När år 9 skriver sina uppsatser sitter jag och bedömer sjuornas bloggar och brev.

Jag hör knapprandet på tangenter. Det är 15 min kvar till första utsläpp.

4 delprov av årets NP är snart klara. Många förmiddag har jag kvar i rummet där jag vaktar.

Jag sitter i en av de mindre salarna som alltid. Mobiler ligger vilandes. Eleverna har fått visa sina armar så att inga smartklockor finns där och hörsnäckor laddas i sina skal.

Tänker att tiden för små fusklappar är förbi och nästa år blir det säkert kroppsvisitering och metaldetektor innan eleverna får komma in i provsalen.

Det är rätt härligt. Provkänslan är stabil, lugn och rofylld. Tiden är väl tilltagen och plattformen där proven skrivs är säker och fri från yttre stimuli.

Jag ser lugna elever som tryggt jobbar.

Minns min egen uppsats situation. Jag skulle sitta med många elever, skriva förhand och oron för att inte lyckas var brutal.

Det läraren fick var svårlästa krumelurer med kaos i struktur och innehåll. Jag mådde dåligt innan, under och efter. Jag visste att jag skulle misslyckas.

När vi fick resultat så var det röda så alltäckande att det var svårt att urskilja ord utan notering. Jag kunde inte läsa vad jag själv skrev och det fanns därför inget svar från mitt håll när läraren snällt frågade vad det stod här och där. Jag använde mig av tekniken att skriva slarvigt för att förhindra upptäckt av att jag inte kunde stava.

Tänk på lärarna varit lite mer insatta och insett att det var läs- och skrivsvårigheter som skapade denna slarviga handstil. En täckmantel.

Eleverna i dagens skola skriver på dator. Visst är det slutna system och rättstavningsprogrammet om påkopplat bidrar sällan till det stöd som kan förväntas. Rätten att lyssna på sin egenskrivna text för dem med olika skrivsvårigheter tillhandahålls inte alltid.

För mig är det ändå tydligt att de elever jag som 47-årig lärare har framför mig har bättre förutsättningar än jag att lyckas. I den skola där jag gick var en liten stavningssvårighet det minsta problemet.

Vakter som patrulerade, rädda lärare som helst gömde sig och undervisningssituationer där om jag hade tur så var det lugnt en kort stund. Tänk om det redan när de barn som gick i min högstadieskola hade hanterats när de gick i lågstadiet då skulle den situation vi idag har inte sett ut som den gör.

Vi får tacka den tiden för det vi har idag. Det var då som nätverken skapades. I min värld där jag växte upp och det är mina gamla klasskamrater som numera organiserar och sätter unga i trängda situationer. Jag kunde varit en del av det där men gick en annan väg. Jag valde att stötta unga som av någon anledning inte fått det enkla liv som de förtjänat.

Visst jag hade kunnat göra mer men jag ser att om någon gjort ett liknande jobb där i den skolan där jag gick så kanske fler hittat andra vägar. Jag hade tur och hade en pappa som ändå skapade förutsättning för mig att ta igen missad tid.

Alla har inte det. Många i den miljön har inte det. Våga tro på ungdomen och våga stötta tidigt. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Tillsammans är vi starka.