Idag när snuvan känns av och dottern bli hemma från träningen infaller den. Behovet av att titta igenom och hantera det som finns kvar.

Det har gått tre år sedan mormor gick bort. Tre år. I tre år har min koppling till mamma varit bruten. Jag har utvecklats mycket under dessa tre år och jag är övertygad om att både mamma och mormor skulle stått stolta vid min sida om de funnits kvar.

I en anteckning från mamma om livet efter kollektivet finns en lista. I listan som avhandlar vad som finns att glädjas åt står först: FRIDA

Därefter följer en lista av vänner däribland sin bror Ola och hans fru Ritva.

Sen antecknas oron om relationen med min pappa som inte går som hon önskat. Det står att det hon sörjer är de barn hon aldrig kommer att få. Så blev det. Hon förlorade en flicka i sen graviditet med mannen hon varit gift med innan hon träffade min far. Hon fick inga fler barn efter mig. Uppenbarligen var detta något hon önskat.

Hon skriver också att hon ser fram emot alla kommande vänner. Och ja såna blev det många. Karin och Anders med flera som hon träffade genom sina resor till länder som behövde hjälp av hjälparbetare. I det sammanhanget träffade hon även Jan. Han finns på bild i högen av hennes grejer. Album fyllda av vänner och upplevelser. Lena (min mor) levde ett rikt liv.

Dock försakade hon sin dotter. Ibland gör man som vuxen fel. Hennes egna behov fick stå först. Jag kommer aldrig helt förstå. Själv gör jag motsatsen vilket heller inte är det optimala.

När jag ser över mormors grejer hittar jag allt från kloka reflektioner till frustration. Vardagsrealism.

Kvinnorna innan mig kunde verkligen förmedla sig i skrift och visuellt. Mormor med 7-årig skolgång (senare till barnskötare) och mamma med grundskola och inledde komvuxstudier. Starka kvinnor med sköra och ärrade själar.

Det är från dem jag är sprungen. Även jag ärrad. Mamma blev inte mer än 41 ungefär och mormor 93. Jag har överlevt min mors ålder.

Hittade även följande notis:

Det som aldrig försvann från henne var den kärlek hon gav mig. Ibland fanns en oro att jag inte besvarade den. Jag pratar ofta om mormor. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv.

I brev som jag fått hjälp att skriva till min mamma. Jag undrar vad det skulle blivit av mig om jag inte haft en sådan fantastisk pappa. Och bråkat har vi gjort.

Min pappa har alltid funnits och stått upp för mig. Trott på mig och velat stötta. Jag gläds åt att han fortfarande finns och verkar få göra det ett tag till.

Tur är också att min stavningsförmåga blivit bättre sedan det jag skrivit när jag var i 5-årsåldern.

När jag ser min brorsdotter som är 4,5 år så inser jag hur liten jag var när mamma valde att göra annat. Det var när jag var runt 4 som hon började åka långt bort i långa perioder. Inte undra på att jag är ärrad.

Återigen vill jag påminna om att jag har världens bästa pappa som alltid (nästan alltid) satt mig först. Stark far som visat att män kan uppfostra barn helt själv.

Jag är idag stark, stabil och kompetent. Det är jag för att pappa alltid funnits där. Min pappa pluggade till läkare under tiden han var ensamstående far till mig. Mycket imponerande.

I nuet går mina tankar till mina barn. Jag tror och hoppas att de fått lite av de mammas och mormors envishet men också styrkan min pappa har. Mina barn växer och utvecklas. Olika som individer. Starka, kloka och fina på sitt sätt. Jag ser fram emot att fortsätta följa dem genom deras liv. Jag ser fram emot att fortsätta utvecklas.

Rensningen fortsätter och i samband med den fortsätter jag fylla de luckor jag har.