Igår påmindes jag om en genusperspektivkurs jag gick i under en tidig del av min lärarutbildning. På den tiden då lärarutbildningen hade fina, nyrenoverade lokaler i Konradsberg. På den tiden när jag var ung.

Vi hade en kurs som inte var valbar. Vi hade säkert fler. Just denna har satt sig i mitt minne. Mitt minne är annars som en sil med många och stora hål. Kursen var i en av de äldre byggnaderna som tidigare varit mentalsjukhus. I en sal som var möblerad med borden som en hästsko. Så var det alltid. Det innebar en enorm yta i mitten som var luftig. Samtidigt innebar det att det nästan var omöjligt att komma in till alla platser.

Kursen hade som alla kurser, kurslitteratur. Det var en bok. Den var skriven av hen som hade kursen. I samband med alla lärarhögskolans kurser skulle läsloggar skrivas. Bara ordet läslogg får mig att storkna fortfarande. Vi skulle i kursen se klipp på barn och få lära oss om genusperspektiv samtidigt som vi skulle reflektera kring saker kursboken tog upp. Kursledaren hade starka åsikter.

Uppenbart tyckte hon killar var mindre begåvade. I mitt minne finns en sak inpräntat som hen sa och som jag återger som jag minns det: tänk nu på att pojkar inte har lika god förmåga att prata om känslor och att reflektera som flickor. På klippet som hon sedan visade sitter de finaste barn och reflekterar kring allt möjligt på djupaste nivå. Det var alla sorters barn och ja även killar. Kursledaren fortsatte efteråt att uppmana oss att se skillnader i pojkar och flickor. Jag satt då och tänkte att jag nog såg mer skillnad i individer.

Till saken hör också att ibland kom studenter sent till hennes pass. Hon blev mycket irriterad på killarna och inte tjejerna. Det är mitt minne och jag har aldrig sett det så tydligt. En av männen fick underkänt på en skrivuppgift och överklagade uppåt. Jag förstår honom. Han hade rätt. Kursledaren underkände enkom på grund av kön. Hon var irriterad för att han sagt emot, var man och kommit försent. Jag var ung och sa inget. Jag var där och såg och kommer inte glömma.

Det blev tyvärr lite vibbar igår av samma anda när jag såg en föreläsning. Visst har flickor gynnats av att man lyft våra problem i skolan historiskt och numera går det bra för flickor. Visst kan det med fördel vara så att vi ska samtala om hur killar ska lyckas bättre. Fast kan vi inte se individer. Kan vi skapa en skola där vi skapar förutsättningar för alla utifrån deras individuella förmåga att lyckas.

2023 kan vara året då jag sätter ned foten och inte längre vill höra om köns olikhet utan vill att vi skapar en skola för alla. Gör lagom stora grupper och skapa förutsättningar för oss som arbetar i skolan att lyckas skapa samhällsmedborgare som Sverige behöver istället för att släcka bränder.