Det ljusnar.

Jag känner stor glädje i det lilla. Stod vid sopsorteringskärlen och reflekterade. Det är en najs avslutning på arbetsveckan.

Mina tankar stannade vid hur mysig sista lektionen var.

När eleverna sitter knäpptysta insjukna i en läsbok för att sedan glatt förbereda sig inför ett språkhistorieprov. De ställer relevanta frågor för att förstå. Visst de växlar mellan att spela något spel fast vem bryr sig. Får de in något så är det mer än jag lärde mig på hela högstadiet.

En del har svårare att veta vad som ska prioriteras i materialet men andra har full koll på. Jag stannar i nuet och i tanken. Minns tillbaka till när de gick i sjuan och hade då svårt att förstå vad som förväntas av dem.

I svenska är det inte så många prov. Det blir kul och jag har börjat. Det är hantverk. Jag bygger inte hus. Jag syr inte. Jag skapar inte mycket som faktiskt går att ta på.

Egentligen är det väl prov jag gör som någon kan röra. I hantverket ligger att skapa frågor som gör att eleverna får möjlighet att visa sina kunskaper. Det ska vara snyggt, prydlig men också konkret och tydligt. Det ska vara tillgängligt och bedöma deras kunskap i just det dom lärts in.

Det är inte förmågan att orka, förstå uppgiften eller att sätta dit någon som prövas. Jag är inte allsmäktig. Dock ägnar jag tid till själva utformningen.

Variation på uppgifter och visualiseringar för att öppna vägen till kunskapen.

Det jag gör går inte att väga på våg. Det går inte att mäta och det är sällan någon som uppskattar hantverket jag utför.

Frågan som passerar förbi när jag slänger plast är om varför jag ändå känner mig nöjd över dagen och veckan.

Det kan vara samtalet med eleven som börjat komma till skolan efter evigheters hemmavaro. Samtalet där jag ser klokhet och kunnighet och suget av att sluka kunskapen som nu börjar komma. Tryggheten i rösten när det ges möjlighet att visa sin förmåga. Insikten i att ungdomen inhämtat kunskap som kan hakas i det vi ger i skolan känns stabil.

Eller så var det mötet med de fantastiska kollegorna som lyssnar, delar och finns. Det är heller inte mätbart.

Fast ändå är det dessa saker jag fyller mina tankar i när jag reflekterar kring gångna veckan.

Ibland har jag önskat att det jag gör skulle synas. Att det jag skapar i mitt yrkesliv är beständigt och mätbart. Ja som huset en arkitekt ritat. Som trädet trädgårdsmästaren planterat eller skålen keramikern format.

Ja sådant som går att sätta sitt namn på.

Sopkärlen fylls och bilen töms och ja här gör jag avtryck. Ett rivet papper, en gången tid och ett liv. Orden finns och kan räknas. Ett tu tre fathern, patern och fadern.

þet förflutna summerat och framtiden som livet.