Nästan alla jag möter som inte är lärare kommenterar lärares långa ledighet. Ja den är lång. Är det fördelaktigt? Jag tackar inte nej mitt i juli när ledigheten fortfarande har flera veckor kvar.

Det som inte fungerar är resten av året. Ungefär den 11/8 till ungefär den 11/6 gäller 45h+/veckan. För en som arbetar heltid i svenska och SO-ämnen kan det i perioder bli ännu mer. Första och sista veckan kan nog vara normala 40h/veckor.

Höstlovet arbetar vi 8:30-16:30 tre dagar. Jullovet är ledigt liksom sportlovet. Påsklovet och andra lediga dagar under åren behöver lärare ofta bedöma elevtexter, prov och annat som inte hinns med. Så ja i juli känns det himla fint att vara ledig.

Första veckan på lovet går åt till att komma ned i varv efter att ha satt betyg, städat skåp och hållit i avslutningar. Det har gått fem dagar sedan jag blev ledig. Huvudet snurrar fortfarande i megafart. Så är det säkert för alla människor. Det vet inte jag.

Nej det är kanske inte synd om oss lärare. Jag har själv valt mitt yrke. Jag hade ingen tanke på att välja läraryrket för att sommarlovet är långt. Min anledning var nog mest för att bevisa att jag kunde klara mig i skolans värld men också bevisa att jag kunde plugga svenska på eftergymnasial nivå.

Till hösten börjar vår nya rektor, nya elever anländer och ett nytt schema som styr min vardag i detalj läggs. Jag avundas ibland yrkesverksamma som kan styra själv fast jag vet att jag mår bättre av den struktur som normalt finns i en skolan.

Jag kommer så sakta komma in i lunket av ledighet. Två mål har jag satt upp. Jag ska öva in rutiner för var jag lägger mina nycklar, plånbok osv. så att jag i höst slipper leta konstant.

Det är också 7 dagar sedan jag fick en ADHD-diagnos. Är det någon skillnad? Ja men skillnaden är att jag ökat förståelse för mig själv. Jag har en lärkurva som går rakt upp. Jag längtar efter att få testa medicin så att min kropp kan komma till ro. Många ser mig som lugn. Jag är en kameleont eller skådespelare. Självkritiken haglar och självkänslan är bättre än förr men långt ifrån bra.

Jag kämpar och kommer fortsätta kämpa. Jag kommer kämpa mer. En diagnos gör inte att en person kan chilla utan att den får kämpa ännu mer med just de delar som är extra svåra.

I svåra perioder ökar mitt behov av att skriva för att bearbeta. Numera delar jag det jag skriver. Skrivandet är primärt för att bearbeta och jag gör det framförallt för mig själv men tycker om att dela. Jag har funderat på varför. En anledning är att det faktiskt är väldigt skönt att det läggs i en ordning och finns på en plats.

Tidigare har jag under perioder gjort fotoalbum som också har en tydlig struktur men där fokus snarare har legat på andra familjemedlemmar än mig själv. Här är fokus jag. Det är nyttigt för mig som nästan alltid fokuserar andra.

När det är nedskrivet så släpper jag det direkt. Det lossnar från tänket och frigör utrymme för andra tankar. Känslan är enormt tillfredställande.