Det har gått en månad och jag läser utredningsrapporten igen. Jag fastnar vid några stavfel och orkar inte läsa hela.

Jag fastnar vid en mening ”Hon har lättare att prata med helt okända människor”. I detta ligger naturligtvis min bristande förmåga att minnas som också framgår. I ett samtal med en ny person så kretsar det hela på ett enklare plan för mig.

Det framgår att jag har strategier för att klara mig i sociala sammanhang där ”om det blir tyst så ställer hon frågor, och ber dem berätta mer”. För även om jag inte minns är jag otroligt duktig på att verka som att jag hänger med. Att veta vad det samtalas om.

Genom livet har jag övat på kamouflage. Jag har övat i många sammanhang. Förortens förort där nästan ingen var utbildad, universitetet och nuvarande hemort där nästan alla har hög utbildning och är välfungerande i yrkeslivet. Jag har övat på en ö utanför Venezuela där jag var ett exotiskt inslag med mina blåa ögon och ljusa hår.

I min uppväxt fick jag ofta höra hur svenskar var. Det var ofta nedvärderande och jag påminde: ”Jag är ju svensk”. Responsen blev då: ”fast du är inte så”. Jag fick lära mig att svenskar var något sämre men att jag inte var som dem.

Tänk att vi i Sverige är så uppdelade så att där jag bor idag är motsatsen tydlig. Nej folk pratar inte nedvärderande om invandrare men det finns nästan inga. Där jag växte upp fanns nästan inga svenskar. Åtminstone inga välfungerande svenskar. I området där jag bor finns såklart personer som har annan härkomst men de är välfungerande och få.

Skillnaden är brutal. Jag minns föraktet för svenskar. Jag har aldrig mött så mycket rasism som från de med varierad härkomst i mitt uppväxtområde. Kurder, turkar, syrier, iranier , finnar och fåtal svenskar men sen också från alla världens hörn men där åsikterna om varandra var kantade av hemländernas krigande, men också konflikter som pågått i generationer i Sverige.

Ibland slöt individer samman från olika härkomst för att istället bråka med personer från andra förorter.

Det var lärorikt och jag blev bra på att passa in.

En av mina barndomsvänner. En fin turkisk tjej tog med mig till en äldre dam som var kunnig. Min kompis hade skadat armen och kvinnan gjorde en röra som lindades runt min kompis arm. Även jag var skadad, men hade ett gips runt armen. Våra armar läkte. Jag fick hjälp av svensk sjukvård och hon av den kunniga damen.

Tyvärr var min kompis familj traditionell och hon var trolovad från mycket ung ålder. När det närmade sig giftermål framåt 18-årsåldern så tog hon det beslut hon kunde. Hon tog sitt liv. Jag hade då lämnar förorten och fick veta detta lite senare. Oj så sorgligt. Så bedrövligt att en klok, rolig och fin tjej kände sig tvungen att avsluta sitt unga liv. Jag minns hennes föräldrar som snälla om än traditionellt turkiska.

Jag tänker på all misär jag såg, men inte i den familjen som var välfungerande. Jag visste att hon var förlovad och förstod nog inte som barn riktigt vad det innebar. Alla familjer var inte så traditionella fast många var det. Pojkarna fick ränna ute och leka och flickorna fick vara hemma.

För mig som hade en pappa (och mamma) som trodde på fri pedagogik så var det såklart något jag hade svårt att förstå men barn accepterar och leker med de som finns. Vi var jättemånga barn som var ute jämt.

I utredningsrapporten läser jag: ”Hon har en rak och ironisk humor”. Ja så är det. Vid skolstart som förstaklassare fick vi frågan om vad vi tyckte var kul att göra. Jag svarade att jag tyckte det var kul att blanda cement. Det fick förstås alla att skratta. Det var inget skämt. Ja tyckte det var kul. Ofta kommer saker ut utan eftertanke. Det blir roligt för andra och jag har byggt min sociala färdighet på detta.

Dagens reflektion är alltså att min ryggsäck är tung att bära, men gjort mig till den jag är. Jag är glad över att mina föräldrar inte trolovat bort mig som liten för jag hade också behövt ta samma beslut som min kompis. Hon är en förebild och jag önskar att hon hade hittat en annan väg ut ur det fängelse hon upplevde.

Livet är värt att leva, men inte till vilket pris som helst. Jag har tur.