälp av en pinne. Undrar så över hur de olika miljöer som jag mött påverkat mig.

Jag är rätt kavat och orädd att göra men å andra sidan försiktig och tveksam till det nya. Anpassningsbar men ändå i rätt stort behov av rutiner och vardag. Jag tänker ibland på mig själv som en kameleont som helst vill smälta in i bakgrunden men som ibland vill just motsatsen att synas och särskilja sig från mängden.

Solen skiner och på väggen bildas skuggor från fönstergluggen och det som står i den. I bakgrunden hörs det familjära ljudet av dottern som gör chokladbollar, sonen som utropar något från sitt rum och mannen som även han pratar för sig själv då och då. Det känns tryggt och skönt. Jag funderar på att dra ned persiennen för jag har fått nog av solen.

En krasslig och vi andra anpassar hastigheten. Det går långsammare och jag får nytta av det. Tid för motion och reflektion. Löprundan delas upp i två delar på lördagen där jag mitt i tar långsammare tempo och går för att kunna njuta av alla sippor och skogens ljud. Eller dunge om det varit utanför Stockholm. Här är det närmast en urskog. Så nära storskog en kan komma i Stockholm.

Hackspett hörs i närheten. Nyanser av blått lyser här och där. Blåsippor kan vara allt från åt det kalla hållet i färgskalan till det rödblåa. Så fina. Några med skarpa gulhuvade strängar. Det blir en fin kontrast som är svår att uppfatta när jag springer. Doften i skogen är av nytt. Nyutslagna och grönskande. Några yngel som simmar i en göl. Skogen lever och visst hör jag bilvägar långt borta men än närmre är skogens ljud. Några småfåglar passerar uppenbarligen på väg att skapa familj.

Det är svårt att inte njuta. Tankarna flyger och jag minns en annan dunge där liljekonvalj växte tätt. Min mammas favoritblomma. Mamma som jag mest har glömt men som minnet av ibland dyker upp. Jag minns en gång då jag besökte hennes lägenhet i de stora lila och orange husen. En lite lägenhet där hon målat gamla dryckesbackar och en sekretär rosa. Jag tyckte det var fint men efter besöket var det skönt att komma hem. Hem till min lägenhet. I den där jag bodde. I den där det ibland byttes vuxna.

Från början hade jag det lilla rummet med den fina fjärilstapeten min pappa valt till mig. Jag älskade den. Sen fick jag det stora rummet med två ingångar. På kvällarna och nätterna hade jag ofta ont. Växtvärk. En kan ju tro att jag blev flera meter lång med tanke på hur ont jag hade. Kan det varit samma onda jag har även nu. Ibland kramp men mest oro i benen. Sova har jag visst aldrig varit bra på. Fast de senaste dagarna har jag sovit ända till 7:45. Rekord! Skönt att inte vakna 05.

Minns hur min mamma tvättade håret böjd över badkaret och jag satt bredvid och iakttog. Håret som innan hon dog ramlade av. Det mörka fina håret som hon ibland permanentade så att det var lockigt. Jag minns doften av henne men inte hennes röst. Tanken gör mig sorgsen. Jag har hört ljudinspelningar och kan framkalla ljudet från dem men inte höra henne prata med mig. Jag vet att hon pratade med mig. Jag vill minnas. En dag kommer det till mig men inte idag eller.

Jag har försökt tvätta håret som mamma men jag får bara ont i nacken och så är det ju så skönt att duscha. Liljekonvaljer finns inte i min skog här men då och då möter jag dem och då kopplar min hjärna direkt till mamma. De ljuslila blåsipporna är mina favoritblommor och jag kan inte sluta studera dem när jag passerar dem. De gör mig glad.

De har dykt upp tillsammans med massor av annat ogräs. Maskrosor är jag en fena på att odla. Tänk om just de varit något önskvärt. Då hade min trädgård ansetts välskött. I en annan värld.

När jag som liten cyklade området jag växte upp i med cykeln jag cyklade hem med från OBS så minns jag fartvinden och glädjen. I veckan när jag cyklade fick jag samma känsla. Den där frihetskänslan av att kunna ta sig långt med hjälp av den egna kraften. Jag älskar att cykla även om jag har en skruttcykel jag ärvt från min farmor som är inköpt på Grisslehamns lokala Ica som har allt.

Löpning är ett annat sätt att ta sig. Visst är det skönt att springa men frihetskänslan uteblir utan det är mer styrketräning att släpa sig runt med extrakilon runt muskelmassa och skelett. Tänker ofta att vad enkelt livet vore utan den extra tyngden. Fast sen inser jag hur god mat är.

På grönan möts stans ungdomar och ljudnivån är brutal. En del skriker som om de eldas på ett bål och andra rusar lyckligt runt och fnittrar hysteriskt. Här och var sitter vuxna i väntan på barn. Kanske blir de som jag åksjuka av blotta tanken på åkattraktioner. Minns så tydligt Flygande mattan som barn. Pappa tog med mig på ett åk och det var början till mitt minne av åksjuka. Åksjuk har jag varit i bilar, båtar, attraktioner och tåg. Fy bybblan vad hemskt det är. Jag önskar verkligen att jag inte påverkades så hårt för tänk så mycket kul jag gått miste om.

Funderar kring en av dykbåtsturerna jag var på. Vågorna var långa och höga. Båten åkte mjukt upp och ned. Jag mådde pest även fast jag fått i mig åksjuketabletter. Minns Peo som gav mig vatten och klappade på mig. Jag minns dykledaren som övertygade mig om att direkt när vi kom fram skulle jag hoppa i. Minns min känsla av att snart dö. Jag minns frihetskänslan när jag landat i vattnet och kroppens reaktion var direkt. Återställd på nolltid. Dykningen gick fint och ja tänk vad mycket jag kunde njutit om jag sluppit åksjukan.

Skillan lyser blå i trädgården och jag är glad över att ingen båtfärd är inbokad på länge. Maskrosorna härjar fritt och jag jagar dem bäst jag kan. Knopparna brister och våren är här.

För mig är våren en tid för pånyttfödelse. Precis när trädens blad börjar veckla ut sig och den skira nyansen av grönt börjar delges så tar livet en nystart.

Som liten minns jag tusselagoförsäljning. Vi plockade i diket några knippen och såld till alla dem som gick från pendeltåget in mot området. Jag minns att många köpte och jag antar att de slängde de små buketterna längre fram. Vi var stolta och glada över att vi fick pengar.

Pengar som gick till inköp av godis. Tioöresklubbor. Mums.

När det gäller godis brukade farfar ge en slant för snask när jag hjälpte honom att köpa tobak nere vid färjelägret i Grisslehamn. Ofta var Pontiac med. Den mycket ouppfostrade, men fantastiskt snälla hunden som var vän med nästan alla. I kiosken fick han en korv. Ren och skär lycka för både hunden och mig då jag fick en påse godis eller snask som farfar sa och farfars hund en varmkorv. Farfar fick sin tobak.

Ett annat sätt att få tag på godis var att samla småmynt längs vägen mot centrum. Än idag kan jag hitta mig själv i trans av att leta tioöringar. Vi hittade många och ofta gav de oss tillräckligt med sött för att suget skulle stillas. Idag är det sällan småmynt ligger längs vägar.

Mynt till snask kunde också hittas i soffor. Jag letade ofta. Pappa tappade lite men farfar tappade oändligt mycket mynt. Jag tappar aldrig mynt men ibland hittar jag något mynt i mitt hem och då blir jag genast sugen på sötsaker. Mynt används sällan och om man nu får för sig att vilja använda mynt så är det svårt då många butiker är kontantfria. Barn idag får alltså sällan möjligheten att leta pengar.

Våren är kommen med vitsippor, blåsippor och mynt eller nej snarare pantburkar. Skulle en liten sälja tussilago så får den nog stå ut med att ha swishnummer redo och så hoppas på att swishägaren medger godisköp för inkomsten.

Idag är det arbetsdag. Första dagen efter lovet. Det är som vanligt innan jag klivit in genom skolans dörrar. Lite nervigt. Lite oro. Fast mest av allt mycket förväntan. Från tryggheten i hemmet med familjen till tryggheten med kollegor och elever.

Det är en helt vanlig dag. Jag närmar mig mina nio år som lärare. Vad är nio år mot ett arbetsliv? Jag har gjort så mycket innan. Allt gör mig till den jag är som lärare idag. Jag minns de härliga stunderna på förskolan i London, allt det roliga på boendet i Djursholm. Minns den lilla damen som bott hela sitt liv på institution och som flyttats hem till hemkommunen. Allt jag lärde mig av individerna på de förskolor jag arbetat på. Allt jag lärt mig genom att arbeta med människor. Nio år på skolan har byggt på kunskapen i bemötande av människan. Nio år är grundskolans längd eller är det tio. Det är frågan.

Många år till i arbete med människor kommer det att bli. Den profession jag idag har ger mig möjlighet att möta många människor och det är jag glad över. Vad är väl en bal på slottet (citerar en god kollega som citerar en saga) när man kan vara lärare på en högstadieskola mitt under nationellaprovtider. Denna vecka laddar vi för två dagar av nationella prov i engelska.

…en vanlig dag i skolan?

Tät grå himmel men ljust. Klockan är 06:41. Antikrundan är slut på svtplay. Antikmagasinet pausas för en reflektion. Stadshuset och dess 100-åriga historia förtäljs. Ofta har jag fått höra om mormors besök där. Guidad tur och och någon lunch. Jag har ätit i Stadshuskällaren på den gamla goda tiden. Promenerat runt men aldrig varit i.

Häromdagen satt jag mer än timme för att fylla i massor av papper som sammanställer nationella provresultat för en av Sveriges niondeklasser. De flesta har presterat som vanligt någon bättre. Vi lärare har bedömt uppsatser, muntliga samtal och läsförståelse. Alla med separata betyg som sedan väg samman till ett betyg som ska väga tungt i betygsättningen. Tre dagars prov ska väga tungt i betygsättningen av de annars tre år av undervisning.

Tre gånger i veckan har jag träffat niorna i tre år. Jag har tonvis med bedömning eller ja den väger inte så mycket för det mesta finns digitalt. Jag är trygg i känslan av att det kommer gå bra även för denna grupp elever i framtiden. De kommer hitta sin väg. Kanske någon kommer att besöka Stadshuset eller arbeta där. Vem vet?

Min väg fortgår och just nu funderar jag på hur jag på om jag ska ut och springa i den höga luftfuktigheten eller om jag ska vila. Än har jag tid att fundera. Just nu lutar det mot att ge mig ut. Jag ska vara se klart på Antikmagasinet.

Om någon missat. Jag älskar morgnar. För vem? För mig. För Skolverket. För årets nior. För alla. För vår framtid. För min framtid.

Tankarna finns hos mormor idag. Fem månader sedan jag fick vara med henne när hon lämnade jordelivet. Jag firar genom att olja ett skåp jag fått äran att ta över efter henne. Det var torrt och nu har träfaneren fått lyster. Säkert behövs fler omgångar av olja men för nu är jag nöjd.

När jag ser solen landa på möbeln i vilken mormor hade sitt finporslin så ler jag. Tänk vad många gånger jag ätit med henne. Ibland fika och ibland mat. Ofta pratade hon om sina grannar som var långt bättre än henne både på bak och mat. Jag tänkte ofta att jag har ändå den mormor jag helst vill ha. Ofta blev jag arg som ung över hennes förmanande ord om en det ena en det andra.

Som ung vuxen fick jag ofta höra henne berätta. Berätta om sin barndom på ön Axelvik utanför Båtskärsnäs i norra Sverige. likväl som vuxen fick jag möta berättelser från alla tider. Skåpet jag nu oljat var en släktmöbel skapat av en släkting. Jag minns såklart inte hela historien men jag vet att det finns nedskrivet.

Jag minns rummet. Doften i trappuppgången och handen jag höll när hon sakta somnade bort. Den starka handen under dagen som aldrig ville släppa och den avsvalnande under kvällen. Hon och jag med en nära anknytning som jag där och då omslöt och fångade. Älskade mormor.

Minnena är oändliga. Jag fick äran att ärva det fina. Några av mina starka förmågor kommer i rakt nedstigande led från mormor, mamma och till mig. Visst har andra påverkat men här och nu är det mormor som är i fokus. Ser min mammas hand från svunnen tid, min mormors sedan nyligen och min än så länge friska. Lika.

Skåpet minner mig om mormors jordnära synsätt men också hennes förmåga att ordna fint för sig. Alltid snittblommor från ”Libanes” på torget stående i vaser. Visst märkets skillnad på när hon själv stod för inköpen då små söta eller enstaka blommor arrangerades i sin enkelhet och senare år när Björkhagens hemtjänsts medarbetare stod för valet men alltid med hemmet fyllt av blommor. Precis så som hon ville ha det.

Jag har några av hennes växter i mitt hem och de förgyller i sin enkelhet. Jag trivs och tänker på min mormor. Alla fina stunder och stunder av oenighet stärkte det band som fanns mellan oss där mamma skulle varit den givna länken men där hon togs ifrån oss tidigt. Bandet var tidvis tunt men framåt slutet stabilt och styrkt.

Idag känner jag värme när jag ser allt hon efterlämnat till mig. Skåpet som står nyoljat får symbolisera styrkan i bandet mellan oss. Delar är sköra, delar är stabila och några delar skimrar och sammantaget är det en underbar möbel.

Min dotter undrade igår om jag tänkte vara sjuk hela lovet. Jag tänkte inte vara sjuk alls faktiskt. Jag tänkte vara frisk, springa, göra roliga saker och njuta. Det finns hopp. Jag är något bättre idag.

Den inre rösten säger ”GÖR” och min andra inre röst säger ”VILA”. Jag vill så mycket och lovar mig själv att begränsa aktivitet någon dag till. Kompromissar med mig själv genom att ha snabbpyntat här hemma och dragit ihop en våffelsmet till påskfrukost. Ja det är att ”VILA” i mina tankar. Hade jag valt ”GÖR” hade jag redan igår ignorerat mina symtom och tagit med familjen mot södra Sverige. Jag kompromissar och ja det är skönt.

Kroppen skriker ”RÖR PÅ DIG” men jag bromsar och låter den vänta. Bara för att den fått en Ipren i sig ska den inte få som den vill. Jag steppar in och väljer att lyfta fram allt jag lärt mig under min utmattningsperiod. Bromsa, gör lagom och vila. Sova har jag gjort massor senaste dygnet och ja det lär nog blir mer.

Sömn är en av våra viktigaste behov att tillfredsställa. 8 h 3 min blev det i natt och med en vakenperiod på 16 min. Då satte jag igång ljudbok vilket är för mig ett sätt att slappna av. Det är betingat. Ljudbok innebär att kroppen förväntas somna om och då gör den det.

Äta är det andra behovet jag tillfredsställer genom att igår äta gös, pressad potatis och citronsås med stekt grön sparris. Mums. Så gjorde dottern en finfin kärleksmums till efterrätt. Till frukost äter jag som alltid 2 mackor med smör, ett glas vatten och en kopp kaffe.

Rörelse avvaktar jag med eftersom kroppen inte är frisk. Även om kroppen skriker efter motion får den vänta. Jag behöver ”VILA”.

Kultur. Ja fulkultur får det bli. Jag ser någon serie om en kvinna som behöver ändra sitt liv för att få ”greencard” så att hon kan bege sig tillbaks till sitt fantastiska liv i USA. Streamingtjänsten i fråga levererar och jag njuter.

I väntan på att familjen ska vakna så står våffelsmeten på bänken. Bordet är dukat och jag ser serie. Solen skiner.

Träden har ännu inte fått sin gröna prakt. Himlen är gråblå innan solen stigit upp. Jag reflekterar kring veckan. Igår fick jag som vuxen för andra gången besöka sjukvården med akut. För några månader sedan ramlade jag och då gjorde det ont. Närakuten på Danderyds sjukhus som då var nyöppnad imponerade.

Igår var jag på samma sjukhus men den ombyggda Akutmottagningen. Kändes som korridorer var för trånga och det var visserligen fint men jag undrar om det verkligen var tillräckligt stort. Många tanter och farbröder i korridorer. Det kändes som att geriatriken borde tagit emot större delen direkt istället för att ha dem liggandes på Akuten men vad vet väl jag. Själv var jag ju nästan frisk och absolut yngst på delen för medicin- och neurologi.

Spännande att vara frisk nog att följa arbetet där. Några timmar senare och efter en del undersökningar blev jag fri att lämna Danderydsakuten. Det kändes skönt att veta att de inte kunde hitta något som visade på att jag är allvarligt sjuk. Bra! Min tanke har ju hela tiden varit att symtomen är stressrelaterade och jag kopplar det rakt av till de två långa rättningsdagar jag haft som Skolverket ordinerat. Uppenbarligen är jag fortfarande skör efter min utmattning. Jag lyssna och försöker lära mig min kropps signaler.

Efter att ha sovit nästan 8 h alltså mer än på länge så inser jag att sömn är ändå rätt bra. Det får bli en lugn och skön ledighet. Jag ska se film, njuta och bara göra roliga saker. Skolverkets nationella prov ska jag fortsätta bedöma i små doser och när/om andan faller på.

Glad Påsk önskar jag alla.

Himlen är grå och det är tyst i huset.