Jag ler. Jag ser molnen och tänker att det vore himla skönt att sitta kvar i soffan. Det kan jag. Jag skulle kunna sitta här två timmar till. Klockan är strax efter sex och jag har redan ätit frukost och kaffet börjar ta slut.

På insidan av mig är det ofta åska. Det blixtrar till och stundvis undrar jag hur jag står ut. Alla förändringar är jobbiga. Varför jag reagerar så starkt är inte så underligt om man ser till hur jag skakats om genom livet. Stabilitet är inget jag är van vid. I år är det mitt tionde år på arbetsplatsen jag jobbar på, mitt 14 år i huset jag bor. Det är det längsta jag bott på samma ställe, det längsta jag arbetat på samma ställe och ja det är tryggt. Fast varje gång något förändras skakas jag om och känslan från tidigare i livet slår till även vid småförändringar.

Visst läker tid sår och idag kan jag prata om min historia utan att falla handlöst. Jag kan ta förändringar utan att bryta samman totalt men varje liten förändring ruskar om mig. Kanske mer än för andra. Alla har sitt så vad vet jag. Det jag vet är att mitt största problem just denna morgon är om det kommer att börja regna eller inte. Molnen är ljusa och relativt lätta.

I väntan på arbetsdagens start så ger jag mig snart ut på en springtur. Säkert kommer dagen ge förändringar som jag får tampas med och jag kommer att klara det. Framtiden ser ljus ut och ”jag kan flyga jag är inte rädd”. Eller jag kan lyfta mig från soffan jag är inte rädd.