Eftersom jag är en enkel lärare så ägnar jag mig åt fortbildning på min fritid. Snart har jag hunnit med att uppdatera mig kring debatten i skolvärlden just nu genom att se Utbildningsförvaltningens öppna sammanträde om ”skolgången för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF)” som hölls 31 mars.
Snart kommer jag se ”en inspelad webbinarieserie om Att möta elever i läs- och skrivsvårigheter, årskurs 7-9 och gymnasiet” från SPSM som öppnades upp igår. Den är öppen för mig under en längre period men under ordinarie veckor så finns väldigt lite utrymme för att ta del av den.
Rektor vet att jag anmält mig till kursen och jag tänker att huvudman uppskattar att jag fortsätter utvecklas inom min profession. Jag förstår deras uppskattning.
När en rektor för första gången anställs som rektor ”är det obligatoriskt att gå rektorsprogrammet.”(Skolverket). Det är vettigt! I programmet ska de lära sig massor. Det påminns ”samtidigt får du aldrig tappa fokus på att barnen och eleverna ska vara i centrum” och ja det är ju givet. Och ”kompetensutveckling har visat sig vara en viktig faktor för hur rektorer kan utföra sitt arbete och klara de många utmaningar som yrket innebär” för mig är det lika viktigt att lärare utifrån deras roller får riktad fortbildning.
Rektorsprogrammet, till skillnad från övrig fortbildning inom skolan, framskrivs av Skolverket att det är ”en framgångsfaktor för utbildningen är att deltagaren kan avsätta tid för studierna inom ramen för sin tjänst.”(information om Rektorsprogrammet på Skolverkets hemsida). I dokument står att ”skolledaren behöver avsätta cirka 20 procent av sin arbetstid för utbildningen”. Jag är glad att rektorer ges möjligheten och det ska inte tas bort.
I samrådet jag sett nämns av Attention(en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)) som ges tid att uttala sig önskar de att inom rymden för ovan nämnd utbildning borde ingå specialpedagogiska delar. Det föreställde jag mig var självklart, men verkar mer vara annat.
Det är så mycket som jag tagit för givet.
Jag har accepterat att fortbildningen för lärare sker på generell nivå utifrån behov beslutade långt över mitt huvud. Detta tills jag insåg att jag ju kan ta egna beslut och har massor av tid utanför arbetstid att fortbilda mig på. Tyvärr ryms det inte inom ramen för arbetstid. På arbetstid behöver jag planera, ha undervisning, utvärdera undervisning, bedöma elevprestationer, hantera trubbiga skolplattformer och ja det givna att hålla eleven i fokus.
Något har gått snett. Läraren och eleven är skolans kärnverksamhet. Allt som ofta möts jag av att annat prioriteras. Det kan vara att fylla klassrum till bredden, att inköpt skolportal inte håller måttet då inköparen missade viktiga funktioner eller plötsligt tog bort fungerande delar eller att det är viktigare att visa sin kommuns förehavanden i sociala medier istället för att fokusera kärnuppdraget.
För mig är kärnuppdraget att varje dag skapa förutsättningar för att de barn som går på den skola där jag arbetar utvecklas och ges möjlighet att inhämta den kunskap den som framtida samhällsmedborgare behöver. Jag ser ständigt över min undervisning för att se om den följer riktlinjer, tillser det behov som samhället behöver och individualiserar så att de elever jag möter kan tillgodose sig det.
Jag förutsätter att i de reformer som väntar beaktas lärarprofessionens behov av att få riktad fortbildning som svarar för att stärka kompetens som behövs i samhället där individen tjänstgör. Vidare förutsätter jag att rektorsprogrammet reformeras och att rektorer både inom det och efter det fortbildas så att deras beslut som direkt påverkar kärnverksamheten och där står att du som rektor förväntas bli ”säkrare i din yrkesidentitet och rustad att leda och fördela resurser och arbete i verksamheten”. Rektor har en viktigt roll som möjliggör eller stjälper för oss i kärnverksamheten.
Lika viktig roll har läraren. Läraren är den som möter de individer som skolan finns för. I läroplanen: ”Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden”. De är nästan lika bra på att skriva mycket som jag. 🙂 I lagens första kapitel står också att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”.
Vidare skrivs att ”i all undervisning är det angeläget att anlägga vissa övergripande perspektiv. Genom ett historiskt perspektiv kan eleverna utveckla en förståelse för samtiden och en beredskap inför framtiden samt utveckla sin förmåga till dynamiskt tänkande”. Lärare ska skapa förutsättningar för att ”eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper”.
I andra kapitlet framhävs att ”skolan ska ansvara för att eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem. Dessa ger också en grund för fortsatt utbildning”. Så min utgångspunkt är att om det är förväntat behöver lärare fortbildning och tid inom rymden för arbetstid att fortbilda sig, hålla sig ajour med samhällets utveckling få förutsättningar till det.
Reformerna som lyfts i Riksdagen just nu kommer om de godkänns kunna bidra till att jag som lärare faktiskt kan göra det som förväntas av mig. I något sammanhang nämndes även att skolans struktur kan behöva ändras för att skapa dessa möjligheter. Jag instämmer.
I dagsläget ligger arbetstid för en lärare förlagd under hösttermin och vårtermin. Under den tiden förväntas lärare arbeta in tid för att sommarlov ska finnas. Det moderna samhälle vi lever i där yrkesvärksamma utanför skolan behöver arbeta hela året med semester fördelat både under sommar men också andra tider på året är skolans upplägg med hösttermin, höstlov, jullov, sportlov, påsklov och sommarlov dåligt anpassat.
Det märks eftersom många vuxna frånvaroanmäler sina barn runt loven, under terminer och sen är barnen själva när de tvingas arbeta på sommarlovet. Skolan är en del av samhället som behöver anpassas för samhället.
På stan igår mötte jag drivor av barn och ungdomar som alla är skolelever som har lov. Visst några hade sina vuxna med sig men de allra flesta på Drottninggatan klustrades med jämnåriga.
Många av de i mitt område är bortresta och det är ju mysigt för dem som har den socioekonmiska förutsättningen att resa när det är som dyrast, att ha ledigt och njuta av familjeliv men jag anar att så inte är fallet för andra. Så även om det i min omgivning är öde i husen så anar jag att det på andra ställen är många av de som andra veckor spenderar sin tid i skolor som skolelever som har vuxenfri tid.
Jag tänker att det finns så mycket potential i vårt land att skapa förutsättningar för att skolan verkligen ska bli en plats där ”att eleverna ska ha möjlighet att uppfylla de kriterier för bedömning av kunskaper och betygskriterier som minst ska uppfyllas i alla ämnen och årskurser samt bestämmelser om elevernas utveckling mot utbildningens mål i övrigt” och alla elever ska ”få en utbildning av hög kvalitet i skolan”.
Så nog kan man förvänta sig att de reformer som önskas beaktas och omsätts så att vi får det samhälle vi önskar. Sluta tro att läraryrket är ett kall och att lösningen på problematik i samhället löses automatiskt. Det förhållningssättet har vi accepterat sedan min skolgång tills nu. Det är dags att vi lärare som stöttar framtidens röstare och medborgare ges möjlighet att göra ett bra jobb.
I väntan på efterlängtad förändring kommer jag göra mitt bästa för varje individ inom rymden för mitt kärnuppdrag. Det kommer jag göra även om jag i min profession inte prioriteras utan får ägna mig åt den fortbildning jag behöver på min fritid.
