Jag lyssnade på en föreläsning om hur vi i skolan kan förenkla skolsituationen för barn med språkstörning. Lätt som en plätt. Bara se till att skala av, anpassa och sortera. Gör tydligt, konkret och använd visuellt stöd.

Fast allra viktigast är att bygga relation. Lyssna, var lyhörd och skapa goda förutsättningar. Detsamma gäller för de nyanlända, med ADHD, ADD, dyslexi, autismspektra och alla andra variationer av diagnoser. Sen ska de högpresterande få utmaningar. Så är det de enstaka som ryms inom ramen för ”normal”. Det kan vara samma personer som har flera av ovan nämnda diagnoser med mera men kan också vara helt olika personer.

I skolan där jag arbetar går 30 elever i varje klass. Jag träffar klasserna jag undervisar 175 minuter i veckan. Det är alltså 5,8 minuter per elev. Såklart är det inte 5,8 minuter för dem individuellt. Många minuter går till hela klassen. Läraren ska inleda och berätta vad som ska göras med en tydlig presentationsbild. Läraren ska föreläsa så att eleverna får en chans att lära sig något. Såklart får lärarprattiden inte vara för lång. Kanske 15 min på sin höjd. De 15 min ska anpassas till alla ovan individer så att alla får det de behöver.

Sen ska elever utföra något. Skriva text, samtala eller på annat sätt öva. När detta pågår ska läraren se till så att de som behöver lugn får det, de som behöver bensträckare få det och samtidigt ta extra rundor kring en del elever som behöver en lugn hand på axeln, stöttning att komma vidare eller bara vill berätta om något för dem väldigt viktigt. Det är inte orättvist för mig.

Allt detta ska ske i en sal där luften tar slut efter 15 minuter även om alla fönster är öppna. När jag säger alla så menar jag två.

Nej det är inte orättvist för mig. Det är orimligt höga förväntningar och någon måste förlora på situationen. Alla elever får inte precis exakt det de behöver. Det går inte. Jag är realist. Jag försöker. Jag gillar att undervisa. Det är inte orättvist för mig.

Jag kan byta jobb. Ibland tänker jag på hur trevligt det vore att arbeta på en pappersbutik. Ni vet en sådan som har fina, dyra, billiga, roliga och häftiga pennor. De har färgade papper, sudd, pennvässare och saxar. Allt i prydliga rader. Det är fullt av saker, prylar och molijoxer. Jag skulle njuta en dag eller två. Sen skulle jag längta efter människor att bygga relationer med.

Även om situationen i skolan är omöjlig så gör mötet med ungdomarna och kollegorna det hela värt det. Jag får besöka en pappersbutik då och då och för att sniffa på det ordnade livet som är förutsägbart.

Det är inte orättvist för mig. Fast aningen omöjligt att göra att riktigt bra jobb. Jag gör det tillräckligt bra. Jag duger. Jag överlever. Jag tycker det är kul att gå till jobbet.