Min dotter undrade igår om jag tänkte vara sjuk hela lovet. Jag tänkte inte vara sjuk alls faktiskt. Jag tänkte vara frisk, springa, göra roliga saker och njuta. Det finns hopp. Jag är något bättre idag.

Den inre rösten säger ”GÖR” och min andra inre röst säger ”VILA”. Jag vill så mycket och lovar mig själv att begränsa aktivitet någon dag till. Kompromissar med mig själv genom att ha snabbpyntat här hemma och dragit ihop en våffelsmet till påskfrukost. Ja det är att ”VILA” i mina tankar. Hade jag valt ”GÖR” hade jag redan igår ignorerat mina symtom och tagit med familjen mot södra Sverige. Jag kompromissar och ja det är skönt.

Kroppen skriker ”RÖR PÅ DIG” men jag bromsar och låter den vänta. Bara för att den fått en Ipren i sig ska den inte få som den vill. Jag steppar in och väljer att lyfta fram allt jag lärt mig under min utmattningsperiod. Bromsa, gör lagom och vila. Sova har jag gjort massor senaste dygnet och ja det lär nog blir mer.

Sömn är en av våra viktigaste behov att tillfredsställa. 8 h 3 min blev det i natt och med en vakenperiod på 16 min. Då satte jag igång ljudbok vilket är för mig ett sätt att slappna av. Det är betingat. Ljudbok innebär att kroppen förväntas somna om och då gör den det.

Äta är det andra behovet jag tillfredsställer genom att igår äta gös, pressad potatis och citronsås med stekt grön sparris. Mums. Så gjorde dottern en finfin kärleksmums till efterrätt. Till frukost äter jag som alltid 2 mackor med smör, ett glas vatten och en kopp kaffe.

Rörelse avvaktar jag med eftersom kroppen inte är frisk. Även om kroppen skriker efter motion får den vänta. Jag behöver ”VILA”.

Kultur. Ja fulkultur får det bli. Jag ser någon serie om en kvinna som behöver ändra sitt liv för att få ”greencard” så att hon kan bege sig tillbaks till sitt fantastiska liv i USA. Streamingtjänsten i fråga levererar och jag njuter.

I väntan på att familjen ska vakna så står våffelsmeten på bänken. Bordet är dukat och jag ser serie. Solen skiner.