Vi vuxna ägnar jättemycket tid till att tycka. Det går bra. Jag vill beskriva hur vuxna ibland gör tankevurpor. Jag uppfattar att väldigt många har mycket starka åsikter om en det ena en det andra.

I skolan arbetar väldigt många personer med olika utbildning, behörigheter och erfarenheter. De möter personer (elever) med varierad historik och genetiska förutsättningar. Klasser består av individer med stor variation i fallenhet för ämnet, möjlighet att få hjälp hemma eller förmåga att lära sig. I svenska skolan går nästan alla elever i ”storklass”. I svenska skolan är storklasserna ca. 30 elever.

Våra barn och unga klarar sig inte bäst i Pisa-undersökningar. Lärare är högutbildade och är en profession med legitimation men är inte ett yrke så många vill åt.

Nästa generation individer presterar olika bra i skolan beroende på om de fått kvinnligt eller manligt födelsenummer. Såklart kan det vara så men det kan också vara för att vi föräldrar uppfostrar våra barn olika. Eller för att vi är genetiskt olika. Eller för att det är så vi vill att det ska vara. Vem vet. Jag vet inte men jag brukar sällan tänka på om det är en flicka eller pojke jag betygsätter utan snarare hur vederbörande presterat.

Då menar jag hur de skriftligt, muntligt och på en mängd olika sätt presterar i de olika uppgifter som skapas. Det är ibland barn som inte lyckas med uppgifter och då ser jag det som ett misslyckande i min profession. Jag ser det som att jag som lärare inte nått fram.

När elever är stökiga, busiga och inte sköter sig säger jag ifrån. Är det någon som ifrågasätter eller skyller i från sig blir jag argare. Inser personen att den gjort fel är jag förstående.

När vuxna tycker och ja det gör även jag så förmedlar jag det direkt till aktuell instans och individ. Jag hör alltså av mig till mina barns lärare och den rektor som arbetar i skolan där de går. Det gör jag när jag inte riktigt instämmer i sådant jag får veta. Jag utgår sällan ifrån att mina barn har rätt utan lyssnar och bildar mig en egen uppfattning.

Detsamma gäller i den skola jag själv arbetar i. Jag lyssnar, bildar mig en uppfattning och pratar med inblandade. Jag tycker ofta men skiljer på tyckande och underbyggd åsikt.

Jag brukar undvika att tycka om sådant jag inte satt mig in i. Eller åtminstone så utger jag mig i de fall jag inte satt mig in i just att jag inte är insatt men utifrån mitt naiva perspektiv så verkar det knas. Ja jag tycker alltså men inser att jag sällan är insatt och vidmakthåller i mitt tyckande att det just är tyckande och inte något underbyggt alls.

Vuxna som möter barn och unga önskar jag är försiktiga i sitt tyckande om skolan. Barn och unga går i skolan och kan utifrån sitt perspektiv tycka, vuxna som jobbar i skolan kan tycka. Ni andra som sällan besöker en skola och som själva gått i skolan förr kan tydliggöra detta i samband med ert tyckande.

Jag som lärare ser kollegor som kämpar väldigt mycket för att få nästa generation redo för nästa nivå. Detta trots att lönen för en lärare som gått en femårig utbildning på universitet eller högskolenivå är relativt låg. Arbetsbördan otroligt hög och nej det kompenseras inte av det långa sommarlovet.

Visst är det mys att vara ledig på sommaren. Jag hade hellre haft en normal arbetsbörda, ha tid för de elever vi har och känna att man har en rimlig chans att lyckas i sitt arbete för en lön som är jämförbar med andra som gått femåriga högre utbildningar så som ingenjörer, arkitekter, jurister osv.

Vi lärare är de som skapar förutsättningar för att Sverige ska utvecklas till att bli ett land som inte får sämre levnadsstandard än vi idag har. Jag utgår ifrån att Pisa-resultatet skapar förståelse för att skolan behöver prioriteras och därmed även vi lärare.

Det jag vill förmedla är att vi borde ligga högre i Pisa-undersökningar eftersom vi vill vara framstående som land. Vi kan bara göra det om skolan inte ständigt drabbas av nedskärningar och nya idéer som framdrivs av personer i maktpositioner långt från skolans verksamheter.