Skolan förändras. Insatser ska finnas under hela skoltiden om funktionshindret är av den arten. Rollen som lärare stärks och förutsättningen ska bidra till att vi ska kunna hantera alla elever.

Jag faschineras över att detta fallit mellan stolarna så länge. Nyexad ska få stöd första tiden, lärare ska få kompetensutveckling och det ska vara självklart.

När jag lyssnar Utbildningsutskottets öppna sammanträde om skolgången för elever med NPF som hölls 31 mars 2026 så uppkommer många reflektioner hos mig. Låter bilden nedan (hjarna-storm-tecknad-serie-karaktar-med-brista-i-huvud Vektorer av Vecteezy) representera min utgångspunkt i individen snarare än dess ursprung, kön och så vidare.

Olika sakkunniga uttalar sig och jag gläds åt många uttalanden. Bland annat så inser jag att jag saknar professionen lärare i elevhälsan. ”Vara nära lärarna”, säger Per Båhvner.

Det betyder inte att elevhälsan ska ha fri tillgång till lärarens tid.

Det betyder inte att elevhälsan ska ha fler möten på sina kammare.

Det betyder inte att mer information i form av föreläsningar från personer som själv inte undervisar ska förekomma.

Vidare nämns flera andra reformer inom skolan som ligger i startgropen. Jag önskar att lärare med god förmåga att få undervisning att fungera lyfts. Låt inte de som bäst talar för sig få förstelärartjänster utan synliggör dem som gör skolan välfungerande för fler individer. Se över kompetensen och stärk lärare som inte riktigt når hög kvalité. Gör riktade fortbildningar. Har någon en svag ledarskap i klassrummet så koppla ihop den med någon som har en stark.

Frigör utrymme inom skolans väggar att fortbilda och utveckla. Fråga individer vad de behöver. Själv har jag kommit till en punkt där jag mött många nya rön. Jag har arbetat i knappt 12 år inom skolan och har redan hunnit igenom så många projekt som inte landar riktigt bra. Kanske är det för att jag är för källkritisk.

Eller så beror det på att projekten inte är förankrade i skolans behov. De är framtagna i forskningssituationer i bästa fall kopplade till någon skola. Där kan det ha fungerat. Skolor på olika ställen även inom samma kommun har olika behov.

På min skola behöver vi lärare få känna att vår huvudman ser att vi skapar en skola med mycket hög kvalité och där vi gör ett utomordentligt arbete.

Jag väljer att fortbilda mig själv då det inom rymden för min tjänst inte verkar finns fokus på det jag i min profession behöver. För mig behövs konkreta, ämnesadekvata, rolladekvara och utifrån min kompetensnivå anpassad fortbildning. Jag blir ledsen varje gång jag behöver lyssna på grundläggande fortbildning på generell nivå.

Ofta lyfts delar inom fortbildningen som ”nytt och spännande”. Samtidigt som förväntas vi ta in det ”nya” och använda. Det är inte ni som får dessa uppdrags fel. Ni gör ert bästa och ni framlägger det på ett så bra sätt som går. Jag är imponerad över er.

När huvudman påminner om att söka försteläraruppdrag så tänker jag tyst:

de kommer inte ge mig uppdraget eftersom jag kommer tydligt vägra utföra uppdrag som jag inte ser kommer främja elevernas utbildning och mina kollegors utveckling till stärkta i sin profession.

Tack till er som tar på er detta. Ni borde vara värda mer än 5000 kronor extra lön. Såklart är det pengar jag gärna skulle vilja tilldelas men då upplägget är kortsiktigt, svårnavigerat och inte ges tillräckligt med tid så behöver huvudman inte oroa sig. Jag kommer inte söka uppdraget.

Dock innehar jag kompetens som med fördel hade kunnat nyttjas av huvudman. I väntan på att läraryrket liksom läkaryrket mer tydligt urskiljs i form av uppdrag för nybörjare, grundlärare och specialister så sitter jag i båten och gungar. Då och då gör jag inlägg, sätter ned foten och bidrar från min lärarposition

Jag fortsätter utvecklas och mina 12 år som lärare har bidragit till att stärka min kompetens. Detta eftersom jag suger år mig av mina kollegors kompetens när jag ser dem med elever, i fria pedagogiska samtal och när vi försöker förstå huvudmans, Skolverkets, forskningsvärldens och politikers infall. Mina år som elev, yrkesverksam inom andra sammanhang och den verksamhetsförlagda utbildningen framförallt i Asbergergrupp och min egen förmåga att ta in och utvecklas skapar min professionsutveckling.

Det som minst bidragit till min professionsutveckling är generella fortbildningar och lärarutbildningen. Det gläder mig att det nu vankas reformer inom många delar jag oroat mig för inom skolan. Lärares stress, stöd för elever i behov av stöd och återgivandet av professionen till professionen. Jag ser fram emot att få skapa utomordentligt bra undervisning i en skola för alla med en tilltro till läraren.

Ett fritt taget citat från min lärarutbildnings genusperspektivkurs: Tänk nu på att killar ofta inte är så bra på att prata om känslor.

Nej det är inte ett citat jag själv varken då, nu eller aldrig stått bakom. För mig var reaktionen skarp, men jag satt tyst och vågade inte reagera. Då som nu förstår jag inte vad personen menade. Det vi fick se efter uttalandet var inspelade elever (ungdomar) som på ett klokt, fint och seriöst sätt funderade kring de frågor de fått och besvarade på ett sätt som på många sätt överträffade både lärarutbildarens och många andras förmåga att uttrycka sig om känslor. Lärarutbildaren som är aktiv inom skolvärlden har säkert tagit sitt förnuft till fånga. Även solen har fläckar.

I en pdf publicerad av UR skriver Eva Bolin att ”Molloy erfar att samhället har en motvilja att förstå vari problemen uppstår och hur de verkligen ser ut. Skolan upprätthåller myten om den kärleksfulle pojken” och noterar såklart att hon säkert breddat sin bild. sedan jag gick min första del av utbildningen på det som då hette Lärarhögskolan och som sedan lades ned.

Avhandlingen ”Läraren, litteraturen, eleven : en studie om läsning av skönlitteratur på högstadiet”(Molloy, 2002) beskrivs syftet: ”att undersöka vad som händer i mötet mellan läraren, litteraturen och eleven inom skolans ram”. Det går att läsa i avhandlingen att ”kvinnors personliga
egenskaper samt det faktum att det inte spelar någon roll om de har riktiga
arbetsrum, skrivs här fram i texten som kunskap om just denna författare.” och att detta skulle vara det som möter eleverna i skolböcker. Jag kan inte minnas att jag läst detta i någon skolbok jag använt, men å andra sidan har jag bara jobbat i skolan i 12 år. Selma Lagerlöf är visserligen en av få kvinnliga författare som lyfts, men i texten jag hittar står: ”Selma Lagerlöf är en av de internationellt sett mest berömda svenska författarna. Unga läsare över hela världen har följt Nils Holgerssons spännande resa genom Sverige. ”(Läromedel, NE). Vi har fler skolböcker: Portalserien, Arkadserien och ja ofta används UR. Ingenstans lyfts Lagerlöfs kompetens enkom som bäst i gruppen kvinnor. Kanske har jag Molloy att tacka för det även om jag är tveksam.

Dock instämmer jag helt i att det är lättare att hitta eurocentrisk historia med mannen i fokus. Jag har aldrig som lärare skapat en uppgift som den som omnämns: ”arbetsuppgiften som följer efter porträttet är att beskriva hur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelins olika färger på kläder syftar på deras sysselsättningar samt beskriva vad de brukar göra.”. Det man söker det hittar man så att säga.

Formuleringar som följande som tas upp: ”utifrån ett genusperspektiv befinner mannen sig utomhus där han för oss återger vad han ser. Kvinnan befinner sig inomhus och hennes produktion skall lära oss något om kläder och inomhusaktiviteter.”, kommer jag i min roll som lärare i ett modernt samhälle skapa en uppgift kring att problematisera formuleringen. Det ingår i mitt uppdrag och något jag lärt mig sedan barnsben.

En elevtext från några år tillbaka där eleven på skolan där jag arbetar fått göra en faktatext kring ovan nämnd författare och tagit del av någon text författaren skrivit så framkommer följande beskrivning som lyfter författarens insats i sin tid: ”Selma tilldelades nobelpris i litteratur 1909 och blev därmed den första svenska kvinnan att tilldelas priset. 5 år efter pris tagandet blev Selma som första kvinna invald i svenska akademin. Detta visar på hur Selma var den första svenska kvinnan att dominera den svenska litteraturen under denna epok och gör henne till en stor förebild till resterande författare.” (elev år 7-9). Eleven lyfter författarens kompetens, sin roll som kvinna i en tid där oftast män fick mer utrymme och ja det finns inget i hela elevens text som omtalar Lagerlöfs utseende eller fritidssysselsättning och inomhusaktiviteter. Möjligen har eleven missat källhänvisning vilket självklart beaktades vid bedömning. Min uppfattning är att forskning är precis som användande av statistik. Som man frågar får man svar.

Vidare förmedlas i artikeln att: ”Lärarens val kan därför ibland av eleverna uppfattas som uttryck för lärarens maktposition”. Ja vad ska jag säga. Ledarskap i klassrummet ger mig en maktposition och det jag sen gör är att jag sätter betyg. Skolverkets som redan nu har ett mycket omfattande material som jag självklart satt mig in så ska ”betygssättningen [..]vara rättssäker för eleverna och vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” vidare är ”skolans uppgift[…]att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” (Läroplanen som är lärarens regelbok). Jag ser fram emot reformerna framåt.

Visst är ovan nämnda avhandling aningen gammal och slutklämmen kanske får det att framgå: ”En möjlig väg till tolerans för andra människors livsvillkor och tänkesätt skulle kunna öppnas för läsare i olika åldrar genom mötet med skönlitteratur i skolan. Men detta förutsätter en förändring i synen på skolämnet svenska” (Filosofie doktorsavhandling som försvarades fredagen den 27 september 2002, kl 10.00 av Gunilla Molloy) men eftersom Molloy haft en betydande roll i forskning kring svenskämnet så är det viktigt att beakta.

Den senaste produktionen Molloy beskrivs att ”ett kritiskt textarbete kan synliggöra olika maktrelationer, klart uttalade eller dolda, i de litterära texter och läromedel som eleverna möter” och att ” maktrelationer i elevernas egna texter kan lyftas fram, diskuteras och omformas i syfte att ge eleverna nya insikter om förhållandet mellan språk, text och makt”. Och ja kanske är det just hon som lagt grunden för mitt källkritiska förhållningssätt då jag i kursen hon höll på Lärarhögskolan om genusperspektiv i svenskämnet var den enda kurslitteratur vi förväntades läsa skriven av henne själv.

Molloy höll i kursens alla delar och bedömde vår prestation mot de betygskriterier hon utarbetet. I kursen skulle vi utifrån hennes bok resonera, reflektera och analysera. Vi skulle alltså ca ut citat, skriva läsloggar och jobba med uppgifter skapade av henne, med hennes bok som enda källa och med henne som enda bedömare. Det framgick att hon direkt reagerade, skambelade och bedömde personer som ifrågasatte det hon framhöll. Minns såväl en elev som underkändes och dennes protest hos högskoleledningen. Han fick rätt att få en omprövning som godkändes av annan bedömare. Såklart har även solen fläckar.

Jag utgår alltid ifrån att individer vill göra sitt bästa och säkert hade lärarutbildaren en god agenda liksom den speciallärare som i högstadieskolan där jag gick deklarerade att: Frida det kommer aldrig bli något av dig! Även det ett fritt taget citat, men som även det sitter djupt i mig och bidragit till att det tagit mig många år att tro på mitt egenvärde. Det var självklart inte enkom detta utan i kombination med att jag hade det trassligt runt mig och säkert varit rätt störig mot specialläraren.

Säkert har lärarutbildaren fog för att lyfta vissa delar och jag är tacksam för att jag var, är och alltid kommer vara källkritisk och ställer krav på att utbildare använder ett brett urval av källor. Min utgångspunkt är att jag kommer skapa undervisning som ”präglas av öppenhet och respekt för människors olikheter. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling”(Läroplanens första kapitel)

I min omgivning har jag sedan barnsben mötts av män som tänker, känner och reflekterar både om sina känslor, sitt ursprung och sitt sammanhang och jag som kvinna vägrar acceptera att trycka ned och förringa dessa personer. Inte heller vill jag förringa min dotters kapacitet, min sons eller mina elevers. Jag ser individer. Förändring sker genom att lyfta det bästa ur alla och ge det utrymme.