Plötsligt har jag lyckats sova 7:42 min. Några minuter av vakentid vid 5, men jag lyckades somna om. Så skönt.

Andra veckan av ledigt startar idag.

Jag slukar poddar om ADHD. Visst har jag alltid anat att jag fungerar annorlunda men inser att jag nog är rätt lik andra med ADHD. Hormoner styr, jag är sjukt känslig i perioder.

En Podd beskrev menscykelns olika delar och hur det påverkade dem. Jag känner igen mig. Jag har både trötta perioder, galna perioder och extra ordinärt känsliga perioder.

Då menar jag inte så där lite känsliga som gör en nere utan så känslig så att ljud skär in i själen, andras mående trycker sig in i mig. Jag har så svårt att värja mig så att jag blir överrumplad. Detta händer varje månad. Jag har inte förstått det förut. Såklart vet jag i teorin vad PMS och PMDS är.

Jag minns tillbaka på sentonåren när jag låg i sängen och vred mig av smärtor vid mens. Som vuxen hur tårarna trillade strax innan mens och ja hur ond världen verkade vara.

Tänk att en diagnos kan öppna ögonen. Jag har lång väg att gå och jag tar mina stapplande steg.

Idag är jag stark och känt mig välmående i ca 2 år. Därför var jag redo att ta steget att göra en utredning. 2 år av 46 som stabil. Då menar jag inte superstabil utan mer ok.

Jag har ett liv jag trivs med och tydliga rutiner för att få allt att rulla på. Ruckas dessa så skakas jag om och märker snabbt att det skälver. Jag påminns om berg-och dalbanan jag levt i under hela mitt liv.

Visst har jag haft perioder där jag mått ok förr men eftersom jag också har svårt med minnet och lever i nuet så känns det starkt att veta att 2 år av stabilitet skapar grunden för det jag nu genomgår.

Över helvetetsgapet så går en stabil träbro. Jag lämnar den trygga sidan för att röra mig över bron där det går att ta olika vägar. Den stora trygga rakt fram med stöd och hjälp på vägen från omgivningen. De små terrängvägarna som lockar där spännande saker och nyfikenhet präglar men där fallen i alla hål kan bli jobbiga.

Jag väljer den stora trygga vägen där jag med stolthet går. Där finns tillgång till poddar, läkare, arbetsgivare och familj som på olika sätt gör vägen rakare och fallen mjukare.

Tack alla ni som finns runt mig. Tack alla ni som gör poddar och skriver information till kvinnor som har ADHD. Tack till mig själv som väljer den trygga vägen även om småstigarna verkar mer spännande och min nyfikenhet på de är stor.

Det känns oändligt stort att inse att jag inte är ensam om mitt sätt att vara.

Delar en bild på en av helgens projekt. Nej jag löste inte problemet men jag försökte.