I egenskap av lärare får jag äran att vakta elever i provsituationer. När Skolverket bestämmer är det strikt. Det uppskattar jag och många elever. De är peppade. Lite nervigt både för dem och mig.

När jag själv skrev prov som barn/elev så var jag sällan påläst. Jag hade mycket ångest innan, under och efter. Enstaka frågor kunde jag besvara. För mig fanns ingen trygg vuxen som vaktade. Det var distanserade vuxna utan empatisk förmåga påkopplad. Jag var endast en elev. Elev var i provsituationer inte verkliga människor. Den ångest som jag hade vid provsituationer har följt mig genom livet. Jag har aldrig känt mig trygg i under ett prov. Detta varken på gymnasiet, komvux eller högskolan/universitet. Min huvudsakliga tanke när jag nu tar en paus från arbetet att vakta.

Idag vaktas alla årets nior när de skriver uppsats. Det skrivs på digital enhet. Alltså varken skrivmaskin eller handskrift utan i vårt fall Chromebooks och andra fall pc eller surfplattor. Jag minns tillbaks till mellanstadiet när min mamma gick bort. Inte helt oväntat var jag ledsen. Jag fick då använda skolans enda dator som var en testdator min klasslärare fått för att se om det kunde vara något att ha i skolans värld. Jag var van vid datorer hemifrån. Min pappa hade importerat sin första riktiga dator när jag gick i lågstadiet. Innan dess hade vi ”datorer” som kopplades till teven och hade ett kassettband. Jag lände mig trygg av att få sitta vid datorn.

I högstadiet hade vi datorsal. Dit gick vi veckovis för undervisning i datorkunskap eller ibland få arbeta med något skolarbete som passade att göra på dator. När jag för ca. 9 år sedan startade min tjänst på skolan jag arbetar fanns datorsalar väldigt lika den jag minns från min egen skolgång. Där renskrevs texter och det pågick lite undervisning i datorkunskap. Numera har alla elever sin enhet och den är en naturlig del av all undervisning. Jag gillar det och tror på att våra elever är förberedda på nästa steg även om de behöver få mer datorkunskap än vad de får idag. De får mindre än vad jag fick i högstadiet.

Prov idag kan oftast anpassas till eleven enskilt. Rättigheter du har som är dyslektiker, har synnedsättning eller något annat som mer eller mindre lätt kan avhjälpas med inställningar på den digitala enheten. Det pekar inte ut utan är just anpassningar. Tänk om jag fått skriva på dator när jag skrev uppsats då kanske lärarna sett att jag faktiskt kunde skriva. Då kanske provångesten hade minskat och jag orkat lägga tid på att plugga. Fortfarande är det extra svårt för mig att skriva läsligt förhand och jag göra fortfarande stavningsmissar vid handskrift så som när jag skriver på tavlan. Elever rättar mig och jag är trygg i detta. Jag kan göra fel och missar. Det gör alla.