Tänk dig att levt i 46 år och 6 månader i tron om att du inte kan, förstår eller att du är lat och tankspridd. Det är lång tid.

Att ha genomgått grundskolan utan att ha lärt dig speciellt mycket alls.

Ja ni som följt mig ett tag vet nog att det är mig själv jag pratar om.

Visst visade det sig att jag har en ojämn begåvningsprofil där arbetsminnet är klart under genomsnittet. Det är inte konstigt att jag därför minns det som svårt att hålla instruktioner i huvudet. Sifferminnet är extra svagt.

Andra delar ligger över genomsnittet eller inom genomsnittets övre del eller som sifferdelar i de lägre delarna. Det är många steg mellan de delar som ligger högst och de som ligger lägst. Tänk om jag som barn skulle fått kompensatoriska hjälpmedel precis som de med synnedsättning och hörselnedsättning får. Jag hade kunnat gå långt.

Då säger nog en del: ”Fast du har gått långt.” Och Ja det har jag. För en som hatade skolan är det mäkta imponerande att nu arbeta i en skola. Fast jag hade kunnat få må bättre, få förstå mig själv och slippa den inre oron.

För er som undrar varför jag genomgått ett begåvningstest som relateras till ovan så var det inom ramen för en utredning för att se om jag har ADHD eller Autism.

Många som känner mig i yrkeslivet eller för den delen privat säger nog:

”Autism?”

Det slutade med drag av Autism, vilket var väntat. Nej jag har inga specialintressen osv. som ni missat utan mest lite sociala sårigheter som mest märks inom mig.

Dock landade utredningen i en medelsvår ADHD.

Vad är då vitsen med att få veta det när man fyllt 46 år och 6 månader. Jo för även som vuxen kan man behöva medicin, hjälpmedel och förstå sig själv. Som kvinna kan symtom öka i samband med övergångsåldern precis som symtomen är tydliga på en tonåring men mindre tydliga på en vuxen som fått rätt stöd.

Jag är ledsen över alla år jag inte förstått mig själv, men framförallt är jag glad att jag fått möjligheten att inom ”vanliga” vården fått göra en utredning trots att jag inte är helt dysfunktionell.

Kommer jag förändras nu när jag fått en diagnos. Sannolikt inte men förhoppningsvis få stöd och hjälp för att kunna komma ner i varv.

Jag är stark, blir starkare och stärks.