Idag är det arbetsdag. Första dagen efter lovet. Det är som vanligt innan jag klivit in genom skolans dörrar. Lite nervigt. Lite oro. Fast mest av allt mycket förväntan. Från tryggheten i hemmet med familjen till tryggheten med kollegor och elever.

Det är en helt vanlig dag. Jag närmar mig mina nio år som lärare. Vad är nio år mot ett arbetsliv? Jag har gjort så mycket innan. Allt gör mig till den jag är som lärare idag. Jag minns de härliga stunderna på förskolan i London, allt det roliga på boendet i Djursholm. Minns den lilla damen som bott hela sitt liv på institution och som flyttats hem till hemkommunen. Allt jag lärde mig av individerna på de förskolor jag arbetat på. Allt jag lärt mig genom att arbeta med människor. Nio år på skolan har byggt på kunskapen i bemötande av människan. Nio år är grundskolans längd eller är det tio. Det är frågan.

Många år till i arbete med människor kommer det att bli. Den profession jag idag har ger mig möjlighet att möta många människor och det är jag glad över. Vad är väl en bal på slottet (citerar en god kollega som citerar en saga) när man kan vara lärare på en högstadieskola mitt under nationellaprovtider. Denna vecka laddar vi för två dagar av nationella prov i engelska.

…en vanlig dag i skolan?

Tät grå himmel men ljust. Klockan är 06:41. Antikrundan är slut på svtplay. Antikmagasinet pausas för en reflektion. Stadshuset och dess 100-åriga historia förtäljs. Ofta har jag fått höra om mormors besök där. Guidad tur och och någon lunch. Jag har ätit i Stadshuskällaren på den gamla goda tiden. Promenerat runt men aldrig varit i.

Häromdagen satt jag mer än timme för att fylla i massor av papper som sammanställer nationella provresultat för en av Sveriges niondeklasser. De flesta har presterat som vanligt någon bättre. Vi lärare har bedömt uppsatser, muntliga samtal och läsförståelse. Alla med separata betyg som sedan väg samman till ett betyg som ska väga tungt i betygsättningen. Tre dagars prov ska väga tungt i betygsättningen av de annars tre år av undervisning.

Tre gånger i veckan har jag träffat niorna i tre år. Jag har tonvis med bedömning eller ja den väger inte så mycket för det mesta finns digitalt. Jag är trygg i känslan av att det kommer gå bra även för denna grupp elever i framtiden. De kommer hitta sin väg. Kanske någon kommer att besöka Stadshuset eller arbeta där. Vem vet?

Min väg fortgår och just nu funderar jag på hur jag på om jag ska ut och springa i den höga luftfuktigheten eller om jag ska vila. Än har jag tid att fundera. Just nu lutar det mot att ge mig ut. Jag ska vara se klart på Antikmagasinet.

Om någon missat. Jag älskar morgnar. För vem? För mig. För Skolverket. För årets nior. För alla. För vår framtid. För min framtid.

Tankarna finns hos mormor idag. Fem månader sedan jag fick vara med henne när hon lämnade jordelivet. Jag firar genom att olja ett skåp jag fått äran att ta över efter henne. Det var torrt och nu har träfaneren fått lyster. Säkert behövs fler omgångar av olja men för nu är jag nöjd.

När jag ser solen landa på möbeln i vilken mormor hade sitt finporslin så ler jag. Tänk vad många gånger jag ätit med henne. Ibland fika och ibland mat. Ofta pratade hon om sina grannar som var långt bättre än henne både på bak och mat. Jag tänkte ofta att jag har ändå den mormor jag helst vill ha. Ofta blev jag arg som ung över hennes förmanande ord om en det ena en det andra.

Som ung vuxen fick jag ofta höra henne berätta. Berätta om sin barndom på ön Axelvik utanför Båtskärsnäs i norra Sverige. likväl som vuxen fick jag möta berättelser från alla tider. Skåpet jag nu oljat var en släktmöbel skapat av en släkting. Jag minns såklart inte hela historien men jag vet att det finns nedskrivet.

Jag minns rummet. Doften i trappuppgången och handen jag höll när hon sakta somnade bort. Den starka handen under dagen som aldrig ville släppa och den avsvalnande under kvällen. Hon och jag med en nära anknytning som jag där och då omslöt och fångade. Älskade mormor.

Minnena är oändliga. Jag fick äran att ärva det fina. Några av mina starka förmågor kommer i rakt nedstigande led från mormor, mamma och till mig. Visst har andra påverkat men här och nu är det mormor som är i fokus. Ser min mammas hand från svunnen tid, min mormors sedan nyligen och min än så länge friska. Lika.

Skåpet minner mig om mormors jordnära synsätt men också hennes förmåga att ordna fint för sig. Alltid snittblommor från ”Libanes” på torget stående i vaser. Visst märkets skillnad på när hon själv stod för inköpen då små söta eller enstaka blommor arrangerades i sin enkelhet och senare år när Björkhagens hemtjänsts medarbetare stod för valet men alltid med hemmet fyllt av blommor. Precis så som hon ville ha det.

Jag har några av hennes växter i mitt hem och de förgyller i sin enkelhet. Jag trivs och tänker på min mormor. Alla fina stunder och stunder av oenighet stärkte det band som fanns mellan oss där mamma skulle varit den givna länken men där hon togs ifrån oss tidigt. Bandet var tidvis tunt men framåt slutet stabilt och styrkt.

Idag känner jag värme när jag ser allt hon efterlämnat till mig. Skåpet som står nyoljat får symbolisera styrkan i bandet mellan oss. Delar är sköra, delar är stabila och några delar skimrar och sammantaget är det en underbar möbel.

Min dotter undrade igår om jag tänkte vara sjuk hela lovet. Jag tänkte inte vara sjuk alls faktiskt. Jag tänkte vara frisk, springa, göra roliga saker och njuta. Det finns hopp. Jag är något bättre idag.

Den inre rösten säger ”GÖR” och min andra inre röst säger ”VILA”. Jag vill så mycket och lovar mig själv att begränsa aktivitet någon dag till. Kompromissar med mig själv genom att ha snabbpyntat här hemma och dragit ihop en våffelsmet till påskfrukost. Ja det är att ”VILA” i mina tankar. Hade jag valt ”GÖR” hade jag redan igår ignorerat mina symtom och tagit med familjen mot södra Sverige. Jag kompromissar och ja det är skönt.

Kroppen skriker ”RÖR PÅ DIG” men jag bromsar och låter den vänta. Bara för att den fått en Ipren i sig ska den inte få som den vill. Jag steppar in och väljer att lyfta fram allt jag lärt mig under min utmattningsperiod. Bromsa, gör lagom och vila. Sova har jag gjort massor senaste dygnet och ja det lär nog blir mer.

Sömn är en av våra viktigaste behov att tillfredsställa. 8 h 3 min blev det i natt och med en vakenperiod på 16 min. Då satte jag igång ljudbok vilket är för mig ett sätt att slappna av. Det är betingat. Ljudbok innebär att kroppen förväntas somna om och då gör den det.

Äta är det andra behovet jag tillfredsställer genom att igår äta gös, pressad potatis och citronsås med stekt grön sparris. Mums. Så gjorde dottern en finfin kärleksmums till efterrätt. Till frukost äter jag som alltid 2 mackor med smör, ett glas vatten och en kopp kaffe.

Rörelse avvaktar jag med eftersom kroppen inte är frisk. Även om kroppen skriker efter motion får den vänta. Jag behöver ”VILA”.

Kultur. Ja fulkultur får det bli. Jag ser någon serie om en kvinna som behöver ändra sitt liv för att få ”greencard” så att hon kan bege sig tillbaks till sitt fantastiska liv i USA. Streamingtjänsten i fråga levererar och jag njuter.

I väntan på att familjen ska vakna så står våffelsmeten på bänken. Bordet är dukat och jag ser serie. Solen skiner.

Träden har ännu inte fått sin gröna prakt. Himlen är gråblå innan solen stigit upp. Jag reflekterar kring veckan. Igår fick jag som vuxen för andra gången besöka sjukvården med akut. För några månader sedan ramlade jag och då gjorde det ont. Närakuten på Danderyds sjukhus som då var nyöppnad imponerade.

Igår var jag på samma sjukhus men den ombyggda Akutmottagningen. Kändes som korridorer var för trånga och det var visserligen fint men jag undrar om det verkligen var tillräckligt stort. Många tanter och farbröder i korridorer. Det kändes som att geriatriken borde tagit emot större delen direkt istället för att ha dem liggandes på Akuten men vad vet väl jag. Själv var jag ju nästan frisk och absolut yngst på delen för medicin- och neurologi.

Spännande att vara frisk nog att följa arbetet där. Några timmar senare och efter en del undersökningar blev jag fri att lämna Danderydsakuten. Det kändes skönt att veta att de inte kunde hitta något som visade på att jag är allvarligt sjuk. Bra! Min tanke har ju hela tiden varit att symtomen är stressrelaterade och jag kopplar det rakt av till de två långa rättningsdagar jag haft som Skolverket ordinerat. Uppenbarligen är jag fortfarande skör efter min utmattning. Jag lyssna och försöker lära mig min kropps signaler.

Efter att ha sovit nästan 8 h alltså mer än på länge så inser jag att sömn är ändå rätt bra. Det får bli en lugn och skön ledighet. Jag ska se film, njuta och bara göra roliga saker. Skolverkets nationella prov ska jag fortsätta bedöma i små doser och när/om andan faller på.

Glad Påsk önskar jag alla.

Himlen är grå och det är tyst i huset.

Efter att ha suttit och bedömt uppsatser i två långa dagar, haft en nästan vanlig dag och idag kvar så känns det okej. Höger öga verkar ha återgått till att fungera, huvudvärken är på väg att helt försvinna och bokstäverna ser inte ut som pärlsocker.

Symtom från tiden av sjukskrivning slog till. Inte alla men några och de var skrämmande. Jag vill inte bli ett kollo igen. Den där som behövde sitta i fåtölj i sovrummet med ljudisolerande hörlurar tomt tittande ut genom fönstret i timmar. Jag vill inte det.

Det är en tid jag inte vill tillbaka till. Perioden då jag inte klarade av det mest basala alltså att sätta igång kaffebryggaren. Jag är inte där nu men jag påmindes om känslan av att inte fungera. Vaksam och berörd över min oförmåga att sitta i två dagar och bedöma texter. Känslan av sårbarhet slog till.

Jag ser fram emot en vanlig dag där jag ska njuta av möten med elever, kollegor och medmänniskor. Se och höra men inte sitta still och läsa i evigheter. Jag är inte gjord för Skolverkets upplägg.

Ni som sitter fokuserat hela dagarna är säkert på helt rätt plats. Jag är också på rätt plats, men inte just i måndags och tisdags. Skönt att det är över. Visst är det en hel del kvar men det kan jag sitta med lite då och då.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det ”Hay day” på min skola och vi får göra många roliga saker.

Jag som tonåring var svår. Arg, sur och ledsen. Frustration och ångest. Alltid i skolan men aldrig energi att prestera. Föreställ er att varje dag gå till en plats och spendera tid där utan att klara av att göra det som åläggs dig. Nej jag har inga intellektuella svårigheter. Inga kända diagnoser. Utan det var omständigheter som försvårade. Lojal och med en önskan om att göra rätt men att ständigt misslyckades. Skam- och ångestfylld. Högstadietiden var för mig en lång resa som till världens alla hörn utan att få uppleva, se eller höra. Visst fanns det stunder av upplevelse.

Träslöjden var en frizon. Likväl var gnagarrummet en oas. Fritidsgårdens mörkrum likaså. Fast den mesta tiden var jag i ett klassrum utan stöttning och svårt att fokusera. Jag brukar skoja om att jag inte lärde mig något under mellanstadietiden och högstadietiden. Det är sant. Jag genomgick skolan utan att lära mig ens hälften av vad som förväntades. Det var inget fel på min inlärningsmöjlighet utan situationen var fel för mig.

Jag ser elever idag som mår dåligt. Då stannar jag och lyssnar. Försöker synliggöra och vara ett bollplank. Jag har inte alla lösningar och jag räddar inte världen men jag gör det jag tror är rätt inom ramen för mitt yrke. Jag ägnar inte fritiden åt ungdomsverksamheter, stöttar fattiga eller flyktingar men jag finns som lärare. Jag har valt ett yrke som gör det möjligt för mig att stötta några på vägen in i vuxenlivet. Mig ger det livsglädje att få jobba med människor.

När jag själv gick i skolan kontra när jag arbeta i skolan är vittskilda epoker både för mig som individ och tidsmässigt. Idag är jag aktiv, tar plats och vågar erkänna mina brister. Då osynliggjorde jag mig, ville inte visa att jag inte kunde eller att jag mådde fruktansvärt dåligt. Idag är jag öppen med mitt mående och hur det är en föränderlig process.

Solen skiner då som nu. Idag kan jag njuta.

Äter vuxenmat och umgås med mig själv. Det är mycket trevligt sällskap.

Efter en underbar arbetsvecka reflekterar jag. Jag har gjort både bra och mindre bra. Kanske var inte höjdpunkten när jag visade ”Dr Mugg” för en år nio klass. Inte heller mitt tidiga aprilskämt.

Bättre gick det med alla korridorsnack som ger mig glädje och social stimulans.

Sonen är firad med tårtorna tre och han verkar nöjd.

Jag ser fram emot våren.

Sommartid men när jag ser ut ser jag snö. Broddar kommer behöva användas. Jag accepterar och gillar läget. Det är dags.

Vem kan se utan ögon. Snö. Jag ser och jag ser bra. Det är dags för en morgonrunda. Träden långt bort utanför fönstren vajar. Diskmaskinen är igång. Elpriset är lågt. Jag och tiden håller på att synka. Sommartid.