Jag som tonåring var svår. Arg, sur och ledsen. Frustration och ångest. Alltid i skolan men aldrig energi att prestera. Föreställ er att varje dag gå till en plats och spendera tid där utan att klara av att göra det som åläggs dig. Nej jag har inga intellektuella svårigheter. Inga kända diagnoser. Utan det var omständigheter som försvårade. Lojal och med en önskan om att göra rätt men att ständigt misslyckades. Skam- och ångestfylld. Högstadietiden var för mig en lång resa som till världens alla hörn utan att få uppleva, se eller höra. Visst fanns det stunder av upplevelse.

Träslöjden var en frizon. Likväl var gnagarrummet en oas. Fritidsgårdens mörkrum likaså. Fast den mesta tiden var jag i ett klassrum utan stöttning och svårt att fokusera. Jag brukar skoja om att jag inte lärde mig något under mellanstadietiden och högstadietiden. Det är sant. Jag genomgick skolan utan att lära mig ens hälften av vad som förväntades. Det var inget fel på min inlärningsmöjlighet utan situationen var fel för mig.

Jag ser elever idag som mår dåligt. Då stannar jag och lyssnar. Försöker synliggöra och vara ett bollplank. Jag har inte alla lösningar och jag räddar inte världen men jag gör det jag tror är rätt inom ramen för mitt yrke. Jag ägnar inte fritiden åt ungdomsverksamheter, stöttar fattiga eller flyktingar men jag finns som lärare. Jag har valt ett yrke som gör det möjligt för mig att stötta några på vägen in i vuxenlivet. Mig ger det livsglädje att få jobba med människor.

När jag själv gick i skolan kontra när jag arbeta i skolan är vittskilda epoker både för mig som individ och tidsmässigt. Idag är jag aktiv, tar plats och vågar erkänna mina brister. Då osynliggjorde jag mig, ville inte visa att jag inte kunde eller att jag mådde fruktansvärt dåligt. Idag är jag öppen med mitt mående och hur det är en föränderlig process.

Solen skiner då som nu. Idag kan jag njuta.