Gårdagen var ingen vanlig dag. Medarbetare, skolelever och samhället nära fick en liten aning om hur det kan vara. Turligen slutade polisinsatsen på närliggande skola väl och det som larmades om var inte fallet. Skönt! Det fick mig ändå att reflektera vilket allt som bryter mot det normala gör. Jag gillar vardag. Jag fungerar mycket bra i det onormala också. Det vet jag.

Jag minns min egen skolgång där det onormala mer var en norm. Där fönsterdörrar täcktes av plåt. Där vakter patrullerade ingångar. I den högstadieskolan var normen kaos. Det var inte ovanligt att personer från andra skolor eller den egna skolan ställde till med otyg. Fönster krossades, folk muckade gräl och någon tände på. Jag minns inga polisutryckningar. Kanske har samhället blivit mer reaktivt eller så är det ett annat av Stockholms områden. Jag är glad att insatsen igår verkligen tog larmet på allvar. Imponerande och skönt att veta.

När saker sker börjar tidigare minnen om saker som hänt rulla upp och aktiveras i skallen. Jag minns den terroristbombning (2005) som skedde under perioden jag bodde i London. Jag minns paniken i någras blick när de hämtade sina barn från förskolan där jag arbetade. Jag minns de tomma gatorna. Jag minns de tomma blickarna av personer som likt ett lemmeltåg vandrade genom ett bil-, buss-, tågfritt London. Den där upplevelsen av tyst och effektivt arbete där vuxna reagerar på olika sätt. Några får panik och andra blir handelskraftiga. Då var det 56 döda.

Det sammanhang jag levde i då var i östra London till norra London. Många skadades rejält men jag hade tur att varken jag själv eller de mina eller någon på min arbetsplats dog eller skadades.

Alla mina erfarenheter ger mig styrka men samtidigt så skakar det om och påminner om vad som är viktigt. Vi gjorde mysiga saker igår kväll. Vi såg film och åt kladdkaka. Jag hade mina barn nära och även om jag ilsknade till på min son som är lite hårdhänt i sitt kramande så kändes det bra. Vi samtalade om vad som hänt och det kändes okej.

Sömnen påverkas såklart och ja att skriva här är en bearbetning. Det mår jag bra av. När det är skrivet flyttar det ut från min inre bearbetning och oro till det skrivna ordet. Skrivande får mig redo för nya utmaningar som förhoppningsvis är mer vardagliga.

Jag tar mig an dagen. Det är fortfarande mörkt och jag har sovit för lite. Mina restless legs krånglade extra mycket i natt. Kanske glömde jag medicinen eller så påverkas benen av att hjärnan varit uppe i varv. Jag accepterar läget och vet att jag säkert sover bättre nästa natt.

Livet är en berg- och dalbana där jag ibland aktivt vill vara med och ibland inte men där alla svängningar och höjdskillnader skapar helheten.