En del med ADHD har svårt att få saker gjort, avslutat och skjuter på dem.

För mig handlar det ofta om att reglera mig själv. Gör jag inte det så kör jag mig själv till soppatorsk.

Det gäller både när jag gör det roligaste, det jobbigaste och det jag för stunden tror är viktigast.

Vissa saker som ekonomi, leta mail eller hålla rätt på papper är verkligen längst ned på min prio.

Jag råkar se att det är damm på en hylla i köksskåpen och känslan som infinner sig är: ”jag måste lösa det nu”

Lösa nu betyder för mig. Innan jag äter frukost. Möter jag då motstånd i att diskmaskinen är full så tömmer jag den, torkar bänkar, diskar behållarna för soppåsar och annat för att sedan torka hyllplanet.

Ofta händer något. Ett glas ramlar. Jag får hantera det och ja det går lätt 80 min innan jag kommer till det jag egentligen skulle göra i köket.

Jag skulle ju fixa frukost.

Regelbundna tider är avgörande och det kan ställa till det rejält om jag inte lyckas bromsa mig själv.

I situationer som den jag har sedan en månad med otroligt hög och oförutsedd arbetsbelastning så blir ser klart fler gånger jag inte lyckas värja mig för mina infall.

Klockan är 8:30 och jag har fått i mig frukost och medicin. Den börjar kicka in.

Förutom köksstädning har jag sorterat lakanskåp, skapat städschema(städhjälp är uppsagd), vikt tvätt, stoppat tvätt i torktumlare och ny tvätt i maskin.

Påminner om att klockan är 8:29 och jag har varit vaken sedan 05:50 på en söndag.

Det är påskdagen.

En del kanske undrar hur jag mår. Det är en befogad fråga. Jag mår okej. Det finns en återhämtningsplan. Det finns en plan att kontakta vårdansvarig om jag inte på min lediga vecka kommer in i vanliga mer långsiktigt fungerande rutiner.

Jag har kommunicerat med arbetsgivare och synliggjort behov av stöd, min närmsta familj har aktiverats och agerar för att stötta.

För mig som har en fungerande omgivning som kanske reagerar lite långsamt men som gör det går det bra.

Alla har inte det.

Jag tänker på alla mina barndomsvänner där skyddsnätet var trasigt och nästan inte existerade.

Om det är klurigt för mig som har fantastiska personer runt mig hur är det då för dem som lever med situationer likt många av mina barndomsvänner.

Senaste dagarna har jag ramlat över mina gamla skolkataloger och det är minsann med oro jag funderar på många livsöden.

Där jag kommer ifrån fanns nästan inga skyddsnät. Visst har en del klarat sig galant. Det finns alltid de oavsett bakgrund, förutsättning och omgivning som når sin högsta potential.

Alla ni med skyddsnät påminner jag om hur lätt det är att ändå falka ur nätet. Beakta då hur det kan vara att inte ha ett nät.

Innan du dömer och skuldbelägger situationer och individer i exempelvis ”orten” så minns att det är personer med skyddsnät som skapat dessa områden.