Trånandet efter sol tycks oändligt. Själv skyr jag den men gillar den lite ändå. Fantastiskt vackert skapar solen skuggor. Solen gör oss glada, sprudlande och tillfreds.

När jag som lite gick en lite asfalterad väg på St Lucia i Västindien så var asfalten så varm att den var mjuk. För mig var det spännande och doftminnet sitter kvar och får mig att le.

Minnet av hjul som lektes med och jag som fick testa att springa med hjulen hållande balansen på dem med hjälp av en pinne. Undrar så över hur de olika miljöer som jag mött påverkat mig.

Jag är rätt kavat och orädd att göra men å andra sidan försiktig och tveksam till det nya. Anpassningsbar men ändå i rätt stort behov av rutiner och vardag. Jag tänker ibland på mig själv som en kameleont som helst vill smälta in i bakgrunden men som ibland vill just motsatsen att synas och särskilja sig från mängden.

Solen skiner och på väggen bildas skuggor från fönstergluggen och det som står i den. I bakgrunden hörs det familjära ljudet av dottern som gör chokladbollar, sonen som utropar något från sitt rum och mannen som även han pratar för sig själv då och då. Det känns tryggt och skönt. Jag funderar på att dra ned persiennen för jag har fått nog av solen.