Snö faller över trädgården och jag tänker på en dag i december 1978 när min mamma och pappa körde till Falu lasarett. Det var enligt Klart.se:

”Nästan 50 minusgrader i Hemavan 1978, dagen före nyårsafton, då temperaturen kröp ner till hela 48,9 grader, vilket är den lägsta decembertemperaturen som uppmätts i Sverige. Även på många andra håll i Norrland och i Dalarna är köldrekorden från samma år.”

Pappa har ofta berättat om hur han tagit en längre väg från Storsand till Falun för att inte bli fast utan att få möjlighet till hjälp. Det var 28 minus enligt honom. Häromdagen såg jag ”Gravid utan att veta” som hittas på svtplay. Där får vi dokumentärt följa Filippa Toremos när hon sent i en graviditet får veta att hon är gravid. Vi får följa med på hela resan från v 23 till efter förlossning. Jag tänker på henne och jag tänker på min mamma. Mamma som förlorat ett barn efter att det fötts och Filippa Toremos som funderade på att adoptera bort innan hon landat i sin nya situation. Kvinnors kroppar utstår en del. Det är inte alltid valbart vad som sker. Ett barn dör, en ung kvinna blir gravid och eftersom det är sent är abort inte möjlig. Vi tror att i vårt Sverige har vi koll och kan kontrollera allt. Det kan vi inte.

Det är den 25 mars och snart fyller min yngsta 12 år. Det gick flera månader innan jag var på det klara med att han var i min mage. Säkert tre månader. Så här i efterhand minns jag en frustration i slutet av sommaren att jeansen kändes tajta. Jag var tunn innan dess. Jag minns att jag ofta ville knäppa upp jeansen. Det var inget jag reflekterade kring berodde på graviditet. På förskolan där min dotter skulle skolas in hade vi haft ett förbesök. De frågade om vi funderade på fler barn. Jag sa NEJ. Det var i Maj. Då var jag inte gravid.

I augusti när inskolningen som min förstföddes far hade hand om så startade var jag gravid. Graviditeten var välkommen men inte planerad. Det var okej. Jag visste att jag ville att min förstfödda skulle få syskon jag var bara inte beredd på att det skulle vara knappt två år mellan dem.

Lördag och söndag denna helg ska pojken som föddes den där dagen i slutet av mars firas. Jag minns såväl förlossningen. Den slutade med ett avslappnat snitt. Pojkens huvud var för stort för att få plats den andra vägen. Jag minns förlossningspersonalen som reagerade på hans storlek när de plockade ut honom. Jag minns hans privata som var det första de visade för mig. VARFÖR gjorde de det? Jag ville se ansiktet. Jag fick se hans pung. Världens finaste såklart men för mig var kön sekundärt.

Vågen visade tungt. Jag förstår. Två veckor över tiden. Pojken togs med och pappan följde honom. Det skar i mig att inte få stund av närhet. Filippa Toremos får sitt barn nära och jag ser vilken kärlek som slår till. Jag ser bilder på min mamma från dagen då jag föddes. Den trygga handen över min bebisrumpa. Jag tror att tankarna som flög i min mammas huvud var ”kommer barnet att överleva”. I Filippas tankar flög säkert kring ”hur kunde jag vilja adoptera bort barnet” och i mitt varför får jag inte vara nära mitt barn.

Jag präglas av mitt förflutna och saker som hänt mig.