Det är svalt och tyvärr verkar jag precis kommit in i shortssäsongen. Ofta är jag steget efter. För några veckor sedan när det var jättevarm gick jag runt i svarta jeans och nu har jag shorts. I huset känns det kyligt men inget regn. Naturen behöver regn och även jag.

Ibland funderar jag på hur jag uppfattas av folk. Så undrar jag om det överensstämmer med vad jag känner. Jag förundras varje gång någon i förtroende berättar saker för mig. Varför berättar de just för mig. Så förundras jag över min förmåga att lyssna men att lika snabbt glömma. Jag hänger med i samtal men när jag ska försöka komma ihåg vad någon sagt så verkar det helt tomt i minnet.

Minnet är märkligt. Jag minns meningslösheter som att någon mattebok hade annan författare än de andra i en hög fast boken hade samma namn. Jag minns färgen på någons tröja men jag minns inte var jag lagt mobilen, vad jag skulle komma ihåg att göra imorgon eller annat som är viktigt.

Det är något i min kropp som reagerar starkt på krav och prestationskrav. Att lära sådant jag inte behöver är orimligt lätt men att lära sådant jag behöver är nästan omöjligt. Jag anar att det är någon blockering och den vore fin att få bort.

Liksom trädgården ropar efter regn så ropar min hjärna efter resurser att frigöra minnesplatser eller skapa nya.