Jag vet inte riktigt hur dessa två bilder hänger samman men de finns i mitt fotoalbum som min mamma skapat. Det jag ser en kavat tjej som helt klart fått hela uppdraget att klä sig själv. På den övre vilden var vi i Danmark. Den undre bilden är från något annat sammanhang.

Vi vari Danmark för att förbereda inför och planering av en resa där min mamma skulle vara iväg 6 månader från mig för att hjälparbeta i ett Afrikanskt land.

Jag var liten. Hon valde att åka till andra för att hjälpa dem. Det kan vara anledningen till att jag ifrågasätter när jag ser reportage eller inslag med hjälparbetare. Jag funderar alltid på om de har lämnat sin egen avkomma hemma. Hur det är för de som lämnats hemma?

Visst är det fint med hjälparbete, bistånd och insatser för andra. Jag streamade ett avsnitt ur Gränsbevakarna igår där en kvinna stoppades i tullen då katterna hon ville föra in i landet inte hade rätt papper. Katterna blev avhysta och den organisation kvinnan volontärarbetade för fick organisera för att skicka tillbaks katterna. Jag satt under episoden och tänkte. Hur kan någon tänka att det är prioriterat att flyga katter över världen.

Finns det någon denna kvinna lämnat hemma som nu får vara utan henne ett tag till. Många andra skulle nog tänka att varför kan hon inte få ta in katterna och vilken fin kvinna. Jag ser en organisation som uppenbarligen inte bryr sig om katterna eftersom de inte sett till så att kvinnan som reser med dem har rätt papper. Jag ser att gränsvakterna fått slösa våra skattepengar på katter från ett annat land.

Jag är verkligen inte emot bistånd, men jag är av åsikten att stöd ska ges till självhjälp. Stöd som bidrar till att det egna landet självständigt kan bygga sitt land och skapa förutsättningar för barn, vuxna, husdjur, vilddjur och platsen får frodas där.

Katterna placerades i karantän som får betalas av organisationen vilket innebär att de medel som organisationen fått in i form av donationer går till fel sak. För att visa min tankegång följe ren inblick i min historia.

I bilden ovan är jag med på en av resorna där min mor som har röd tröja sitter strax bakom mig som har rosa tröja. Jag vet inte om ni ser det jag ser. Alla står/sitter som för att titta på något.

Det är en sammankomst där kvinnor får lära sig om att skydda sig sexuellt, lära sig om hygien och annat viktigt att veta som kvinna. Dit kvinnor går, går barnen. Kunskap är makt. Inte vet jag om den korta tid som min mamma och hennes grupp var i byn gjorde någon skillnad. Det förtäljer inte historien.

Jag ser en liten flicka med en pinne som inte förstår språket, som vill vara nära sin mamma men där mamman har viktigare saker för sig än att fokusera henne. Där i centrum var många blickar vända mot mig. Jag fick uppleva att personer ville känna på mitt hår, ta på min hud och studera vad jag gjorde. Jag var inte som dem.

Se bara på skillnaden i på fotbeklädnad. Inget barn i hela byn bar skor. Jag hade strumpor och skor. Jag ser min fot nästan vidröra ett av de andra barnens bara fot. Minnen av lek kommer upp. Jag hade mycket kul med dessa barn. Pinnar var en huvudleksak. De använde man till att få gamla cykelhjul (fanns typ två i hela byn) att rulla.

Det jag också ser är en inblick i vad jag fått att vara i nuet ifrån. Jag ser hur min mor verkligen pratar med barnet.

När någon i min del av världen säger att den gärna skulle vara utan rinnande vatten och el så minns jag detta ställe. Jag minns dassen som hjälporganisationen byggde i syfte att förbättra hygien och hälsa, men också trygghet. Jag minns alla kvinnor som tvättade i vattnen stående på huk, skrubbande kläder mot stenar med tvål. Skummet som sköljdes i vattnets rörelser.

Det fanns ett lugn där, men också enorma problem med jämställdhet, sjukdomar och fattigdom. Jag skulle aldrig själv välja att leva så. Skulle de få välja om de fick tvätta i tvättmaskin eller skrubba kläder på en sten i närmaste vatten så anar jag svaret.

Barnen hade alltid sina vuxna nära. I bilden ovan ser jag mor jobba och jag precis som vanligt precis nära. En del kan nog tänka att jag hade det himla bra. Det hade jag. Just i detta fall var jag med min mamma och vuxna som verkligen uppskattade mig. Jag fick lära mig massor som jag än idag har nytta av.

Det var där jag fick lärde mig öppna kokosnöt med hammare och skruvmejsel av en vuxen. Jag lärde mig planera bananplantor tillsammans med lokalbefolkningen och hjälparbetare. I sammanhanget fick jag också tvätta mina egna kläder under min duschning. Kläderna la man på golvet och tog en hårdtvål som rengöringsmedel, sen använde man fötterna att gnugga in tvålen och sen sköljde man samtidigt som man rengjorde sig själv. Det var Jan som syns lite till höger som lärde mig det. Jag lärde mig att det är dumt att gömma bananstängeln jag fått i lådan under sängen där jag hade mina tillhörigheter eftersom bananer snabbt blir dåliga.

Jag fick också uppleva en vulkan. Att stå vid kanten och se ned i en pysande krater var fascinerande.

Till saken jag inte riktigt förstod då men som jag vet idag är att vi senare blev utvisade eftersom organisationen inte hade alla papper rätt var också rätt spännande. Stackars pappa visste inte var jag var i 3 veckor när vi utvisades till Venezuela innan vi sen var åter på öar.

Påminner om min ålder och nivå.

Jag flög hem själv via London där min farfar mötte mig. Så om jag har ett annat perspektiv på saker så är det för att jag innan skolstart hade jag redan hunnit uppleva sådant som många inte upplever alls.

Så verkar jag ibland aktivt ifrågasätta saker som för er andra är självklart så finns det saklig grund.

Bilden ovan togs i London när jag varit iväg från hemlandet i många månader. Jag hade just flugit själv utan språklig förmåga att kommunicera med dem på flygplanet. Jag var iklädd en vuxentröja och hade en hängmatta under armen. Mina resehandlingar var inte helt fullständiga och gränsvakterna på Londons flygplats övervägde tanken på att sända mig åter till Caracas där jag anlänt från då jag inte hade resehandling från London och bara hade svenskt pass. Detta var innan EU.

Jag är lyckligt lottad. Min farfar var kompetent och såg till så att jag kom in i landet och tog mig sedan på en shoppingtur för att förse mig med åldersadekvata kläder som här syns på bild.

Väl hemma möttes jag av min älskade pappa som inte kunnat möta mig på grund av att han påbörjat sin väg till att utbildas till läkare. Han hade sett till så att mitt rum stod färdigt med fjärilstapet i den lägenhet som skulle bli mitt hem. Han hade skapat förutsättningar att vara nära mig genom att flytta till en plats där det var säkert att han skulle få göra sin praktik som lottades ut. Han valde utifrån mitt behov. Det gjorde han när han valde specialitet senare också. Det är klurigt att jobba natt när man har eget ansvar för ett litet barn

Han och enkom han är det som gjort att jag ändå fått en stabil grund. Så när någon säger något om att män inte kan vara föredömen och att kvinnor är bättre på att ta hand om barn så har de inte träffat min far. I min värld har han alltid stått för stabilitet, kontinuitet och trygghet.

Så om jag ofta verkar se saker ur andra perspektiv och ifrågasätter när individer säger saker som jag uppfattar som naiva så protesterar jag eller tyst förundras över folks oförståelse över att alla inte kan välja.

Jag är nyfiken, vill lära och har erfarenheter som gör mitt perspektiv annorlunda. För mig är det givet att andra ser saker ur sina perspektiv och att de ju självklart inte kan ha den insikten jag ju haft eftersom de kanske lekt i en egen trädgård med bullar bakade av sin egen mamma och har en pappa som försörjt familjen. Jag dömer inte, men ser att det kan göra att det är svårt att första att det är lättare att välja att vara utan el och rinnande vatten om man själv alltid haft rinnande vatten, tvättmaskin och trygg miljö omkring sig.

Nej kaffe odlas inte på alla öar. Inte på Öland, Gotland eller Åland. Ja vi i Skandinavien har absolut annan åsikt om smak. Hon var rätt smart min mamma och har genom sina album möjliggjort för mig att bearbeta mycket i min ryggsäck. Mitt perspektiv är också okej och jag baserar mina val på saker jag upplevt. Det är okej.