Jag är mamma, berest, kvinna, lärare, dotter, medborgare, syster, en med NPF-diagnos, uppvuxen i orten, bor i en socioekonomisk stark del av huvudstaden, driven, nyfiken och närvarande.
Mina känslor är inte rationella. Ofta reagerar jag orimligt starkt. Jag missförstås och har svårt att förmedla vad jag egentligen känner.
Det är inte kul. Det ger mig ångest. Det vill jag heller inte ha. Så irriterande.
Jag är till synes välkommunicerande. Jag har svårt att få fram rätt ord, Jag gör fel, säger fel och förmedlar fel känslor Det är otroligt frustrerande.
Tyvärr snöar jag in och har svårt att släppa.
Jag är tyvärr också högkänslig för andras utstrålning. Det är användbart men också oerhört uttröttande.
Föreställ dig att vara i vatten och försöka hålla dig torr utan att ha flytdon, båt eller torrdräkt. Det går inte. Du kommer bli blöt även om du försöker låta bli. På samma sätt kan jag inte välja att inte reagera på andras känslor. Jag översköljs och blir trött. Ibland rinner det över. Jag kämpar för att inte bli en blöt, frusterad fläck. Jag kämpar emot. Kämpar i motvind.
Igår hamnade jag under ytan. Jag reagerade starkt. Istället för att falla undervytan och helt täckas av vatten så byggde jag en trätrapp.
Fin. jag fick tag i handtaget och drar mig uppåt.
Fågeln Fenix reser sig. Idag påbörjas målande av fasad fyra på gästhuset. Får se om jag hinner färdigt i år. Jag har en vecka på mig men får numera endast arbeta kortare pass om max 60 min. Jag prioriterar också annat. Jag övar på att inte snöa in.
Idag är en ny dag där planen är att nå ett handtag innan jag översköljs av vatten (känslor).
För övrigt har jag fått det pipande ljudet som väckt mig vid 04 att tystna. Det var askskålen till Cinderella. Hon är heller inte lågmäld. Fast nu är hon nöjd igen.
Lyckan är att se två av mina favoritpersoner framför mig i båten.
Sonen min till höger och äldsta brorsan till vänster. De trivs.
Pappa kör och vi har just ätit glass i Arholma. Fler är med. Alva, Lisa och Saga sitter på de mjuka sätena bakom mig och pappa. En härlig tur.
I jämförelse med min barndom blir det kontrast. Jag minns när jag själv var 14(eller oklart vilken ålder jag hade) som Emil. Jag hade förlorat min mor. Pappa i slutet av sin läkarutbildning och vi åkte runt i en bil där avgasröret gick sönder och där jag i korsningar fick knuffa på. Jag minns det med värme. Pappa och jag på tur genom Sverige. På besök hos vänner någonstans utanför Skara. Hundarna som bodde i hundgård. Det fina smycket i vitt guld jag fick.
Jag minns hur fint det var att lyssna på de vuxnas prat.
Sorgen efter mor har såklart följt mig genom livet men det har också skapad andra sammanhang och situationer. Många vuxna har jag fått kontakt med som jag kanske inte mött på samma sätt annars. Livet tar olika riktning beroende på vad som händer och det är bara att följa med.
Visst önskar jag att BUP tagit sig an mig när pappa sökte vård. Att skolan sett mig som inte lyckades alls. Fast ändå tänker jag att jag ju är den jag är just eftersom jag har de erfarenheter jag har. Det har gått 35år och ca 5 månader sedan mamma lämnade jordelivet. Tänk om hon fått uppleva mer av mig. Jag håller tummarna för att jag som redan passerat hennes dödsålder får leva länge till.
Idag planerar jag att röja upp på altanen och förbereda målning av framsidan. Jag ska också bygga en liten trapp till snickarboden. Så blir det väl familjeliv däremellan. Livet leker.
Det har gått en månad och jag läser utredningsrapporten igen. Jag fastnar vid några stavfel och orkar inte läsa hela.
Jag fastnar vid en mening ”Hon har lättare att prata med helt okända människor”. I detta ligger naturligtvis min bristande förmåga att minnas som också framgår. I ett samtal med en ny person så kretsar det hela på ett enklare plan för mig.
Det framgår att jag har strategier för att klara mig i sociala sammanhang där ”om det blir tyst så ställer hon frågor, och ber dem berätta mer”. För även om jag inte minns är jag otroligt duktig på att verka som att jag hänger med. Att veta vad det samtalas om.
Genom livet har jag övat på kamouflage. Jag har övat i många sammanhang. Förortens förort där nästan ingen var utbildad, universitetet och nuvarande hemort där nästan alla har hög utbildning och är välfungerande i yrkeslivet. Jag har övat på en ö utanför Venezuela där jag var ett exotiskt inslag med mina blåa ögon och ljusa hår.
I min uppväxt fick jag ofta höra hur svenskar var. Det var ofta nedvärderande och jag påminde: ”Jag är ju svensk”. Responsen blev då: ”fast du är inte så”. Jag fick lära mig att svenskar var något sämre men att jag inte var som dem.
Tänk att vi i Sverige är så uppdelade så att där jag bor idag är motsatsen tydlig. Nej folk pratar inte nedvärderande om invandrare men det finns nästan inga. Där jag växte upp fanns nästan inga svenskar. Åtminstone inga välfungerande svenskar. I området där jag bor finns såklart personer som har annan härkomst men de är välfungerande och få.
Skillnaden är brutal. Jag minns föraktet för svenskar. Jag har aldrig mött så mycket rasism som från de med varierad härkomst i mitt uppväxtområde. Kurder, turkar, syrier, iranier , finnar och fåtal svenskar men sen också från alla världens hörn men där åsikterna om varandra var kantade av hemländernas krigande, men också konflikter som pågått i generationer i Sverige.
Ibland slöt individer samman från olika härkomst för att istället bråka med personer från andra förorter.
Det var lärorikt och jag blev bra på att passa in.
En av mina barndomsvänner. En fin turkisk tjej tog med mig till en äldre dam som var kunnig. Min kompis hade skadat armen och kvinnan gjorde en röra som lindades runt min kompis arm. Även jag var skadad, men hade ett gips runt armen. Våra armar läkte. Jag fick hjälp av svensk sjukvård och hon av den kunniga damen.
Tyvärr var min kompis familj traditionell och hon var trolovad från mycket ung ålder. När det närmade sig giftermål framåt 18-årsåldern så tog hon det beslut hon kunde. Hon tog sitt liv. Jag hade då lämnar förorten och fick veta detta lite senare. Oj så sorgligt. Så bedrövligt att en klok, rolig och fin tjej kände sig tvungen att avsluta sitt unga liv. Jag minns hennes föräldrar som snälla om än traditionellt turkiska.
Jag tänker på all misär jag såg, men inte i den familjen som var välfungerande. Jag visste att hon var förlovad och förstod nog inte som barn riktigt vad det innebar. Alla familjer var inte så traditionella fast många var det. Pojkarna fick ränna ute och leka och flickorna fick vara hemma.
För mig som hade en pappa (och mamma) som trodde på fri pedagogik så var det såklart något jag hade svårt att förstå men barn accepterar och leker med de som finns. Vi var jättemånga barn som var ute jämt.
I utredningsrapporten läser jag: ”Hon har en rak och ironisk humor”. Ja så är det. Vid skolstart som förstaklassare fick vi frågan om vad vi tyckte var kul att göra. Jag svarade att jag tyckte det var kul att blanda cement. Det fick förstås alla att skratta. Det var inget skämt. Ja tyckte det var kul. Ofta kommer saker ut utan eftertanke. Det blir roligt för andra och jag har byggt min sociala färdighet på detta.
Dagens reflektion är alltså att min ryggsäck är tung att bära, men gjort mig till den jag är. Jag är glad över att mina föräldrar inte trolovat bort mig som liten för jag hade också behövt ta samma beslut som min kompis. Hon är en förebild och jag önskar att hon hade hittat en annan väg ut ur det fängelse hon upplevde.
Livet är värt att leva, men inte till vilket pris som helst. Jag har tur.
I veckan har vi varit i Jämtland. Fåtal flygfän och redigt varmt. Det var nog tur att jag packat 3 paraplyer och två regnjackor.
Himlen har varit blå med enstaka skira vita moln.
I Jämtland verkar det vara som att svära i kyrkan att klaga på solen. Känner man mig så vet man att jag på vintern bär blus med linneskärning. På sommaren är det precis som det alltid varit för mig ofta outhärdligt varmt.
I Järvsand sken solen från morgon till sen kväll. Oj så vackert det blommade. På Flåsjön var det nästa stilla. Massor av sik och abborre blev fångst.
I övrigt fick vi besök en morgon av någon dom kommit på avvägar.
Då menar jag inte gräsklipparen.
Så söt relativt ny tornfalksunge som nog testat sina vingar väl tidigt.
I övrigt har vi haft det finfint hos bästa Hasse och Inga. Det är de bäste jag vet.
Barnen och jag avslutade det hela med en natt på Spa-hotell.
Solnedgång i Östersund är inte fy skam.
Värmen på tåget är galet och korsdraget hjälper föga. Vi håller ut.
Sonen fem säten bakom och dottern precis bredvid.
Nöjda och glada på väg hem för några dagar i våra egna sängar. Det ser vi fram emot.
Molnen ligger lågt och det är fridfullt. Blå Jungfrun siktas i fjärran.
Idag lämnar vi den fina platsen för hemfärd. Min familj anser att jag överdriver när jag vill lämna huset i långt bättre städskick än när vi kom. Jag håller med men kan inte låta bli.
Jag vill få känna mig tillfreds och det gör jag först när dammet bakom rören i badrummet är avtorkat. Fast jag är långt mer avslappnad än jag var för några år sedan. Jag kommer inte handtorka golvet eller skrubba hela badrummet. Med stolthet gör jag mer än som förväntas och familjen himlar med ögonen.
Sen får jag vila hela dagen i bilen. Studera åkrar, skogar och hus passera. Sova och vila.
Det dags att börja packa det sista och stänga ned. 10 ska vi vara ute och det kommer vi vara.
Plötsligt har jag lyckats sova 7:42 min. Några minuter av vakentid vid 5, men jag lyckades somna om. Så skönt.
Andra veckan av ledigt startar idag.
Jag slukar poddar om ADHD. Visst har jag alltid anat att jag fungerar annorlunda men inser att jag nog är rätt lik andra med ADHD. Hormoner styr, jag är sjukt känslig i perioder.
En Podd beskrev menscykelns olika delar och hur det påverkade dem. Jag känner igen mig. Jag har både trötta perioder, galna perioder och extra ordinärt känsliga perioder.
Då menar jag inte så där lite känsliga som gör en nere utan så känslig så att ljud skär in i själen, andras mående trycker sig in i mig. Jag har så svårt att värja mig så att jag blir överrumplad. Detta händer varje månad. Jag har inte förstått det förut. Såklart vet jag i teorin vad PMS och PMDS är.
Jag minns tillbaka på sentonåren när jag låg i sängen och vred mig av smärtor vid mens. Som vuxen hur tårarna trillade strax innan mens och ja hur ond världen verkade vara.
Tänk att en diagnos kan öppna ögonen. Jag har lång väg att gå och jag tar mina stapplande steg.
Idag är jag stark och känt mig välmående i ca 2 år. Därför var jag redo att ta steget att göra en utredning. 2 år av 46 som stabil. Då menar jag inte superstabil utan mer ok.
Jag har ett liv jag trivs med och tydliga rutiner för att få allt att rulla på. Ruckas dessa så skakas jag om och märker snabbt att det skälver. Jag påminns om berg-och dalbanan jag levt i under hela mitt liv.
Visst har jag haft perioder där jag mått ok förr men eftersom jag också har svårt med minnet och lever i nuet så känns det starkt att veta att 2 år av stabilitet skapar grunden för det jag nu genomgår.
Över helvetetsgapet så går en stabil träbro. Jag lämnar den trygga sidan för att röra mig över bron där det går att ta olika vägar. Den stora trygga rakt fram med stöd och hjälp på vägen från omgivningen. De små terrängvägarna som lockar där spännande saker och nyfikenhet präglar men där fallen i alla hål kan bli jobbiga.
Jag väljer den stora trygga vägen där jag med stolthet går. Där finns tillgång till poddar, läkare, arbetsgivare och familj som på olika sätt gör vägen rakare och fallen mjukare.
Tack alla ni som finns runt mig. Tack alla ni som gör poddar och skriver information till kvinnor som har ADHD. Tack till mig själv som väljer den trygga vägen även om småstigarna verkar mer spännande och min nyfikenhet på de är stor.
Det känns oändligt stort att inse att jag inte är ensam om mitt sätt att vara.
Delar en bild på en av helgens projekt. Nej jag löste inte problemet men jag försökte.
