Gåendes på en bro mellan centrumet i det färgglada miljonprojektsområdet mot det stora enorma sjukhuset. I en del av Stockholm som både visar framfötter och bakfötter gick jag som liten.

Jag hade min nyckel på en spiralnyckelband. Vilken färg minns jag inte alls.

Jag gick och höll den i ena endan och snurrade själva nyckeln i cirklar. Tillsammans med min barndomsvän som ofta var vid min sida och som bodde i lägenheten bredvid så följde vi min mor.

Hon skulle till ett av sina oändligt många behandlingsbesök. Där och då förstod jag inte att hon på det sjukhuset skulle dra sina sista andetag kanske var det 8 månader senare.

Vi berättade historier av sorten: Kom nu ketchup så går vi. Det var en härlig stund. Jag snurrandes med nyckeln. Min kompis som hade många berättelser på lager och min mamma som skrattade med oss. Inte dömande och helt accepterande i våra ibland gränslösa historier som andra vuxna skulle tystat ned.

Från bilvägen under betongbron hördes bilar. Det var min värld. Rätt som det är flög min nyckel iväg och ja den landade uppe på ett tak. Mamma gick till sin behandling och nyckeln kom tillbaka. Ingen skällde.

Jag blev inte skälld på. Jag blev uppmuntrad av mina föräldrar. Jag lyssnades på behandlades som en jämlik. Jag var väl 10 år.

Vi skuttade vidare genom livet och det var rätt enkelt. Vi hade kul jag och min kompis. Vi rörde oss fritt i det bilfria området. Det fanns alltid folk i rörelse.

Jag var nog en udda unge. Rak, kavat och rätt envis.

Skolan var min osäkra plats. Jag var inte läskunnig, kunde fel saker och kunde inte behålla fokus, men satt still och syntes inte.

Idag när jag både diagnostiserats, med ADHD och Dyslexi, förstår jag att där och då började mina skolsvårigheter ta fart på riktigt.

Av motgångar blir man stark. Ja eller åtminstone blev jag ett geni på anpassning och hittade strategier som fått mig dit jag är idag. En kompetent och starkt person som fortfarande är rak, kavat och envis. Jag är en mycket välfungerande svensklärare med hög kompetens inom det specialpedagogiska fältet.

Jag är imponerad över vad jag klarat med tanke på mina förutsättningar där min mor valde att åka ifrån mig, skriv- och lässvårigheter och uppenbara problem med koncentration och impulskontroll som gjorde att jag klarade skolans kunskapsstoff dåligt. Stabilitet har funnits och jag har andra vuxna där min pappa är den allra viktigaste och som alltid trott på mig även om jag betett mig som ett monster. Det har skapat en stabil grund.

Tänk att få ha så många fina personer runt mig. En fantastisk fin kollegial gemenskap, finaste barnen som kommer att göra precis det de själva vill och kan gå hur långt som helst om de vill. Småsyskon som bara ger mig energi. Deras mamma och min pappa som skapat förutsättningar för trygghet. Mina nära som vet när de behövs. Mannen som bakar och ser till så att ekonomin är stabil. Familjevänner som alltid finns att bolla med.

Återigen vill jag minnas stunden med min mamma. Att gå där och tillsammans vara. Få känna tryggheten och minnas doften av henne. En blandning av hudsalva och ja henne. Minns hennes hud. Lik min idag.

Jag trivs i mitt liv med de mina runt mig. Jag värdesätter och känner mig stärkt av att förstå att jag som kämpat är värd en eloge. Det värmer min kropp att se så många kloka personer runt mig och förstår att jag nog ändå är rätt bra också.

Miljonprojekt till annat bostadsprojektområde. Bostäder stöpta för att ge boende till många. Där jag som en i mängden kan hitta vägar att leva. Så är det dags att byta till julgardiner. Det blir kul! Se gärna serien ”så byggdes Sverige” so hittas på svtplay.

Glöm inte att stanna upp och se det som varit och lyssna på dem runt dig.