Det är mitten av oktober och stabilitet har slagit in. Jag sover gott, äter regelbundet och får till träningstillfällen.

Vad gör jag annorlunda? En retorisk fråga som kan besvaras med att medicinen verkar ge rätt effekt.

Mer fokus i längre stunder där jag klarar att göra klart. Det är en mycket givande känsla som jag nog aldrig upplevt.

Jag har lättare att slappna av och känna när det är läge för vila.

De bieffekter jag mött är knappt mätbara medan effekterna är mycket positiva.

Det är uppenbart så att jag mår bättre och trivs bättre utan att jag förändrats negativt.

Jag kommer fortsätta höja dos tills jag känner att det börjar gå åt fel håll och blir överslag.

Det är så skönt att kunna bromsa impulser som slår till.

Jag funderar mycket på hur mitt liv skulle förändrats om jag fått diagnosticerats tidigare.

Även om det gör mig ledsen så vet jag att många av mina styrkor bygger på mina erfarenheter vilket således är konsekvensen av att levt 46 år som odiagnostiserad och omedicinerad.

Såklart hade jag fått må bättre vid tidigare diagnos eftersom jag nog skulle förstått mig själv bättre.

Jag tar varje dag av välmående som trivsam och försöker se min ryggsäck som en styrka.

Vikten av att få bekräftelse och acceptans oavsett hur du är tror jag på men i vårt samhälle så är det svårt om man fungerar annorlunda än de inom normen.

Det är inte viktigt för mig att passa in normen men det är viktigt för mig att må bra.

Jag mår bra nu. Medicinen gör att jag lyckas utan att behöva överkompensera för att dölja mina brister.

Stabilare och tryggare än någonsin. Jag ser ljust på framtiden.