Länken till min mamma bröts för ett år sedan när mormor gick bort. Jag står stabilt. Hennes sista år var tuffa för mig och det var svårt att hinna med både den egna familjen och hennes behov. Jag lärde mig mycket och utvecklas som person. Det är ännu något jag kan lägga i min ryggsäck.

Samtal med henne som förvirrad, arg, ledsen, frustrerad. Samtal med läkare, vårdkontakter av olika slag och hemtjänst var något jag ägnade mycket tid till. Så var det allt fixande och handlande.

Det jag vann var många fina stunder med min mormor där hon berättade saker från förr. Jag lärde om min historia, mitt liv, hennes liv och hur samhället såg ut genom hennes liv.

Ikväll är det frid i mig. Jag har min mormor i mig och det är tryggt. Jag har min mamma i mig. Tiden efter mormor var initialt en tid av rensande, sorterande och tömmande av lägenhet. Även om hon dödsstädat relativt väl så tog det tid. Det var bra. Det gav tid för reflektion.

Sen har trötthet kantat delar av tiden. Återhämtning och vardag. Dagar som gått, veckor som passerat och ja nu har det gått ett år. Jag tänker ofta på henne. Ser på foton. Passerar saker hon ägt som jag valt att spara.

Jag bygger nya minnen och skapar nya minnen. Det känns bra och jag ser ljust på livet. Hon var färdig med sitt liv och jag är långt ifrån klar. Jag bor i kommunen där vi blir äldst. Undrar så om jag går om henne. 94 år och 9 månader blev hon ungefär. Jag saknar henne.