Ute blåser vindar och efter en dag på Kärrtorps IP långt hemifrån känns det skönt att sitta i soffan och känna doften av potatisgratängen som tillagas.

Sonen som spelade fotboll på en plan nära min mors uppväxtplats. Han idag och hon som säkert var där på 50-60-talet. Idag är där moderna konstgräsplaner och mängder av folk av olika härkomst. Då var säkert också fullt av barn.

Jag känner mig nedkyld och rosig om kinderna. Grabbarna fittrar och skojar. De spelar roliga låtar. Vi fyller energidepåerna på donken. Funderar på hur det var när jag var liten. Mycket fnitter även då men ingen bilåkning för mig. Vi åkte mycket buss och pendeltåg. Minns att mina föräldrar hade tid och att vi pratade. Om vad vet jag inte men det var väl om sådant som passerade. Likt för mig och grabbarna.

Vi passerar förbi skogskyrkogården och Emil pekar stolt. Där ligger någon död. Ja han menar min mormor. Han berättar också om pannkakorna han åt och i hans röst finns bara positiva minnen av begravningen förra året. Kompisen lyssnar. Sen går fnittret om någon låt igång igen. I mitt huvud rullar tankar vidare på begravningar. Den jag var på då, någon för länge sedan och en precis nyligen. Alla olika och alla betydelsefulla.

De pekar ut Globen och den andra arenan vi passerar. Jag minns alla stunder med mormor då jag åkt tunnelbana. Alla fina samtal och utflykter. Jag lyssnar och fyller i när grabbarna pratar.

Trafiken är tung precis som den nästan alltid är. Relativt snart kan vi ändå svänga av mot förorten där vi alla tre bor. Stannar utanför kompisens hus och han tackar för mat och skjuts.

Väl hemma fylls snart huset av matlagningsdoft och hungriga magar fylls.